Örebro – Europas teckenspråkshuvudstad

Texten är skriven av Carl Magnus Lindgren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 29, årgång 22, år 2016.

---

I mars 2010 blev Örebro Europas teckenspråkshuvudstad, eftersom många invånare i staden använder sig av teckenspråk. Dessutom finns en tolkcentral, som lär vara Europas största, samt skolor och andra verksamheter för döva och hörselskadade.

Året innan, den 1 juli 2009, fick Sverige en språklag där det svenska teckenspråket jämställdes med de nationella minoritetsspråken finska, samiska, romska, jiddisch och meänkieli (tornedalsfinska). Lagen innebär att samhället har ett ansvar för utbildningar på teckenspråk och att information om samhället ska ges på teckenspråk till döva och hörselskadade.

När Örebro utsågs till Europas teckenspråkshuvudstad lovade flera aktörer att stärka stadens roll. Örebro kommun, Regionförbundet Örebro och Örebro läns landsting (som sedan 1 januari 2015 bildar Region Örebro län), Örebro universitet och Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) gick samman i en ambition att göra Örebro till Europas ledande teckenspråkshuvudstad.

Syftet med denna artikel är att ge ett historiskt perspektiv på Örebros utveckling till teckenspråkshuvudstad och att belysa vad som lett fram till dagens situation.

Grunden lades redan på 1870-talet då en dövskola grundades i Örebro. Drygt trettio år senare tillkom även en dövförening i staden. Dessa två institutioner har haft stort inflytande och bidragit till att Örebro i dag är en betydande stad för döva och hörselskadade.

Dövskolan

År 1872 inlämnade prosten Gustaf Wilhelm Gumaelius en motion till Örebro landsting om inrättande av en uppfostrings- eller undervisningsanstalt för döva barn i Örebro län. Gumaelius blev sannolikt bekant med dövundervisningen redan på 1840-talet då han av drottning Desirée utsågs till en av tre revisorer för Manillaskolans räkenskaper för åren 1848, 1849 och 1850. Den här skolan var belägen på Djurgården i Stockholm sedan 1812.

Motionen bifölls av landstinget och den 1 november 1875 öppnades dövskolan i Örebro. Gumaelius var ordförande för dövskolans styrelse fram till sin död 1878. Vid dövskolans tillkomst utsågs fabrikör Daniel Julius Elgérus att representera Örebro stad i dövskolans styrelse, och han var även kassör för dövskolan fram till 1890.

Jehubba Blomkvist, dövlärare på Manillaskolan 1863-1875, blev utan ansökan utnämnd till föreståndare för den nya dövskolan i Örebro. Först vid årsskiftet 1908/1909 efterträddes han av Karl Booberg. År 1927 blev Mads Peder Madsén föreståndare och sju år senare, 1934, utsågs Hilding Zommarin till rektor och han kvarstod som sådan ända till sin pensionering 1965. Hilding kom till dövskolan i Örebro redan 1924 som lärare. Han är en legend bland döva i Örebro, och det finns många berättelser om honom.

Dövskolan förlades först till Flychtska gården vid Nygatan 23 (senare omnumrerad till 30), där man fanns kvar till 1877. Sistnämnda år hade skolan flyttat till Fabriksgatan 8. Från läsåret 1880/1881 inrymdes skolan i en ny lokal vid Rudbecksgatan 3. Emellertid fanns det önskemål om en egen skolbyggnad, och på våren 1879 inköptes tomten vid Sturegatan 5 (nuvarande Sirishof) av Örebro läns trädgårdsförening. Byggnaden uppfördes raskt och på våren 1880 stod den klar, men då uppdagades det att skolans norra sida lutade betänkligt. Skolans styrelse vägrade godkänna byggnadens skick, men likväl hyrde man under läsåret 1881/1882 lokalerna för undervisning.

En ny skolbyggnad vid Sturegatan 3, vars tomt år 1880 hade inköpts av ovan nämnda trädgårdsförening, uppfördes därför på våren 1881 intill den icke godkända skolbyggnaden. Skolan stod klar i augusti 1882 inför läsåret 1882/1883. Senare, år 1896, inköptes även tomten vid Sturegatan 1 där ett nytt skolannex invigdes 1898. Dessa två äldre skolbyggnader på Sturegatan 1-3 finns kvar i dag (nuv. Stureskolan), medan Sirishof på Sturegatan 5 revs på 1980-talet varefter ett äldreboende uppfördes där.

År 1961 flyttade dövskolan till Oskarsvägen 24, men invigning skedde först den 7 september 1963 i kung Gustaf VI Adolfs och drottning Louises närvaro. Sju år senare, 1968, hamnade skolans högstadieelever på Almbyskolan vid Rudbeckiusvägen 3. Först hösten 1970 kunde eleverna flytta in i en helt ny byggnad, som Birgittaskolan fick hyra av kommunen. År 2006 flyttade dock Almbyskolans högstadieelever till Birgittaskolan.

Allmän skolplikt för döva infördes först år 1889; för hörande fanns skolplikten redan från 1842. Sålunda kom dövskolan i Örebro att ingå i femte dövstumskoldistriktet, efter att tidigare ha varit länsskola under namnet ”Örebro läns döfstumskola”. Distriktet omfattade Örebro och Värmlands län, varvid skolans namn nu blev ”Örebro och Vermlands läns döfstumskola”. Vid samma tid övertog Örebroskolan det privata Värmländska institutet för dövstumma på Gumpetan i Gravesocken, Värmland. Dövskolan i Gumpetan, som öppnades där 1874, flyttade 1897 till Karlstad men lades dock ner 1902.

Från 1905 blev skolans namn ”Örebro och Värmlands läns dövstumskola i Örebro”. År 1934 ändrades namnet till ”Femte distriktets dövstumskola i Örebro”. År 1938 blev dövskolan i Örebro en för hela landet gemensam skola för oegentligt dövstumma. Anledningen var att staten hade övertagit alla dövskolor i Sverige, och antalet dövskoledistrikt minskade från sju till fyra.

Därmed hade landstingen i Örebro och Värmland inte längre ansvaret för dövskolan i Örebro, vilket de hade haft gemensamt sedan 1889 och för Örebro läns del sedan 1875. Skolans namn blev således ”Dövstumskolan i Örebro, specialskola för oegentligt dövstumma”, vilket 1953 ändrades till ”Specialskolan i Örebro för tal- och hörselskadade”.

Tio år senare, 1963, blev namnet ”Statens specialskola för hörselskadade – Örebro”. Men sedan 1966 är namnet Birgittaskolan. Året innan, 1965, genomfördes grundskolereformen också i dövskolan i Örebro som fortfarande tog emot elever från hela landet.

År 1974 blev Birgittaskolan åter distriktsskola, då Sverige delades in i fem regioner och Birgittaskolan fick ansvara för den ”Mellersta regionen” omfattande sex län: Södermanland, Östergötland, Värmland, Örebro, Västmanland och Kopparberg (numera Dalarna). Detta upptagningsområde gäller ännu i dag, och elevantalet för år 2015 är 127. Detta kan jämföras med år 1875 med endast 12 elever, och läsåret 1937/1938 med 35 elever. Antalet elever ökade dock kraftigt till läsåret 1938/1939 sedan staten övertagit dövskolan, då man plötsligt hade 95 intagna elever. Det innebar samtidigt att skolan blev trångbodd.

En ny läroplan, Lgr 80, kom 1980 där man slog fast att tvåspråkighet skulle gälla i dövskolorna. Därmed fick teckenspråket intåg i Birgittaskolans klasser. Specialskolemyndigheten (SPM) övertog år 2000 styret av Birgittaskolan som hittills hade fungerat som egen myndighet. Sedan 2008 ligger ansvaret hos SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten).

Riksgymnasierna för döva och hörselskadade

En försöksverksamhet med gymnasie-utbildning för landets döva startade i Örebro 1967. Birgittaskolan stödde denna verksamhet genom utbildning och samarbete på olika sätt. Gymnasieutbildningen (RGD) blev permanent 1971, och år 1984 tillkom hörselskadade elever, varvid namnet nu blev Riksgymnasierna för döva och hörselskadade (RGD/RGH). I dag bedrivs utbildning i Risbergska skolan, Virginska skolan, Tullängsskolan och Kvinnerstaskolan.

Dövföreningen

Sofia Vingqvist var lärarinna på dövskolan 1894-1896 och 1902-1926. Hon ställde upp för döva både i arbetet och under fritiden och hade många döva vänner. Hon ansvarade för barnbiblioteket som inrättades i skolan 1909. Samma år, söndagen den 5 december vid ett möte på KFUK, bildades ”Örebro Dövstumförening” (ÖDF) med Sofia som främsta initiativtagare. Hon utsågs till föreningens ordförande och hade denna funktion ända till 1921. Den nybildade föreningen fick 19 medlemmar. Även dövläraren Hilding Zommarin var föreningens ordförande under 1927. Liksom Sofia Vingqvist var han aktiv i dövföreningen och brukade resa runt till dövföreningar och hålla föredrag på teckenspråk som han behärskade mycket väl eftersom hans föräldrar var döva.

År 1950 ändrades föreningsnamnet till ”Dövas Förening i Örebro län” (DFÖ). Året innan, 1949, blev Tore Pettersson, allmänt kallad för TP, ordförande för föreningen och satt kvar som sådan i hela 26 år. I styrelsen var han ledamot (inklusive ordförandetiden) från 1939 till 1989. Han betydde mycket för föreningens utveckling och drev föreningen med stort engagemang. Han var en riktig föreningsmänniska och värnade om döva i alla åldrar.

Under alla år som föreningen funnits har den betytt mycket för döva i Örebro genom de många sociala aktiviteter som man anordnade, bl.a. ”Brödernas afton” för manliga medlemmar och ”Systrarnas afton” för kvinnliga medlemmar, samt filmvisningar, föreläsningar, kräftskivor, äggsexor, våffel-, lucia-, jul- och maskeradfester. Under 1970-1990-talen växte föreningen kraftigt både i fråga om verksamhet och medlemsantal. År 1969 hade föreningen 97 medlemmar, och tio år senare 267 medlemmar. Höjdpunkten i medlemsantalet kom år 1993 med hela 744 medlemmar. Därefter har medlemsantalet sjunkit en del.

När det gäller verksamheten, som är omfattande än i dag, anordnas bl.a. trivselkvällar, lotteri, ”Årets Döv”, Dövas Dag och planeringskonferenser, samt sysslar föreningen med intressepolitik (i fråga om tillgänglighetsfrågor och sociala frågor samt brukarråd), mediefrågor, barn- och ungdomsfrågor, kulturfrågor, äldrefrågor samt tolkbrukarråd. Man har samarbete med bl.a. ABF, WeSign, Länsteatern, Tyst Teater, DHB och föräldrasektionen beträffande de olika frågor som berör döva. Dessutom utger föreningen en egen medlemstidning, ”Månadsblad”, sedan år 1970, och man har hemsida och facebook på internet.

Föreningen har haft flera olika lokaler i staden genom åren, bl.a. hyrde man 1925-1932 sin första egna lokal vid Tegelgatan 5 i Vasastan. År 1979 köptes en fastighet vid Lagmansgatan 24 A och där fanns Dövas Hus fram till hösten 2003 då huset såldes. I dag har föreningen lokaler, ”Örebro Teckenspråkscentrum”, vid Ånstagatan 5 (dagligt uttryckt ”Å5”) i Örnsro. Tidigare hade föreningen också haft ett eget sommarställe, Solvik, vid sjön Lången norr om Örebro under åren 1951-1979.

Idag, år 2015, är DFÖ fortfarande livligt verksam med drygt 410 medlemmar.

Förutom ”Dövas Förening i Örebro län” finns respektive har funnits ytterligare flera föreningar i Örebro som drivs av döva medlemmar. Några kan här nämnas: Örebro Dövas Ungdomsklubb (ÖDU; bildad 1967), Örebro Dövas Pensionärsförening (bildad 1977), Örebro Dövas Sportfiskeklubb (bildad 1977), Örebro Dövas Bridgeklubb (bildad 1965) och Örebro Dövas Kvinnogille (bildat 1971; dessförinnan syföreningssektion inom DFÖ). De här föreningarna har nära samarbete med DFÖ.

Sedan har man inom dövidrotten också bl.a. Örebro Dövas Innebandyförening (bildad 2001), Örebro Dövas Ishockeyklubb (bildad 1994), Örebro Dövas Sim-sällskap (bildat 2000), Örebro Dövas Schackklubb Rockaden (bildad 1992), Örebro Dövas Bordtennis-klubb (bildad 2002), Örebro Dövas Fotbollsklubb (bildad 2002) och Örebro Dövas Bollklubb (bildad 2005). Men den mest kända av dem var Örebro Dövas Idrottsförening som bildades 1938 och under 1969-1996 var namnet IF Nercia.

Sistnämnda år, 1996, återtogs det gamla namnet Örebro Dövas Idrottsförening. Efter det att flera av sektionerna tidigare hade bildat egna idrottsföreningar, se ovan, lades föreningen ner 2004 efter att ha haft många framgångsrika dövidrottare i olika sportsammanhang under många år.

Dessutom har det funnits Örebro Dövas Motorförening från 1960 till 1980/1981. Under en kort tid, i början av 1970-talet, fanns en konkurrerande dövförening i Örebro som hette Wadköpingsföreningen. Den hade bildats av ett antal avhoppade medlemmar p.g.a. konflikter inom DFÖ.

År 1939 bildades Dövas Väl i Örebro som 1947 bytte namn till Hörselfrämjandets förening i Örebro. Numera är föreningsnamnet Hörselskadades förening i Örebro (sedan 1989), och för ungdomarna finns/fanns Unga hörselskadade i Örebro län – Trumman (bildad 1984 som Hörselfrämjandets Ungdomsförening). Sedan 1971 finns också Hörselskadades Distrikt i Örebro län.

Ungdomsgårdarna

Ungdomsgården Bilbergska för döva och hörselskadade ungdomar startades 1968 och ansvaret låg då hos Örebro Dövas Ungdomsklubb. Örebro kommuns fritidsnämnd övertog ansvaret 1974. Ungdomsgården låg vid Kungsgatan 13-15 fram till 1985 då byggnaden drabbades av en brand och revs något år senare. Det intressanta i sammanhanget är att byggnaden uppfördes 1862 som en folkskola på initiativ av prosten Gustaf Wilhelm Gumælius, varför den skolan kom att kallas för Gumaeliusskolan.

Drygt tio år senare tog han alltså initiativet till en dövskola i Örebro. Från mitten av 1980-talet, sedan huset på Kungsgatan hade rivits, fanns Bilbergska gården, ”Billan”, på olika adresser fram till hösten 1992, då man flyttade till Vasatorget 1 (Västra Bangatan 7). År 2004 bytte man namn till Café 019 och i dag fungerar ungdomsgården som mötesplats för ungdomar på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade.

År 2006 tillkom fritidsgården för teckenspråkiga, nämligen Vasagården, i anslutning till Vasaskolan. Men när skolan skulle läggas ner och rivas, fick fritidsgården våren 2009 flytta till Hagagården i Oxhagen. Där bedriver man nu sin verksamhet för döva och hörselskadade barn och ungdomar från grundskolan en kväll i veckan.

Dövkyrkan i Örebro

Sedan många år har det funnits teckenspråkig kyrklig verksamhet i Örebro inom Strängnäs stift. I oktober 1905 utfärdades en kungörelse ”angående anslag för anordnande av kyrklig själavård för döfstumma”. Först år 1914 anställdes dövprästen Karl Myrin för femte dövskoledistriktet i Örebro. I samband med skolreformen år 1938 anställdes fem dövpräster vilka var bundna till dövskolorna, bl.a. i Örebro.

Enligt Strängnäs stifts hemsida finns 25 % av landets döva inom stiftet omfattande Närke och Södermanland. Dövkyrkan erbjuder gudstjänster, dop, konfirmation, vigsel och begravning på teckenspråk, och adressen är Nikolaigatan 8.

Tolkcentralen i Örebro

Sedan 1977 erbjuds teckenspråkig tolkservice till invånare i Örebro län, och tolkcentralen har sina lokaler vid Nikolaigatan 1-3 sedan år 2010.

Källor:

1. Dövstumskolan i Örebro 1875-1925 av Karl Booberg, Örebro 1925
2. Birgittaskolan 100 år 1875-1975. Kort historik av Sven Schyberg, Örebro 1975
3. Riksgymnasierna för döva och hörselskadade i Örebro. Minnesanteckningar av Lars Ohlson, Örebro 1995
4. Örebroskolan då och nu. Minnen och fakta av Maria Hermanson, Örebro 1999
5. Dövas historia i Sverige och något om övriga Norden Del 2 av Per Eriksson, Örebro 1999
6. En liten historisk inblick i Örebro läns döfstumskola i Örebro och Värmländska institutet för döv-stumma på Gumpetan av Helena Olsson, i Dövas Rötter nr 19 år 2006
7. Dövas Förening i Örebro under 100 år – ett unikt perspektiv av arbetsgruppen Inga-Britt Andersson, Rebecca Hellqvist, Carl Magnus Lindgren, Birgitta Orström Lind och Ronny de Silva, Stockholm 2009
8. Dövas Förening i Örebro 100 år av Carl Magnus Lindgren, i Dövas Rötter nr 23 år 2010
9. DHB-dialog nr 4/1987, nr 4/2004, nr 2/2011