Johannes Larsson Authén – en dalsländsk dövprofil

Texten är skriven av Per Brage och Katarina Johansson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 28, årgång 21, år 2015.

---

Bakgrund

Johannes Larsson föddes 1864 i Laxarby nära Bengtsfors i Dalsland och var ett av sju barn till föräldrarna Lars Magnus Andersson och Kajsa Jansdotter. Familjen bodde i Krona, Laxarby församling. När Johannes var tre år gammal drabbades han av en svår feber som gav komplikationer. Johannes förlorade sin hörsel och därmed förlorade han också förmågan att utveckla sitt tal på det sätt som barn gör.

Vid tiden för sjukdomen hade han kunnat höra i några år och även börjat att tala och det hade han nog nytta av senare i livet. Familjen var fattig, fadern var backstugusittare och hade klen hälsa. Modern däremot beskrivs som stark, hade god hälsa och ett livligt temperament. Åren gick och Johannes skulle börja skolan. Fadern hade avlidit 1875.

Språkbruk kring dövhet och döva personer

Ordet dövstum är numera mycket ålderdomligt och används inte längre men vi har sett denna benämning i husförhörslängder, i gamla brev och tidningar. När vi använder orden dövstum och Dövstuminstitutet i vår artikel är det för att det var så man sade och skrev om döva personer och om dövskolan på den tiden.

Ansökningsprocessen till dövskolan

Johannes gick endast en kort tid i folkskolan men familjen ville att han skulle gå på en skola som bättre kunde undervisa honom efter hans förutsättningar. På den här tiden fanns det flera dövskolor i Sverige men det fanns bara en skola som tog emot både elever vars föräldrar kunde betala utbildningen och elever som fick gratis plats när föräldrarna inte hade det så gott ställt.

På Djurgården i Stockholm fanns Dövstuminstitutet som i dag heter Manillaskolan. Varje stift hade rätt att varje år skicka en frielev, alltså en elev vars föräldrar själva inte kunde bekosta utbildningen. År 1876 valde Karlstads stift att utse ”dövstumme gossen Johannes Larsson” till frielev detta år. Det var stiftet som ansökte om platsen för eleven (eleven gjorde ju det indirekt), men ansökningen gick via stiftet och pastoratsadjunkten G. Norden i Laxarby församling var den som skrev på ansökningshandlingarna.

Dessa ansökningshandlingar ger en god insyn i den då 11-årige Johannes och hans föräldrars liv. Föräldrarna hade en god moral, men var utfattiga. Johannes hade en normal språkutveckling fram till 1867 då han förlorade sin tal- och hörselförmåga genom en svår feber. Det gjordes inga försök till att förbättra hans hörsel. Gossen kunde inte höra vad människor sade, men hörde ljud av döda ting.

Detta innebar att han troligen kunde höra högre ljud som skramlar och låter. Han kunde dock säga några ord såsom ”mamma”, ”pappa”, ”Anna” m.m. Troligen var detta ord han hade lärt sig innan sjukdomen gjorde att hans hörsel försvann. Det konstaterades att förutom hans dövhet så hade han inga andra kroppsliga nedsättningar.

I ansökan gjordes en genomgång om det hänt något under moderns graviditet, barnets nedkomst eller amningsperioden. Det konstaterades att det inte hände något utöver det vanliga under dessa perioder. Ingen av föräldrarnas anhöriga var döva.

Ansökningshandlingarna ifylles enligt ett frågeformulär, då var troligen genomgången av detta ett sätt att diagnostisera vad barnets hörselnedsättning berodde på. I Johannes fall var det dock självklart vad hans dövhet orsakades av.

Johannes beskrevs ha god hälsa och ett ovanligt gott förstånd. Eftersom föräldrarna var utfattiga hade barnet blivit utsatt för en härdad behandling och var klent byggd, men ändå stark. Hans sjukdomshistorik var att han hade haft mässling, men inte älta (engelska sjukan), kikhosta, fallandesot och utslag eller någon annan ärftlig eller smittosam sjukdom. Han var vaccinerad mot koppor.

Ansökningshandlingarna ger också information om den blivande elevens personlighet och kunskaper. Pojken hade ett sinnelag som var eldigt och glatt. Han hade ett gott lynne och ”hafva anlag till en god karaktär”. Johannes visade god böjelse och känsla för religion, han ville gärna gå i kyrkan och satt uppmärksam under bön och hade ett begrepp om ett högre väsende.

Före ansökan till Dövstuminstitutet fick han inte gå mycket i skolan men visade upp en god fattningsförmåga. Vid 11 års ålder hade han gått nästan åtta veckor i folkskolan. På denna tid hade han lärt sig bokstäverna, hade kännedom i stavning, kunde skriva sitt eget namn och vissa korta meningar. G. Norden skrev att ”allt hvad han se vill han söka göra efter”. Vi tolkar det som att eftersom han inte kunde höra instruktioner om vad han skulle göra så härmade han allt vad andra gjorde för att kunna lära sig detta.

Ansökan avslutades med att pastoratsadjunkten beskrev att Johannes inte begått nattvard eftersom han ännu var för ung. Johannes var hemma på Krona ofta sysselsatt med att hugga ved, utifrån detta rekommenderades skomakare, snickare eller svarvare som lämpliga yrkesalternativ när han var färdig med sin utbildning på Dövstuminstitutet. Ansökningen är daterad 19 april 1876.

Brev till pastorämbetet

Pastorsämbetet i Laxarby fick i maj ett brev från Karlstads domkapitel:

Att domkapitlet denna dag till frielev vid Allmänna institutet för döfstumma och blinda utsett bland andra döfstumme gossen Johannes Larsson från Krona i Laxarby. Derom har jag härmed skolat underrättat med anmodan till Eder att å utlysande kyrkostämma bereda utväg för den utsedde eleven att vara vid institutet inställd under senare hälften af kommande juli månad försedd med dem i § 15 af det för institutet gällande nådiga reglemente (sv förf samling 1846 no 18) föreskrifvna beklädnad.

Församlingen bör ock vid samma tillfälle sig förbinda att den utsedde eleven när den förr eller senare från institutet utskrifves låta derifrån afhemta eller ock kostnaden för elevens hemsändande ersätta, hvarom i hafven att ofördröjligen till domkapitlet insända utdrag af kyrkostämmoprotokollet åtföljdt af fullständig prestattest samt vaccinations- och läkarebetyg, innehållande uppgift, huruvida Larsson är fri från (fallandesot, utslag eller annan smittosam sjukdom).

Karlstads domkapitel den 24 maj 1876
Ex officio: Ludv. Ekström

Enligt svensk författningssamling från 1846 som brevet refererar till så hade institutet ansvar för att eleverna skulle få vård, undervisning, uppehälle, kläder, husrum, ljus och värme. Skolan skulle se till att elevernas kroppskrafter omsorgsfullt vårdades och främjades genom att de skulle få tillfälle att få vara utomhus, ha gymnastik och att simma.

Eleverna skulle vid ankomsten till institutet medföra en försvarlig beklädnad och nödigt ombyte av linne och strumpor. De kläder och andra persedlar som eleverna hade när de slutade skolan fick de också ta med sig därifrån.

”Efter att domkapitlets beslut hade kommit så skickade pastorsämbetet en kallelse till kyrkostämmans medlemmar: Med anledning af förestående från Domkapitlet i Karlstad ankomna skrifvelse angående Döfstumme gossen Johan Larsson från Krona antagande till frielev vid Döfstuminstitutet i Stockholm vardar de i kyrkostämma röstberättigade medlemmar inom församlingen härmed kallade till extra kyrkostämma som hålles i härvarande kyrka nästa fredag kl. 11 f.m. för att vidtaga och besluta angående nämnde gosses
forslande till och från institutet m.m. som denna dok röra kan.

Sjövik den 10 juni 1876
G. Norden”

Det begärdes ett ”läkarebetyg”

Detta utfärdades av Prov. läkare L. Blume i Billingsfors den 13 juni och han konstaterade då att eleven var vid god hälsa och var vaccinerad. Den 20 juni 1876 skrev G. Norden ut flyttningsbetyg för gossen Johannes Larsson från Krona. Det finns även en lapp bevarad från den 6 augusti där det står att Johannes är ”stadd på resa till allmänna dövstuminstitutet”.

Skoltiden

I Stockholm gick Johannes i en klass med 15 elever. Han gick på något som kallades för tallinjen. På denna tid var det viktigaste att eleverna skulle kunna tala. Fram till 1862 hade teckenspråket varit undervisningsmetoden. Efter detta så infördes den ”tyska metoden”. Ola Kyhlberg som var rektor under Johannes år i skolan ansåg att alla elever skulle prova talmetoden, om detta inte fungerade fick man gå på skrivlinjen där man använde sig av en kombination av skrift och handalfabet.

Metoden som byggde på tal och avläsning användes på skolan fram till mitten på 1970-talet. Johannes blev rekommenderad när han ansökte till skolan att hans framtida yrke skulle vara skomakare, snickare eller svarvare men Johannes utbildade sig till skräddare. Johannes gick ut med följande betyg:

Uppförande: 4
Kunskaper
Kristendom: 4 ½
Språk: 3
Räkning: 1
Geografi: 3
Historia: 3
Naturlära: 3
Färdigheter
Talövning: 4
Frihandsritning: 3
Flit: 4
Gymnastik: 5
Handarbete
Skrädderi
Skicklighet: 4
Flit: 5

Värt att nämna är att Johannes inte var den ende eleven från Dalsland som gick på Dövstuminstitutet under denna tid. År 1880 fanns ytterligare tre elever därifrån. Dessa kom från Steneby, Järbo och Högsäter.

Familjeliv

Johannes slutade skolan vårterminen 1881 och flyttade då tillbaka till Dalsland. Han bodde i Åmål 1885-1886. Under denna tid tog han sig namnet Authén. Han flyttade sedan tillbaka till Stockholm. Han blev dock bara i Stockholm ett par år, och flyttade 1888 vidare till Enköping.

Här gifte han sig 1888 med en döv kvinna som hette Anna Lovisa Jansson. Johannes och Anna Lovisa fick två döttrar och två söner varav bara den ena dottern blev vuxen. Familjen flyttade till Vallby. Frun Anna Lovisa avled 1898 i Vallby. Johannes och den kvarvarande dottern flyttade först till Västerås och sedan till Uppsala 1902. Efter några kringflyttande år blev Uppsala hans hemstad under 15 år.

År 1903 gifte han sig i Uppsala med Erika Kristina Häggblom. Paret fick två döttrar.

Grundare av Uppsala dövstumförening

Uppsala dövstumförening (namnbyte till Uppsala dövas förening 1951) grundades 9 februari 1908 av Johannes Authén, Karl Flodin och Konrad Österberg. Detta skedde på Café Engelbrekt på Svartbäcksgatan 19 i Uppsala. Redan första dagen anmälde sig 12 personer som medlemmar. En av dem var Johannes fru Erika Authén.

Enligt ”Ny tidning för Sveriges dövstumma” var Johannes bland dem som verksammast bidragit till föreningens bildande. I den första styrelsen hade Johannes titeln sekreterare. I boken ”Uppsala dövas förening 1908-1958” berättas det att han ofta ”bidrog vid föreningens möten med uppläsningar, berättelser och deklamation”.

Åren 1911-1914 var Authén ordförande i föreningen och hans fru Erika var sekreterare 1913-1914. Föreningens vapen utsågs genom en tävling och det blev Johannes bidrag som vann, detta vapen används (med det nya namnet) än i dag. Johannes flyttade till Stockholm 1917 men tillhörde föreningen fram till sin död. År 1933 hade Uppsala dövstumförening 25-års jubileum.

Denna händelse redogjordes det för i ”Tidning för dövstumma” samma år. Festen ägde rum lördagen den 11 februari på en restaurang i staden. Johannes Authén var som en av grundarna hedersgäst och föreningsvapnet som han själv ritat prydde salen. Detta var en stor fest och ”hr Joh Authén, Stockholm meddelade även något om föreningens uppkomst och minnen från första åren efter bildandet”.

Festligheterna fortsatte även dagen efter med kyrkobesök och samkväm i föreningslokalen som var välbesökt.

Brottsoffer

I ”Tidning för dövstumma” nr 7 1922 går det att läsa att Johannes tyvärr blev utsatt för ett brott i Stockholm. Det skedde natten till 1 juli samma år. Han var på väg hem. När han gick på Götgatan så började två män att tala med honom. De började förfölja honom. Plötsligt så slog de ner honom med två knytnävsslag i ansiktet och slog omkull honom. När han låg på marken så tog de hans portmonnä som innehöll 45 kr (ca 1000 kr i dag) och lämnade honom medvetslös på marken. Han blev liggande där en stund tills några personer kom och hjälpte honom upp. Vi har letat efter mer information om rånet i ”Dagens nyheter”, ”Aftonbladet”, ”Polisunderrättelser” och ”Svenska Dagbladet” från den här tiden men det verkar inte finnas mer information om detta så vi vet inte om de skyldiga ställdes till svars.

Fortsatt liv

Som tidigare nämnts ovan flyttade Johannes 1917 till Stockholm. Frun Erika blev dock från början kvar i Uppsala men flyttade lite senare också till Stockholm. Paret skilde sig år 1925. Johannes flyttade under sina resterande år runt i Stockholm.

Enligt hans dödsruna i ”Tidning för dövstumma” så hade han en anställning på Nordiska Kompaniet som skräddare. Enligt ”Ny tidning för Sveriges dövstumma” samma år så var Johannes en skicklig tecknare. Han ägde en ovanlig talang i konsten att i svartkrita förstora fotografier och andra bilder. I slutet på år 1936 flyttade han in på Stureby vårdhem i Enskede där han avled 4 mars 1937 i en ålder av 72 år.

När han avled hade han dålig ekonomi och skulder till Stockholms stad. Fattigvårdsnämnden fick ta hand om bouppteckningen. Johannes anhöriga fick bekosta hans begravning. Han begravdes på Sandborgskyrkogården. Hans död uppmärksammades i ett par dövtidningar och i ”De dövstummas kyrkoblad”.

Sammanfattning

Johannes Larsson Authén föddes under fattiga förhållanden. Han växte upp med modern och delvis med fadern närvarande och han hade även sina syskon. När Johannes blev sjuk i treårsåldern förlorade han sin hörsel. Johannes flyttade hemifrån i ung ålder för att få sin utbildning i Stockholm. Efter skoltidens slut arbetade han som skräddaregesäll och senare som skräddare, bland annat på Nordiska Kompaniet. Johannes familjeliv innehöll både glädje och sorg. Han var gift två gånger och hade 6 barn, dock nådde inte alla vuxen ålder. Han var aktiv inom dövföreningslivet och medgrundare samt periodvis ordförande för en dövförening i Uppsala. Till sist tog Johannes långa och erfarenhetsrika liv slut, tyvärr fattig även då.

Tack

Vi vill tacka Birgit Burman på Uppsala dövas förening för hennes hjälp med information och för bilden på föreningsvapnet. Vi skulle också vilja tacka Arkivcentrum i Örebro där Sveriges Dövhistoriska Sällskap har sina samlingar där vi funnit mycket information i gamla dövtidningar.

Källor:

1. Kyrkoarkiv
2. Ansökningshandlingar och betygskatalog ur Manillaskolans arkiv
3. Sockenstämmoprotokoll för Laxarby.
4. Svensk författningssamling 1846
5. ”Uppsala Dövas Förening 1908-1958” av Olof Asplund
6. ”Tidning för Dövstumma”
7. ”Ny tidning för Sveriges Dövstumma”
8. ”Dövas Historia del 2” av Per Eriksson Johannes bouppteckning