Texten är skriven av Anna Kihlgren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 27, årgång 20, år 2014.
’Boka um Mälsa’ av Johan Neren, Örebro 1949. FOTO: PRIVAT ÄGO
I många familjer finns det historier som lever kvar långt efter det att de det gäller är borta. I min mans familj berättades om en ”Dum be på Valen” som var ovanligt stark och som hade gått till fots till Stockholm, men ingen fanns kvar i livet som kunde förklara närmare vem det var och vad som låg bakom stockholmsäventyret.
När jag började med släktforskning var detta en av de frågor som jag ville hitta svaret på. Vem var det, och vad var det egentligen som hände?
Rätt snart hittade jag i husförhörsböckerna från Stora Mellösa anteckningen ”dumbe”, den tidens benämning av någon som var döv, efter ett av barnen i en familj. Erik eller Erker som han kallades som barn, föddes på ön Valen 1811. Hans far, Erik Jonsson, var välbeställd bonde och hade vid sin bortgång sex gårdar, två i Götlunda, en på Valön och tre på fastlandet i Stora Mellösa.
1807 köpte han loss Valen från Göksholm för 7 500 riksdaler, hur det nu var möjligt eftersom Göksholm var ett fideikommiss som man ju inte fick förändra. Efter några år sålde han västra delen av ön till en släkting.
Stockholmsresan var en gåta
Så långt kom jag i min efterforskning, men detta med stockholmsresan var fortfarande en gåta. Jag hade många teorier. Bl.a. såg jag att Erik gifte sig, vilket inte var så vanligt att döva gjorde. För att få gifta sig skulle man ju klara husförhöret hjälpligt, och det var ju inte möjligt om man inte kunde svara på frågorna.
Kanske hade han ”gått till Kungs” för att få rätt att gifta sig, funderade jag, och sökte i diverse regeringsdokument för att ta reda på mer om detta. Men jag hittade inget och lade detta åt sidan tills vidare.
Frågetecken rätades ut flera år senare
Flera år senare hittade jag i Örebro stadsarkivs bibliotek ”Boka um Mälsa” av John Nerén. Och i den fanns ett helt kapitel om Erik där alla frågetecken rätades ut. Där fanns t.o.m. en bild på Erik!
Hemmagjort teckenspråk
Erik var döv från födseln och kallades dumben som de flesta andra döva vid den tiden. I socknen fanns ytterligare en döv pojke, några år yngre än Erik. När Erik blev vuxen och flyttade in till fastlandet som ung bonde träffades de båda på kyrkbacken på söndagarna i samband med högmässan.
Erik hade själv uppfunnit en sorts teckenspråk, som han lärde sin döve vän, så att de kunde kommunicera med varandra. John Nerén grävde i sin bok många exempel på Eriks hemmagjorda teckenspråk. Jag kan här ta upp ett urval av dem:
Husfader tecknades genom att han böjde högra handen över huvudet med handflatan vänd mot huvudet. Han ville visa att det var en fullvuxen man. Hustru visade han först på samma satt varefter han sedan förde ihop bägge händerna och hörde dem sen neråt, utåt och bakåt, för att visa att det var en vuxen med kjol.
Han hade tecken för verktyg, då han visade med händerna hur verktygen användes, och på samma sätt visade han olika förekommande arbetsuppgifter, som t.ex. slå hö, räfsa, tröska, såga eller fiska.
Tecken för fåglar
Erik var intresserad av naturen och hade sina egna tecken även för olika fågelarter. T.ex. storspov tecknade han genom att först göra flygrörelser med armarna, varefter han förde höger hand till näsan och fortsatte med en bågformig rörelse för att antyda den långa, krökta näbben. Enkelbeckasin tecknade han genom att göra kastande rörelser med båda händerna, än åt ena, än åt den andra sidan.
Kunde göra sig förstådd på olika sätt
Han kunde även göra sig förstådd med mera sammanhängande meningar. Om han t.ex. skulle fara till kvarnen och mala tecknade han det på följande sätt: först angav han tecknet för den dag man skulle fara. Om man skulle fara dagen därpå lutade han huvudet i handen en gång, för att visa att det först skulle vara en natt emellan.
Skulle man fara först flera dagar senare lutade han huvudet flera gånger, så att man kunde räkna antalet nätter innan det var dags. Så visade han att han bar något tungt, d.v.s. säckarna med säd, genom att han satte höger hand till höger axel och sänkte axeln en smula.
Antalet säckar angavs genom att räkna upp antalet med handens fingrar. Om de skulle använda häst eller oxar visade han sina tecken för de djuren. När det gällde valet av kvarn visade han ifall det var en av tre väderkvarnar som fanns i närheten genom att göra ett tecken för väderkvarn (först en malande rörelse med handen, sedan en svepande rörelse genom luften för att visa att det var kvarnvingar), och sedan pekade han i den riktning som den kvarnen det gällde låg i. Om det rörde sig om kvarnen som låg i Segersjö, t.ex., pekade han åt sydost, o.s.v.
Åkte båt till Manillaskolan
När Erik var 11 år bestämde hans far att han skulle få åka till Stockholm för att gå på Manillaskolan. Redan 1812 startade undervisningen vid ”Allmänna institutet för blinda och dövstumma”, som det då hette, på Djurgården i Stockholm. Erik och hans föräldrar seglade med familjens segeleka till Stockholm för att tala med rektorn där. De fick övernatta i båten och kom tidigt fram till Djurgården och letade sig fram till skolan. Där fick de höra att rektorn inte kunde ta emot dem förrän vid 11-tiden, och att de under väntetiden kunde få gå omkring i trädgården och smaka på krusbären, som var mogna då.
När rektorn sent omsider kom var Erik försvunnen. De letade i området runt skolan men kunde inte hitta honom, så föräldrarna gick tillbaka till båten och upptäckte att den var försvunnen. Några gummor talade om att en liten vadmalsklädd pojke hade hissat segel och seglat iväg.
’Det gick ingen skuta tillbaka till Örebro den dagen, så föräldrarna var tvungna att vänta till nästa dag. De var mycket oroliga för sin pojke och frågade alla båtar som de kom i kontakt med längs återfärden om de sett honom.
När de efter tre dagar kom tillbaka till Valen såg de att båten låg upplagd på sin plats. När skutans jolle lade till vid sjöboden stod Erik där och skrattade och dansade runt som om han ville säga: ”Jag kom först!” Eriks pappa tyckte att när sonen kunde klara av att ensam segla ifrån Stockholm, behövde han sannerligen inte gå i någon skola för att klara sig i livet.
Enligt John Nerén var Erik socialt begåvad, och han kunde kommunicera alldeles utmärkt även med hörande personer, och kunde till och med föra lite mer komplicerade resonemang.
Det gick bra för Erik i livet
Han gifte sig tidigt och fick två döttrar och en son. Alla tre barnen kunde få varsin gård att försörja sig på. Erik var en god fiskare och jägare och var uppmärksam på naturens olika tecken. Bl.a. kunde han ofta förutspå vädret, vilket var en god förmåga för en bonde.
Erik fick 17 barnbarn och 71 barnbarnsbarn. Ingen av dessa var döv, men många ärvde hans ovanligt goda syn, allt enligt John Neren. Ett av alla barnbarnsbarnen var min man Staffans farmor Gerda.
Källor:
- John Nerén: Boka um Mälsa (1942
- Wikiedia: Kyrkoarkiv från Götlunda och Stora Mellösa församlingar
