Texten är skriven av Lolo Danielsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 29, årgång 22, år 2016.
Bakgrund
Invandringen till Sverige började under 1930-talet, då det uppstod en depressionstid först i USA och sedan i Europa. Det ledde till andra världskriget runt om i Europa 1939-1945. I samband med sovjetisk ockupation 1944-1950 flydde ett stort antal personer till Sverige främst från Baltikum, Finland och Tyskland.
Under perioden 1951 och 1973 skedde en hög arbetskraftsinvandring på grund av brist på arbetskraft i Sverige. Under den första halva perioden invandrade människor främst från Finland och sedan den andra halvan från Jugoslavien och Turkiet.
Under åren 1974 och 1985 var det mest flyktingar och familjeanknytningsfall som kom till Sverige från olika länder inom och utanför Europa. 1985 infördes ett nytt system för mottagande av asylsökande i Sverige. Från och med 1985 kom asylsökande och flyktingar främst från krigsdrabbade länder.
Sedan 1960-talet har det funnits döva invandrare från ett trettiotal länder i Sverige. Hur såg då situationen ut för dem som kom till Sverige i första generationen under perioden 1940 och 1990? Var det mera komplicerat att de dessutom både var döva och invandrare i Sverige?
Det var några av dessa frågor som ett projekt startades för att kunna besvara.
Projekt
Projektet ”Att vara döv och invandrare – en dubbel utmaning?” hade av det skälet genomförts under perioden 1989-1994 vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka.
Under projektets första år hade döva invandrares situation i Sverige kartlagts. Syftet var att få en bild av deras kulturella och sociala bakgrund och deras livsvillkor i Sverige. Två områden hade fokuserats och det var döva första generationsinvandrare som av olika skäl invandrat till Sverige. Det andra var döva barn och ungdomar i den andra generationen som var födda i Sverige eller följt med sina familjer till Sverige.
Kartläggningen hade gjorts med hjälp av enkät, intervjuer, videoinspelningar och deltagandeobservationer. De som bidrog till att kartlägga döva invandrares situation var dövföreningar och dövidrottsklubbar runt om i Sverige, Invandrarlinjen vid Västanviks folkhögskola, AMI:s hörsel i Uppsala och Grundvuxenkurser i svenska för invandrare och internationella sektioner i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Sammanlagt 509 kända personer registrerades. Av dessa hade 323 angett sig vara flyktingar. Ett mindre antal personer kom genom giftermål. Ett ännu mindre antal kom för att anknyta sig till sina familjer.
Döva invandrarbarn och ungdomar fanns registrerade vid landstingens pedagogiska hörselvård och grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige.
Vid denna tidpunkt fanns 287 invandrarelever från förskolan upp till gymnasieskolan i Sverige. Av dessa bodde 191 i Stockholms län. En fjärdedel av 191 var finska barn. Sedan fanns andra språkgrupper: turkiska, spanska, assyriska, syrianska och arabiska. Ett fåtal barn kom från andra språkgrupper.
Döva invandrargrupper
Kartläggningen under projektets period gjorde det möjligt att beskriva sex döva större invandrargrupper och sju övriga mindre gruppers (sex och tolv personer) kulturella och sociala situation. Några tendenser fanns beskrivna om hur deras umgängesmönster hade sett ut i dessa grupper i Sverige. I följande beskrivs här mycket kortfattat dessa grupper.
Polacker
Minst 75 kända personer bodde utspridda i hela Sverige. De första männen kom till Sverige vid 1960-talet. Över 20 kvinnor kom genom giftermål under 1970-1980-talen. Ett tjugotal polska familjer fanns också. De flesta sade att man nästan måste ha kunskaper i polska för att kunna använda polskt teckenspråk. Nästan alla hade en viss distans till bevarandet av sina kulturella band. Däremot hade många av dem behov av att delta i katolska gudstjänster på svenskt teckenspråk. De fick återuppleva en typisk polsk kyrkostämning – en atmosfär de fått under sin uppväxttid i Polen.
Finnar och finlandssvenskar
65 kända personer fanns registrerade i Sverige. En tredjedel av dessa var finnar och resten var finlandssvenskar. Enligt uppgift från den döva finlandssvenska gruppen skulle det finnas 100 personer bosatta i Sverige och 250 i Finland. De första kom till Sverige redan på 1800-talet. Carl Oscar Malm var nog bland de första döva finlandssvenskar som började på Manillaskolan i början på 1800-talet. Han grundade så småningom en dövskola i Borgå 1846.
Alla finlandssvenskar hade gått i denna dövskola och fortsatt sedan sin utbildning i Sverige. En del av dem hade blivit kvar, fått arbete och bildat familjer. De hade ungefär samma språkkunskaper som andra döva svenskar i teckenspråk och svenska.
Enligt de 65 registrerade hade de flesta finska personer en annan bakgrund än vad döva finlandssvenskar hade. Finskspråkiga var i samma situation som andra döva med invandrarbakgrund i Sverige när det gällde anpassning och språkinlärning. De kom till Sverige av olika skäl t.ex. genom giftermål, bättre arbetsmöjligheter eller egna personliga motiv. En stor del av den finska gruppen hade en känsla av osäkerhet i det finska språket. De hade inte haft tillgång till en finsk teckenspråkig uppväxttid som varit en förutsättning till utvecklandet av det finska språket. De blandade ibland in det svenska teckenspråket med det finska beroende på vilka de kommunicerade med. Däremot hade de en stark finsk dövidentitet och hade den finska dövgemenskapen som en del av deras etniska identitet.
Rumäner
31 kända personer med rumänskt ursprung fanns registrerade i Sverige. Av dessa kom 25 till Sverige som flyktingar under hela 1970-talet och sex genom giftermål med rumänska invandrare. Nästan alla hade samma kulturella bakgrundsmiljö i Bukarest. De hade fått samma skol- och yrkesutbildning. De flesta hade varit tandtekniker och bodde i norra delen av Stockholm.
Där hade de sökt sig till varandra och så småningom byggt upp en stark och tät sammanhållning. De hade ett behov av en gemensam rumänsk gruppidentitet och använde rumänskt teckenspråk i gruppen. De bevarade också sina kulturella band till sitt hemland och försökte levandegöra sitt etniska ursprung.
Övriga invandrargrupper
26 personer från Ungern registrerades. Den första kom till Sverige 1957 och den senaste 1986. 18 (endast män) av 26 kom till Sverige som flyktingar. Åtta av dem genom Röda Korset i Italien 1970. En kom som turist. Sju kvinnor – hälften kom efter sina män och hälften genom giftermål med ungerska invandrare. De flesta bodde i Stockholm, Göteborg och Malmö. De hade inte samma gemensamma etniska gruppidentitet som den rumänska. Däremot hade de ett visst kulturellt band till sitt hemland. De använde ungerskt teckenspråk i hemmet och föredrog hemlandets maträtter till middagar.
18 personer från f.d. Jugoslavien fanns registrerade. Elva (endast män) av 18 kom till Sverige som turister eller vid idrottsliga sammanhang under perioden 1964-1976. Sju kvinnor kom genom giftermål med jugoslaviska invandrare. De flesta bodde i Göteborg och Malmö. De hade samma umgängesmönster som de ungerska. De bevarade sitt kulturella ursprung genom att inom sina familjer använda hemlandets teckenspråk – det vill säga sydslaviska teckenspråken. De försökte ge sina barn en jugoslavisk uppfostran och åka till Jugoslavien på sina semestrar. Här betonas att under projektets period höll Jugoslavien på att upplösas och alltfler sydslaviska länder och folkgrupper blev så småningom självständiga länder.
Tolv av 16 iranier kom till Sverige som flyktingar under perioden 1985 och 1988. Fyra kom av familje- och utbildningsskäl under åren 1972 och 1973. De var i 20-40 års ålder med muslimsk bakgrund. Nästan alla hade intresse för sin yrkesutbildning. Deras livssyn präglades alltmer av svenska värderingar. De hade inte samma gemensamma etniska identitet som de övriga grupperna hade. Några hade inte hunnit bilda egna familjer och iranska kvinnor gifte sig med döva av andra nationaliteter.
Sju grupper mellan sex och tolv kända personer fanns registrerade. Sammanlagt fanns i Sverige 56 personer från europeiska länder och 36 personer från Mellanöstern, norra Afrika, Vietnam och USA. Den första kom till Sverige genom giftermål med en döv svensk 1952 och den senaste som flykting 1989. De hade mindre möjligheter än andra större invandrargrupper att bevara sitt kulturarv då de inte hade någon grupp att dela sina samhörighetskänslor med. De hade valt att leva för att få naturlig tillhörighet till den svenska dövgemenskapen.
