Texten är skriven av Tomas Hedberg och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 28, årgång 21, år 2015.
i Göran Skyttes bok Brev från tystnaden kan man läsa om Carl Julius Dalmer (1841–1930), som gick i dövskola, arbetade som dövlärare och senare blev fri företagare. Han var inte unik. Under hela 1800-talet fanns det många döva i Europa som tog ansvar för att själva undervisa döva, eller på andra sätt blev framstående och respekterade i den tidens samhälle.
Teckenspråk var skolspråket
I så gott som alla dövskolor på den tiden var teckenspråket det självklara umgängesspråket. Teckenspråk användes överallt utanför undervisningslokalen, på raster och under annan fritid, i matsal och sovsalar. På skolorna fanns ofta både döva barn och döva vuxna.
Nyanlända elever och hörande som arbetade på skolan lärde sig teckenspråk naturligt genom vardagliga kontakter. Eleverna utvecklade sitt tecknande genom att umgås med sina kamrater, men också genom att ha kontakt med vuxna döva. De såg vuxna resonera med varandra på teckenspråk, och de yngre influerades av de äldres språkbruk. Eleverna växte naturligt in i den teckenspråkiga gemenskapen.
Bland de hörande på skolorna varierade säkerligen teckenspråkkompetensen ganska mycket. Många hörande var fullt teckenspråkiga, medan andra kanske bara lärde sig ”det nödvändigaste”. Metoddebatten mellan ”tecken” och ”tal” pågick under hela 1800-talet, men den gällde språkvalet i undervisningslokalen.
Det handlade om huruvida man vid undervisningen i nationalspråket skulle använda teckenspråk som undervisningsspråk, eller om man enbart skulle använda nationalspråket vid dessa lektioner. Teckenspråket sågs allmänt som ett självklart och positivt inslag i dövskolorna under 1800-talet, och därmed var döva vuxna med lämplig utbildning och bakgrund självklara på dövskolorna.
Att vara dövlärare
Både döva och hörande dövlärare fick sin kompetens och behörighet genom att vara verksamma på dövskola. Man skaffade sig dessutom erfarenheter och kunskaper genom böcker och tidskrifter i ämnet och tog intryck av mer erfarna lärare.
En centraliserad och reglerad lärarutbildning utvecklades först mot slutet av 1800-talet. Döva dövlärares kompetens värderades högt under 1800-talet. De hade en självklar kompetens i teckenspråk och kunde överföra ett dövt ”knowhow” till eleverna, snabbt och effektivt.
Den franske skolledaren Piroux (hörande) ansåg till och med att döva dövlärare var att föredra framför hörande, eftersom elever som hade döva lärare lärde sig snabbare och effektivare och därför snabbare kunde komma ut i samhället och själva klara sin försörjning.
I de skolor där man använde teckenspråk även vid undervisning i nationalspråket, hade döva lärare ansvar även för den undervisningen. De döva dövlärarna undervisade dessutom i orienteringsämnen, t.ex. naturkunskap, och de medverkade i den praktiska undervisningen. De kunde också ha ansvar för religions- och konfirmationsundervisning, även om konfirmationsakten sköttes av en hörande präst. En del döva startade också egna skolor och blev skolledare.
Vilka var de döva lärarna?
Hur många döva arbetade som dövlärare i Europa? Det varierade under olika tider och från land till land. Man räknar med att under 1850-talet i Frankrike var en tredjedel av hela lärarkåren vid dövskolorna döva! Under slutet av 1800-talet fanns det i Sverige mellan 15 och 20 dövskolor, och sammantaget undervisade ett 20-tal döva på dessa skolor.
Vilka var dessa döva dövlärare? Under 1800-talet var flera av dem välbekanta och respekterade långt utanför dövskolorna. I allmänhetens ögon bevisade dessa döva lärare att med stark vilja och duglighet kunde en individ nå framgång i det moderna samhälle som växte fram i Europa.
Den förste som blev beryktad var Jean Massieu (1772–1846). Hans livshistoria är väl omskriven och han har själv skrivit om hur han växte upp på franska landsbygden, och hur han kämpade för att få utbildning. Han blev lärare på dövskolan i Paris under franska revolutionen, fortsatte att undervisa där i ett 20-tal år, bröt sedan upp och startade en egen dövskola i Lille i norra Frankrike.
Laurent Clerc (1785–1869) var samtida med Massieu. Han följde med Thomas Gallaudet till Amerika och blev där föreståndare för en dövskola. Han blev också under hela sitt liv en centralgestalt i den amerikanska dövundervisningen. Under nästan hela 1800-talet var han en viktig kontaktlänk mellan dövundervisningen i USA och Europa.
Ferdinand Berthier (1803–1886) kom till dövskolan i Paris som elev i början av 1810-talet och förblev den skolan trogen hela sitt liv, som elev, assisterande lärare, ordinarie lärare och slutligen ålderspresident för hela lärarkollegiet. Han var en mycket flitig skribent och debattör i frågor som gällde dövas undervisning och dövas rättigheter. Han var den drivande kraften bakom bildandet av världens första dövorganisation 1838. Den franska nationen belönade honom med den finaste medalj man kan få som fransman, Hederslegionen.
Från nordisk horisont
Men det var inte bara i de franska skolorna som döva var verksamma. I Norden fanns många framstående döva dövlärare. Andreas Christian Møller (1796–1874) var elev på Castbergs dövskola i Köpenhamn, och startade Norges första dövskola. Carl Oscar Malm (1826–1863) var elev hos Borg på Manillaskolan i Stockholm och flyttade sedan tillbaka till Finland, där han startade Finlands första dövskola i Borgå. Båda dessa döva pionjärer verkade alltså som skolledare i sina hemländer.
Oscar Carlström (1850–1943) är en annan av de döva dövlärarna i Norden. Han var elev på Manillaskolan i Stockholm. Han arbetade som lärare vid Tysta Skolan i Haga, Göteborg, under ett par år, innan han återvände till Manilla som lärare där. När sedan den svenska staten öppnade dövskolor för ”överåriga dövstumma” på tre platser i Sverige så flyttade Carlström till Skara och blev lärare där under många år.
Han skötte bland annat konfirmandundervisningen. När skolan i Skara lades ner så avslutade Carlström sin skolgärning. Han fick kunglig medalj och statlig pension och under många år framöver så reste han runt till dövföreningar i Sverige och höll föredrag i skilda ämnen.
Alla dessa aktiva och framstående döva personligheter uppmärksammades och uppskattades under sin livstid. Genom att finnas och verka på dövskolorna så var de oerhört viktiga traditionsbärare i den döva gemenskapen. De bidrog också i hög grad till dövundervisningens utveckling under mer än ett sekel.
Men de försvann…
I 1900-talets dövskola fanns det inte plats för döva lärare. En skola med intensiv och generaliserad talundervisning behövde hörande lärare, som konsekvent kunde träna och korrigera den döva elevens tal. Det talade nationalspråket bredde ut sig i dövskolan och teckenspråket trängdes undan, men försvann inte helt. Det levde vidare, ibland nästan som ett ”hemligt språk”, eleverna emellan. De döva dövlärarna förlorade sin självklara plats i dövskolorna och det skulle komma att dröja ett hundra år innan de kom tillbaka!
Kontakter
Under 1800-talet blev det lättare för människor att hålla kontakt med varandra över stora avstånd. Postväsendet utvecklades över hela Europa, vilket gjorde det enklare att skicka brev och hålla sig uppdaterad om vad som pågick på olika håll. Ångbåtar och tågtrafik utvidgades, vilket öppnade nya möjligheter att resa och träffas. Resor som tidigare hade tagit veckor eller månader kunde nu göras på bara några dagar. 1800-talet markerade en ny tid! Det blev möjligt för både idéer och människor att snabbt och tryggt förflytta sig över hela Europa.
Dessa nya kontaktmöjligheter utnyttjades flitigt, både av döva själva och av alla som arbetade inom dövskoleverksamheten. Att vara dövlärare var ett av de första ’liberala yrkena’ i Europa, ett yrke som krävde goda förkunskaper, var väl anses och gav en relativt god inkomst. Läraryrket, och därmed också dövläraryrket, var också ett av de första yrkena som blev tillgängliga för kvinnor!
Yrket möjliggjorde vidareutveckling genom kontakt med eller besök till liknande verksamheter över hela Europa. Långa ferier gav också möjlighet att resa ut i Europa och få nya impulser. Döva som fått både teoretisk och praktisk utbildning på dövskolorna kunde också ge sig ut och träffa andra döva.
I Albert Bergs efterlämnade papper finns exempel på rekommendationsbrev som han skrev för döva lärlingar som reste ut för att se och lära.
Tidskrifter
Inom dövskolans område skapades många tidskrifter som spred specialkunskap om döva och dövundervisning. Genom dessa fick man också kännedom om möten och kongresser. Tidskrifterna var som tidens ”internet”, där man höll kontakten och utvecklade nya idéer. Den allra första tidskriften, Journal de l’Instruction des Sourds-Muets et des Aveugles (Tidskrift om Dövstummas och Blindas Utbildning), utkom redan 1826 och utgavs av Auguste Bébian i Paris.
År 1838 startades L’Ami des Sourd-Muets (Dövstumvännen) i staden Nancy i Frankrike, av ledaren för dövskolan där, Piroux. Tidskriften var en blandning av pedagogiska artiklar och notiser om döva, ofta hämtade från lokalpressen. Både döva och hörande medverkade, och målgruppen var döva och hörande inom dövskolan, samt andra döva som kunde läsa och skriva franska.
I Köpenhamn publicerades från 1867 och framåt en Nordisk Tidskrift som riktade sig till det som då kallades ”abnormskolan”, som omfattade skolverksamhet för döva, blinda och intellektuellt funktionshindrade.
Tidskrifterna hittade en trogen prenumerantskara bland de dövskolor som växte fram i Europa under 1800-talet. Dessa tidskrifter finns fortfarande bevarade i vissa gamla dövskolor, ofta väl lästa och med kommentarer och understrykningar i kanterna.
Möten och kongresser
Ångbåtar och järnväg gjorde det också möjligt att mötas ansikte mot ansikte. I Paris startades 1834 med årliga banketter som upprätthölls under hela 1800-talet, och deltagare från hela Europa samlades. Idén om att regelbundet anordna banketter och andra fester spreds vidare, även till Norden. I Stockholm arrangerades fester, bland annat den 14 mars 1877, då ”Dövstumföreningens bal” hölls på Grand Hotel.
Den blev en stor succé och besöktes av ett stort antal döva och deras vänner. Albert Berg, en av grundarna av Sveriges första dövförening 1868, var den som tog banketterna till Stockholm. Han hade själv deltagit i banketten i Paris 1856.
Dövkongresser
Under senare delen av 1800-talet organiserades även internationella dövkongresser, där döva från hela Europa samlades för att träffas, umgås och diskutera frågor av intresse för döva. Den första allmänna dövkongressen anordnades i Berlin 1873. 1878 höll dövföreningen i Leipzig en kongress för att fira att det var 100 år sedan Heinicke startade sin dövskola där, vilket blev centrum för den så kallade talmetoden. På kvällen uppfördes en mimisk teater på stadsteatern med specialtolkning för hörande som inte förstod teckenspråket.
I Prag 1881 hölls en kongress där man, efter en del debatt, beslöt att kvinnor också skulle ha rösträtt på kongresserna. Stockholm var värd för kongressen 1884, där 157 deltagare samlades för att diskutera aktuella frågor. 27 av deltagarna var kvinnor och fler än 30 kom från andra länder som Danmark, Norge, Finland, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern.
Dövlärarkongresser
Dövlärarna samlades också till kongresser och konferenser, både lokala och internationella. En nordisk kongress hölls i Köpenhamn 1872, där man bland annat diskuterade möjligheten att skapa ett gemensamt nordiskt teckenspråk. I Jönköping 1879 höll svenska dövlärare ett nationellt möte för att diskutera bland annat undervisningens längd och lärarnas löner.
I Paris 1878 samlades man till en internationell kongress, där man beslöt att internationella kongresser skulle hållas vart tredje år. Men redan två år senare hölls nästa kongress, denna gång i Milano…
Människor möts
Detta är bara ett litet urval av alla möten och kongresser som ägde rum under 1800-talet. Många intensiva diskussioner fördes, och de flesta av dessa händelser är noggrant nedskrivna och skickade till skolor och föreningar. De som arbetade inom dövområdet var väl informerade om vad som hände i Europa.
Det är viktigt att komma ihåg att under större delen av 1800-talet var många döva dövlärare verksamma, och de deltog aktivt i både dövkongresser och dövlärarkongresser. Likaså fanns det hörande med god teckenspråkskunskap som deltog med stor entusiasm.
Två exempel på svenskar som gärna reste ut i Europa var Ossian Edmund Borg, direktor på Manillaskolan i Stockholm, och Albert Berg, döv marinmålare och en pådrivande kraft i Stockholms Dövas Förening.
Och ändå detta ständiga Milano!
Men av alla dessa människor, tidskrifter, möten och kongresser är det faktiskt bara ett enda namn och ett enda årtal som de flesta känner till: Milanokongressen 1880. Detta är olyckligt! Den uppfattas ofta som symbolen för införandet av ”den rena orala metoden” i dövskolan.
Men Milanokongressen hade inget mandat att fatta sådana beslut! De som fattade besluten var en liten grupp hörande dövlärare, främst från Italien och Frankrike. De resolutioner som togs var inte bindande för någon. Milanokongressen var egentligen bara ett propagandainstrument för dem som ville att talat språk skulle prägla dövskolornas verksamhet.
Dövas historia är så mycket mer än detta!
