Texten är skriven av Margareta Sjögren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 27, årgång 20, år 2014.
Då de döva boende i Dalarna slog upp sin morgontidning under våren 1913 kunde de se en annons att nu skulle man bilda en ”döfstumsförening” i Dalarna, vid två möten, ett i Borlänge och ett i Mora. Under 1912 hade på Gustaf Ståbys initiativ bildats en kommitté för att arbeta fram ett stadgeförslag för bildande av en förening i Dalarna.
Borlängemötet hölls i Borlänge köpings skolhus, Wallinskolan, den 11 maj, där ett 40-tal döva hade slutit upp. Dagen efter, den 12 maj, hölls mötet i Betlehemskyrkan i Mora. Dit hade det kommit ett 60-tal döva, inklusive 10 personer från Borlänge. Vid Borlänge-mötet hade 26 personer inskrivit sig som medlemmar och i Mora nio stycken
Dala Dövstumsförenings första ordförande Gustaf Ståby
Han innehade den posten ända till år 1940, med undantag för året 1932. Han var också kassör 1941-1943. Sammanlagt under föreningens hundra år har föreningen haft 15 ordföranden.
De första åren var det i huvudsak filmvisningar och föreläsningar man ordnade. Man erhöll anslag från sjätte skoldistriktet och från Carlborgsons fond för denna verksamhet.
Så småningom började man längta efter att kunna skaffa en sommarstuga. År 1946 kunde man äntligen köpa en tomt i Karlsarvet, Leksand, där man uppförde en stuga som man döpte till Carlborgsons gård. Skylten Carlborgsons gård medföljdes till den nya tomten.
Stugan ”Solhyddan”
De boende i södra delen av länet ville ha en stuga i den delen av Dalarna. Så 1951 inköptes en stuga för sportaktiviteter i Tomnäs: ”Solhyddan”, belägen mellan Falun och Borlänge. Nu insåg man snart att tomten i Karlsarvet var alldeles för liten och stugan likaså, varför man började se sig om efter något större.
1961 fann man så tomten i Västanvik, där nu Västanviks folkhögskola är belägen. Man beslöt då att sälja de båda stugorna och satsa på denna genuina gamla dalagård.
Intresset för att vistas där ökade både bland dalamedlemmar och bland övriga landets döva. Man hade tankar på att göra den till kulturgård för gamla och unga.
Det slutade med att Sveriges Dövas Riksförbund tog över och det blev till världens första folkhögskola för döva.
Olika lokaler
Dalarnas Dövas Förening har sedan haft lite olika lokaler och har idag, 2013, en ny trivsam lokal mitt i centrum av Leksand, ”Dövtorget”, där man driver en alltmer ökande verksamhet.
Föreningen har av tradition bidragit till internationell hjälpverksamhet: redan 1958, Eritrea, senare bl.a. Etiopien och nu Nicaragua och Nepal.
”En resa i tiden”
100-årsjubileet firades med att ett 80-tal medlemmar och gäster gjorde ”en resa i tiden” Sex av gästerna var från Nepal. Först besökte man Stora Tuna kyrkogård och föreningens grundare Gustaf Ståbys grav där en bukett nedlades.
Den graven är unik då det i texten på stenen står ”Stiftaren av Dalabygdens Dövas Förening”. Kyrkoförvaltningen har därmed beslutat att stenen skall bevaras för all framtid. Där möttes vi av Gustaf och Maria Ståby, gestaltade av Joakim Hagelin och Maria Sandin som berättade litet om deras liv.
Lunch intogs på närliggande anrika Buskåkers gästgivargård. Resan gick så vidare till Sundborn för nedläggande av blommor med ett tack till döva i Dalarna och inte minst till dövföreningens store donator Anders Carlborgson.
Vidare fortsatte resan med de två bussarna till Västanviks folkhögskola för eftermiddagskaffe. Nästa stopp var festplatsen, Mora Parken. Där vidtog en god supé, uppvaktningar och diplomutdelningar innan det blev tid för en stunds dans.
Vid hemresan kunde nog de flesta medlemmar känna att de hade firat en ärorik och fin 100-åring.
