Anton Hertzman – förste ordförande för DF Göingen i Hässleholm

Texten är skriven av Hauke Hagedorn och Anita Hellöre och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 27, årgång 20, år 2014.

---

Anton föddes 1885 i Hörja församling, som ligger ett stycke från Hässleholm. Hans mor hette Matilda men fadern var okänd. Matilda bodde i Danmark under långa perioder, varför pappan mycket väl kan vara från Danmark.

Anton kunde höra och prata tills han var 9-10 år och blev döv efter misshandel och örfilar när han bodde i ett fosterhem. Han gick på dövskolan i Lund och avslutade sin skolgång kring sekelskiftet.

Anton bodde enligt uppgift i Hästveda socken 1921 och antagligen bodde han där också när Göingens dövas förening bildades. Han var gift men äktenskapet upplöstes 1920. Den 20 januari 1923 flyttade han till Stenbrohult och senare till Älmhult.

Därefter tillbaka till Stenbrohult där han gifte sig med Agnes Käll 1927. Han och Agnes fick fyra barn: Dagny, Ingrid, Sylvia och Dan. 1944 flyttade familjen till Ängelholm, och där blev Anton påkörd av ett militärfordon 1945 och avled. Han begravdes i Höja församling nära Ängelholm.

Flyttade ofta

Familjen bodde i ett hus som hette Stugebo och ägdes av Gemla Fabriks AB. Anton jobbade nämligen på Gemla som finsnickare, och därför fick familjen hyra Stugebo.Kort tid efter hade familjen flyttat till Åbo, även det ägt av Gemla AB.

Det var en lägenhet i ett hyreshus. Men man blev rätt trångbodda, så familjen flyttade till Nyatorp i Tångame, ett rött trähus med vita knutar. Det fanns ingen el, men däremot vedspis och en mysig kakelugn.
Det blev fotogenlampa som gällde. Familjen hade ingen radio heller.

Sträng pappa

Anton jobbade fortfarande på Gemla, och han fixade ett snickeri på vinden där han tog emot beställningsjobb. Så skulle det anläggas en trädgård, grönsaksland, gräsmatta m.m. Stenar fick sprängas, oj oj, pappa jobbade ALLTID, men jag har minne av att han hade tid att besvara alla frågor samtidigt som han var mycket sträng.

Även mamma fick ligga i som alla husmödrar på den tiden – bakning, syltning, saftning, ta vara på allt.
Hon anlade en underbar trädgård. Folk som gick förbi, sommargäster m.fl. stannade alltid till och Beundrade alla hennes blommor

Så var det potatislandet och grönsakslandet, där fick jag vara med och hjälpa till och ”luka ogräs”, berättade Antons dotter Dagny som blev dövtolk.

Olycka och begravning

Anton blev jätteglad när han hade fått ett jobb i Åstorp som snickare. Nu hände det mycket på en gång. Familjen flyttade in i ett hus som ett dövt par ägde, de hade inga barn, bara en hund och några katter som var stora, tjocka och randiga.

Det var många döva som bodde i Ängelholm, det var skönt för det var inget konstigt som i Diö. Det bildades en dövförening där Anton blev ordförande och hans fru sekreterare. De hade en fin lokal.

Så kom dagen pappa skulle börja på det nya jobbet i Åstorp. Han cyklade till stationen för att åka med tåg till Åstorp, men blev överkörd av en stridsvagn.

Dagny berättade vidare: ”Jag kommer ihåg det som igår när vi fick budet. Jag stod vid grinden och såg militärkolonnen som stannade utanför, stod stilla länge, så körde de och till slut var de försvunna. Mamma var inte hemma, hon var hos en bekant.

Så kom det en polis och frågade efter henne, jag sa som det var. Det var jag som fick ta emot hans glasögon och fick ta till mig det han sa: ’Din pappa är död, överkörd.’ Så stack han iväg. Mamma kom hem glad som vanligt. Jag försökte berätta men hon lyssnade inte på mig.

Tack och lov så kom det en tant som hette Linnea och tog hand om det hela. Mamma satt och stirrade framför sig, hon tog inte till sig det hela. Då såg jag hur Linnea gav mamma en riktigt hård ’hurring’ och då fattade hon. Tårarna strömmade hela dagen och natten. Dagen efter gick mamma till lasarettet och fick titta på pappa. Hon berättade att pappa var så vacker och sov så gott.

En granne som bodde mitt emot oss, Helga, var sömmerska, hon sydde en klänning åt mig. Den var vit med svarta prickar. Hon sa att jag måste ha de färgerna till begravningen, ingen fin klänning tyckte jag.”

Det blev en jordbegravning i Höja kyrka. Finast av allt var att där kom en frälsningssoldat och tolkade hela begravningen för mamma och andra döva. Där var mycket folk, även hörande. Frälsningssoldaten tolkade, det fanns inga utbildade tolkar på den tiden.

En av föreningens profiler

Tillsammans med sex initiativtagare bildade han den provisoriska dövstumföreningen redan den 28 november 1922. Till interimsstyrelsen valdes Anton Hertzman som ordförande, Albert Johansson, Alvar Nilsson, Agnes Sjöstrand, Magnus Bengtsson, Elfrida Norin och Frida Hertzman, alla ledamöter fram till ordinarie möte den 25 mars 1923.

Föreningen som först hette Dövstumföreningen ”Göingen”, hade oerhört värdefullt stöd av dövstumprästen Johan Gustaf Malmer som ställde upp som revisor. Vid ordinarie möte tillträdde 14 nya medlemmar. Anton var ordförande i 9 år och ledamot i 1 år.

Trots svåra år genomförde han aktiviteter av olika slag för att få isolerade döva från Hässleholmstrakten att samlas på olika ställen. Han lyckades genomföra ett 5-årsjubileum. Han var en man som tyckte om ordning och reda, och det finns bl.a. en notering i tidigare protokoll att han avstängde sin egen hustru från styrelsen och föreningen för att hon inte hade betalt medlemsavgift.

Tack vare hans tålmodiga och värdefulla arbetsinsatser är ”Göingen” idag en välfungerande förening som fostrat många kända döva profiler, bl.a. John Hilmer Andersson, Hugo Edenås, Oscar Springhom, Tor Hjalmar Persson, Eric Sjölund, Percy och Ulla Wittesjö.

Dessutom har Dövas Förening blivit Skånes näst största förening med 140 medlemmar efter Malmö DF ”Svenske”. Anton har även varit styrelseledamot både i Kristianstads och Ängelholms dövstumföreningar.