Texten är skriven av Tomas Hedberg och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 26, årgång 19, år 2013.
Anledningen till att jag skriver en artikel om två samtida dövskolor i Göteborg på 1800-talet i Göteborg är att Göteborgs Dövas Förening har fyllt 100 år i maj i fjol. Höstseminariet ägde också rum i Göteborg. Där höll jag ett föredrag om detta ämne.
Inte så många döva i allmänhet vet att det har funnits två samtida dövskolor i Göteborg på 1800-talet. Därför skriver jag i den här artikeln om två samtida dövskolor: Dövskolan på Nya Varvet i Göteborg 1858–1898 och Tysta skolan på Haga i Göteborg 1862–1886.
Dövskolan på Nya Varvet 1858-1898
Dövskolan på Nya Varvet i Göteborg bildades först år 1858 och varade ända fram till skolans upplösning år 1898. Under skolans utveckling var det två olika skolformer. Från början fungerade den som en privat anstalt. Sedan övergick skolan till en länsanstalt i landstingets regi år 1875.
Grundades av Pontus Glasell
Skolan grundades år 1858 av bataljonspredikanten vid Kungliga flottan, Pontus Bernhard Julius Glasell. Mecenaten David Carnegie d.y. som drev ett sockerbruk och ett porterbruk, skänkte det betydande beloppet av 32 800 kronor till dövskolan. Därför blev skolan ”Carnegieska stiftelsen för dövstumma”.
Skolan var huvudsakligen inrymd i den s.k. Västra kasernen på Nya Varvet. Skolan hade två våningar med tolv större och mindre rum samt kök i varje våning i södra delen av Västra kasernens byggnad. Till byggnaden hörde uthus samt en större köksträdgård. Utanför kasernen fanns en stor lekplats ner till Göta älvs utlopp i havet, där det fanns förträffliga badställen om sommaren med bara 15 minuters promenadväg.
Verkade privat i 15 år
Som privat anstalt verkade den drygt 15 år. Men redan år 1873 biföll ett förslag av Göteborgs och Bohus läns landsting om att tillsätta en kommitté för att undersöka behovet av en uppfostrings- och undervisningsanstalt för döva i Göteborgs och Bohus läns område. Det beslutades i nästföljande års landsting att kommittén tillsattes för uppdrag att kunna komma till stånd genom landstingets övertagande av Carnegiestiftelsen för dövstumma.
Det slutliga avtalet träffades den 18 december 1874 mellan Carnegiestiftelsens styrelse och landstinget att skolan överläts till landstinget. Dövskolan övertogs av Göteborgs och Bohus läns landsting den 1 maj 1875. Skolans namn ändrades till ”Göteborgs och Bohus läns landstings dövstumanstalt”.
Pontus Glasell slutade som föreståndare 1875 och blev kyrkoherde i Bjärshögs församling, Lunds stift. Där verkade han som kyrkoherde fram till sin död år 1895. Han efterlämnade sin maka Johanna Sofia Kewenter och tre vuxna barn. Han blev begraven i Oxie kyrkogård.
Ny föreståndare
Skolan fortsatte sin verksamhet under ledning av sin nye föreståndare Sven Abraham Sjögren ända tills upplösning i samband med organisationen av landets dövundervisning år 1891. För kvarvarande elever behöll landstinget fram till den 26 maj 1898. Då utskrevs de sista tolv eleverna efter fullbordad lärokurs. Skolan fungerade som ett internat under hela perioden.
Skrivteckenmetoden användes
De första eleverna som intogs, vanligen i åldern 8-15 år, gick i regel tre år, ibland fyra år. Lärotiden förlängdes successivt till åtta år i enlighet med 1882 års reglemente. Läroämnen var modersmålet, kristendom och räkning samt ritning. För mer begåvade elever tillkom geografi och naturkunskap. Förutom teoretisk undervisning omfattade praktisk undervisning också i skolan, såsom snickeri och skomakeri för pojkarna samt kvinnliga handarbeten och husliga göromål för flickorna.
Under Carnegiestiftelsens tid användes nästan bara skrivteckenmetoden. Från 1882 övergick man till talmetoden.
Under Carnegiestiftelsen hade pastor Pontus Glasell ansvar för ekonomi och undervisning. Han biträddes först av fröken Carolina Kolthoff (1858-1871) och sedan fröken Maria Wallin (1871-1875). Vid skolan var en norska, fröken Marie Forss, anställd någon tid innan hon blev missionär på Madagaskar.
Under dövstumanstaltens tid var Sven Sjögren som sagt föreståndare hela tiden tills skolans upplösning. Under hans ledning anställdes några personer som dövlärare och dövlärarinna: Lars Lauberg 1865-1882, Ida Sjögren 1875-1898, Pål Persson Wistrand 1879-1886, Bernhard Andersson 1882-1886, Salomon Nanzen 1886-1893, Håkan Jönsson 1886-1895, Alida Holsten 1886-1891 och Anton Trolander 1891-1893.
Under denna första tid var de intagna eleverna 158 till antalet. Av dessa elever konfirmerades 100 efter genomgången kurs. Då skolan övertogs av landstinget fanns 18 elever kvar. Under de följande åren inskrevs 118 elever totalt. Av dessa elever blev 117 elever konfirmerade.
Under skolans hela 40-årsperiod utgjorde antalet inskrivna elever 276. De flesta konfirmerades dels i fängelsekyrkan på Nya Varvet eller dels i Birgittas kapell på Klippan. Där hölls också gudstjänsten för andra döva i allmänhet samtidigt.
Glasells inskrivningsbok
Dessvärre finns mycket fåtal handlingar om dövskolan i Göteborg bevarade på Region- och stadsarkivet i Göteborg, men det finns dock några viktiga dokument såsom Glasells inskrivningsbok och dövskolans styrelseprotokoll överhuvudtaget. På det sättet kan man ta reda på vilka elever som gick där. Det finns information om elevers namn, födelsedata och hemort samt inskrivningsdatum.
Bekanta namn
Några elevers namn var bekanta. Till exempel var Amalia Wennberg (1879-1964) och Karl Abrahamsson (1877-1949) föräldrar till Alma Abrahamsson och Erland Åsemyr. Den store idrottsprofilen Osvald Dahlgrens far Erland genomgick skolan 1888-1898. Där var Elis Wettergren, en av IK Surds idrottsprofil, också inskriven 1888-1896.
Tysta skolan på Haga i Göteborg 1862-1886
Denna skola inrättades år 1862 av folkskolläraren Petrus Brodahl våren 1862. Han var också klockare i Göteborgs fattighuskyrka. Han hade ett par små rum i huset tomtnummer 22 vid Skolgatan. Detta tomtnummer 22 ligger motsvarande på Skolgatan 4 i dag.
Där undervisade han fyra döva barn. En av dem var frielev. Han ville ge dem uppfostran och undervisning. Han hade ingen utbildning för att undervisa döva, men han litade på att så småningom tillfredsställa sina elevers kunskaper genom erfarenhet och studier.
Nära att ge upp
För en elev erlades 12 kronor i månaden. Problemet var att hålla ihop ekonomin för undervisning eftersom föräldrarna inte hade råd att betala mer. Många gånger var Petrus Brodahl nära att ge upp, men han fäste sig vid sitt arbete och sina elever så att han inte kunde lämna dem även om han erbjöds en förmånlig plats i Halland.
Samlade in ”sexstyvar”
År 1863 fick Petrus Brodahl besök av Göteborgs-Postens medarbetare Karl Lidberg. Han skrev i tidningen om Tysta skolan som behövde finansiellt stöd. Genom tidningsartikeln väcktes allmänhetens intresse. Det ledde till att grosshandlaren Abraham Josephsson blev skolans förste mecenat, som varje måndag besökte hem och kontor och samlade in ”sexstyvrar”, som tillsammans med andra pengar skänktes till skolan. Det blev 347 kronor totalt.
Trånga lokaler
Sedan elevantalet hade ökats till 15, blev det alltför trånga lokaler för både bostad och undervisning. En större bostad hyrdes och täcktes av en enskild välgörare genom en gåva av 550 kronor. Brodahl hade en 15-årig flicka som skulle hjälpa till med undervisningen. Men redan i början av år 1866 gav han upp och lade ner skolan av ekonomiska skäl. Han erbjöds då sedan lärareplats på Manillaskolan i Stockholm.
I Göteborg hade man insett det faktum att skolan borde finnas kvar. Grosshandlare Peter Hammarberg, som också var mån om att hjälpa döva, reste till Stockholm för att övertala Brodahl att återvända till Göteborg. Han gick med på det, sedan han fått löfte om understöd för skolan genom förhandsbetalning. Understödet uppgick på 2 000 kronor och utbetalades varje år under tre år framåt.
Öppnades i ny lokal
I april 1867 öppnades Tysta skolan på Haga åter, nu i en ny lokal på Skolgatan tomtnummer 17, motsvarande Skolgatan 15 under år 1867-1870. Sedan flyttades lokalen till Skolgatan tomtnummer 21, motsvarande Skolgatan 17 under år 1871-1886. Lärarinnan Sofie Eriksson anställdes för att hjälpa till med undervisningen.
Alla fastigheter för undervisningslokaler på de nämnda gatunumren på Skolgatan revs för länge sedan, troligen på 1960-1970-talet. Bilder på fastigheterna som visar hur de såg ut, förvaras på Göteborgs Stadsmuseum.
Med statsbidrag från år 1868 förbättrades den ekonomiska situationen och blev allt stabilare. Statsbidraget utgick med 100 kronor för varje internatelev och 50 kronor för varje elev som endast deltog i undervisningen. Dessutom bestämdes att årsavgiften skulle vara 200 kronor för helinackordering eller 160 kronor om hemmet stod för kläder samt 60 kronor för endast undervisning. Ännu fler döva kunde då tas emot.
Vid slutet av år 1875 hade skolan inte mindre än 41 elever.
Elever från fattiga hem
Bekymren började dock snart igen, för årsavgifterna inbetalades inte ordentligt. De flesta elever kom från fattiga hem så föräldrarna hade inte råd att betala. Brodahl ville absolut inte släppa ifrån sig sina elever förrän de konfirmerats och om möjligt satts i stånd att själva försörja sig.
I viss mån lyckades grosshandlaren Hammarberg år 1868 att få ett flertal rika personer att teckna sina namn och att bidra med sitt ekonomiska stöd. Han gjorde även nya insamlingar för samma ändamål år 1870, 1876 och 1884.
Bestämde att lägga ner skolan
När Carnegiestiftelsen för dövstumma övertogs av Göteborgs och Bohusläns landsting år 1875, blev anledningen till att elevantalet vid Tysta skolan minskades så småningom. Brodahl började känna att han inte skulle orka fortsätta undervisa så han bestämde sig att lägga ner skolan år 1886. Det innebar att han ledde Tysta skolan i 24 år med ett kortare avbrott.
Den teoretiska undervisningen skedde dels efter tal- och dels efter skrivteckenmetod. Vid talundervisningen lades stor vikt på artikulationsövningar. Vid sidan om teoretiska undervisningen gav skolan också praktisk undervisning. Pojkarna lärde sig huvudsakligen i skomakeri med tillverkning av träbottenstofflor och läster.
Sedan Brodahl 1879 inrättat en egen snickeriverkstad och anställt en fackkunnig slöjdlärare hade eleverna möjlighet att lära sig i snickeriyrket. Flickorna lärde sig enklare handarbeten, vävning, matlagning, tvätt och andra hushållsgöromål.
Saknas handlingar
Under Tysta skolans verksamhet hade Brodahl drygt 100-tals döva elever. På grund av att det saknas elevmatriklar, betygskataloger, styrelseberättelser eller tryckta handlingar, liksom övriga enskilda dövskolor, kan man inte få veta vilka elever som har gått i hans dövskola.
Som tur var fick jag tag i uppgifter om hans elever genom Göteborgs mantalsböcker. I regel brukade varje hushållsinnehavare uppge endast sin familj och sina anställda. Pontus Brodahl uppgav dock alla elevers namn och födelseår under sitt hushåll, vilket var mycket ovanligt. Annars brukade barn uppges i sina föräldrars hushåll i sin hemförsamling.
På det sättet fick jag 97 elevers namn, födelsedata och hemort. Några elevers namn var bekanta. Till exempel var Gerda (1859-1944) och Hjalmar Carlström (1854-1911) syskon till Oscar Carlström (döv), som var anställd som lärare vid Tysta skolan i Göteborg, Manillaskolan och dövskolan i Skara.
Under Tyska skolans verksamhet var det ett rent internat med föreståndarens hustru Hilda Brodahl som husmoder.
Enda föreståndaren hela tiden
Under Tysta skolans period var Petrus Brodahl den enda föreståndaren. Sofie Eriksson, som nämnts tidigare, var anställd som lärarinna år 1865-1866 och 1867-1877. Vid sidan om fanns det tre lärare: Salomon Nanzen 1868-1886, Oscar Carlström (döv) 1869-1872 och Claes Hagström 1877-1885.
När Tysta skolan på Haga i Stockholm lades ner år 1886, flyttades de kvarvarande eleverna till länsanstalten på Nya Varvet. Det rör sannolikt sig om sju elever.
Källa:
- Matrikel över Svenska Dövstumskolan 1809-1918 av Oskar Ahlner.
- Dövas historia i Sverige och något om övriga Norden av Per Eriksson.
