Texten är skriven av Urban Mesch och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 26, årgång 19, år 2013.
Dövidrottens historia 200 år – dess utveckling och betydelse
Dövidrottens historia innehåller många idrottsliga historiska epoker och beskriver dövidrotten som en folkrörelse med språklig och social betydelse. Dövidrotten var från början av 1800-talet knuten till våra dövskolor. Man kan säga att ”dövidrottens vagga” stod på Manillaskolan.
Man får en del glimtar av hur döva elever hade ”kroppsrörelser” och andra fysiska aktiviteter på Manillaskolan och även andra dövskolor i Härnösand, Gävle, Stockholm, Örebro, Vänersborg, Växjö och Lund.
Olika perioder
En grov indelning av olika perioder för dövidrott kan göras här:
- 1808-1875: Idrott under Manillatiden
- 1876-1909: Skolgymnastik och dövidrottsföreningar
- 1910-1919: Surdpokalen och organisering av dövidrott
- 1920-1939: Ut i världen
- 1940-1969: I orostider
- 1970-1989: I handikappidrottens familj
- 1990-2009: Dövidrottens status
Från kroppsrörelser till gymnastik och fäktning vid Manilla
Det framgår av Pär Aron Borgs anteckningar 1808/1809 att det där står ”Uppfostran med Kroppens Krafter”. Från 1810 fanns på Manilla schemalagda lektioner för fäktning, gymnastik, vandring, dans och simning. Borg insåg att döva hade nytta och glädje av rekreation och avkoppling.
1811 tog Borg, hans fru och andre läraren Jonas C. Modeér med sig elva döva pojkar (mellan åldrarna 18–36) ut på en 63 mils lång fotvandring genom Västmanland, Södermanland, Uppland och Roslagen. Vandringen blev en kombination av en studieresa för eleverna och informationskampanj för allmänheten.
Den första gymnastikläraren
Jonas C. Modeér med militär bakgrund var den första gymnastikläraren vid Allmänna Institutet för dövstumma under 1809-1820. Mellan 1800 och 1890 var det vanligt att löjtnanter eller kaptener undervisade i gymnastik. På 1890-talet ansvarade föreståndare eller rektorer och lärare för gymnastikundervisning.
Efter 1918 tog gymnastikdirektörer, som då fått sin utbildning vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI), över gymnastiklektionerna. Modeérs elev Johan Albrekt Uggla var den första döva läraren i gymnastik 1817–1822 innan han avled av okänd anledning (förmodligen av rödsot).
Badhus och gymnastikredskap
Vid slutet av Pär Aron Borgs tid byggdes en bad- och simanläggning för institutets räkning. 1838 hade skolan ett eget åttakantigt badhus med badsump och två trampoliner nere på holmens södra strand. 1867 byggs den väldiga sim- och badanläggning på holmens sydvästra strand. Moderna gymnastiska utomhusredskap införskaffades på Manhem 1837. Tio år senare flyttades redskapen från Manhem till en större inomhussal i blindavdelningens lokaler på Övre Manilla.
Simövning
Redan som ung tog Ossian, son till Pär Aron Borg, hand om elevernas simövningar. Han blev senare simlärare och handledde elever i simning under hela 1830-talet. De utvecklades till en sådan duglig nivå att det skrevs i pressen och i de historiska dokumenten om att elever blev promoverade till simmagistrar genom Stockholms simsällskap.
Under den tiden fanns det tre simskolor i Stockholm: Lindska-Gjörckerska 1827–1883, Åbomska 1828–1853 och Manilla Institutets simskola 1840–1876. Carl Frykholm var den första döva eleven som promoverades till utmärkt simmagister vid Åbomska simskolan 1831.
Egen simskola och simpromotioner
Ossian Edmund Borg startade en ordnad simskola för döva och blinda elever vid Manilla Institutet 1840. Redan ett par år senare fick även flickor undervisning i simningens konst. 1848 promoverades en döv kvinnlig simmagister för första gången inom Stockholms simsällskap såväl som inom hela den svenska simkonstens historia.
Ossian Edmund Borg var inte bara en framgångsrik skolledare under sin tid 1839–1875 utan också en drivande i idrottsfrågor för skolungdom. Hans arbete har betytt mycket för simidrotten i allmänhet.
De första idrottsklubbarna
Manillaskolan var föregångare inom fysisk fostran och döva var tidigt ute med idrottsaktiviteter i olika idrottsgrenar. Idrottsklubben Hephata i Stockholm bildades 1892. Hercules som bildats 1896 i Malmö var verksam inom gymnastik och styrkesport. Idrottsrörelsen spreds sedan till Göteborg.
Idrottsklubben Surd skulle egentligen ha bildats 1896 men det dröjde fram till 1903. Surd skickade genom Carl Daniel Andersson ett brev till den danska idrottsklubben D0Vstumania, som bildades år 1904, om ett idrottsligt vänskapsutbyte. Efter en inbjudan bjöds surdarna in till en tävling i brottning och viktlyftning i Köpenhamn 1905.
Surdpokalen och nordiskt förbund
Det kända meterhöga dryckeshornet ”Surdpokalen” visades upp vid den första internationella tävlingen i Göteborg 1906. Tävlingen om vandringspriset ryckte upp idrottsintresset och verksamheten samt bidrog till stiftandet av många nya idrottsklubbar för döva under tiden 1906–1910 i både Sverige och övriga Norden. Nordiska Dövstummas Idrottsförbund (nuvarande Nordiska Baltiska Dövidrottsförbundet) bildades 1912 i Stockholm.
Svenska Dövstummas Idrottsförbund
För bildandet av förbundet behövdes det tre idrottsklubbar. Men Hercules i Malmö lades ner redan 1901, så i Sverige återstod bara två klubbar, Idrottsklubben Hephata, som stiftats 1892 och Idrottsklubben Surd, som stiftats 1903.
Dövstummas Idrottsklubb i Malmö, som bildades i oktober 1913, deltog i förberedelserna inför stiftandet av Svenska Dövstummas Idrottsförbund (nuvarande Svenska Dövidrottsförbundet) och den 6 november 1913 samlades representanter från Hephata, Surd och den nybildade Dövstummas idrottsklubb i Malmö.
