Texten är skriven av Hauke Haugedorn och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 24, årgång 17, år 2011.
FOTO: PRIVAT
I samband med 7:e Internationella Dövhistoriekonferensen i Stockholm i augusti 2009, höll den välkände Jochen Muhs från Berlin i Tyskland, ett föredrag om den relativt okända döve Eduard Fürstenberg.
I boken ”Som en syskonkedja” som jag läste med stort intresse, fann jag till min stora förvåning på sidan 142, att de hedersledamöter som utnämndes av SDF även kom från utlandet. Eftersom jag ursprungligen är från
Tyskland, var det förvånande att det på den listan visade sig att den första hedersledamoten bland svenska hedersledamöter var tysken Eduard Fürstenberg från Berlin och vidare fanns fyra tyskar och ytterligare sex från andra länder.
Forskade vidare
Av denna anledning drev nyfikenheten mig till att forska vidare om vem denne Eduard egentligen var och vad han hade gjort för döva. Men till att börja med ville jag veta varför SDF utnämnde någon, döv eller hörande, till hedersledamöter.
Svaret fann jag i samma bok – alla hedersledamöter hade varit till stor nytta för döva, antingen inom föreningen eller på annat håll.
Fann svaret i en bok
”Det var från Tyskland framförallt från Berlin, som Sveriges döva fått iden att bilda en dövförening. När
dövföreningen i Berlin – världens äldsta – skulle fira 25-årsjubileum skickade Stockholms Dövas Förening ett lyckönskningsbrev dit, undertecknat av samtliga styrelseledamöter.
I brevet anhåller de om att få anteckna ordföranden Eduard Fürstenberg som hedersledamot i Stockholms dövas förening. Han hade grundat Berlinföreningen 1848 och varit dess driftige ordförande alltsedan start.”
Stor teckenspråksstödjare
Honom har alla döva i världen mycket att tacka för som initiativtagare. Dessutom var han en stor teckenspråksstödJare.
Forskat om Fürstenberg
Jag hittade en intressant artikel från Jochen Muhs, döv tysk historiker från Berlin. Han hade i många år forskat om Fürstenberg, hittat en hel del dokument samt protokoll i arkiv och till sist kunde han sammanställa en lång artikel om Eduard Fürstenberg som jag översätter till svenska:
Eduard Fürstenberg (1827-1885) av Jochen Muhs:
Som näst yngste son till en förmögen godsägare föddes han 3 maj 1827 i Berlin. Vid fyra års ålder drabbades han av tandkramp och förlorade sin hörsel. Han besökte det ”kungliga dövstumsinstitutet” i Berlin. Under god ledning av rektor Reimer och även döve läraren Karl Wilke fick han en bra utbildning.
På grund av sin talang fick 17-åringen utbildning vid Kungliga pensionärsmyndigheten. Efter sin lärlingstid erbjöds han en anställning hos Skattkammaren, där han stannade fram till sin död. Som tack för mångårig tjänstgöring blev han tilldelad den officiella titeln ”kunglig sekreterare”.
Fürstenberg var gift med den hörande lärarinnan Malvina Theresa Pasch och fick med henne sex barn. Dottern Anna gifte sig med en döv lärare August Schenck. Yngsta dottern blev direktör för det nyinstiftade daghemmet ”Kindergarten ” för döva.
Den 18 mars 1848 i Berlin gjorde folket uppror mot kungen Wilhelm IV. Folket krävde frihet. Efter marsrevolutionen upprättades i Tyskland den första dövföreningen i Berlin den 30 april 1848, och Eduard Fürstenberg blev dess ordförande.
Ett år senare, år 1849, grundade han Centralförbundet för välfärd för döva även i Berlin. Stödföreningen för döva gav ekonomiskt stöd till fattiga döva. På julen fick medlemmarna 100 riksmark i julbonus, vilket skulle lindra lidandet.
Också i syfte att finna vägar utur dövas isolering, organiserade han samvaro och möten samt gav även rådgivning åt döva. I mer än 3 7 år ledde Fürstenberg dessa föreningar. Fürstenberg började organisera
kyrkliga ceremonier för döva 1855. Kungen (från 1871 kejsaren) Wilhelm gav 1866, när järnvägen öppnades, gratisbiljetter till döva för deltagande av den årliga gudstjänsten. Omkring 1200 till 1800 döva kom från alla håll.
Vid denna gudstjänst ställde den militära ledningen en kasern med halm och filtar till förfogande och gav enfri
natts logi åt männen. De inkvarterades i mäns och kvinnors fristad. Fürstenberg inbjöd 1873 döva deltagare till den första tyska dövkongressen med internationella gäster i Berlin, där han var ordförande i de tyska dövföreningarna.
Han var även den drivande kraften i de fem kommandeinternationella konferenserna. Fürstenberg grundade 1869 en kvinnoförening och etablerade en privat förskola. 1875 krävde han på kongressens begäran ett inrättande av döva förskolor.
Han började med egna medel utge 1872 den första tyska tidskriften för döva ”Taubstummenfreund”(Dövstummas vän) med 500 provexemplar, innehållande olika ämnen om skolor, förlängd skoltid, standardisering av teckenspråk, daghem, kyrkor osv. Fürstenberg gav också initiativ till grundandet av dövstumhemmet i Berlin-Hohenschoenhausen.
År 1876 lyckades han bygga ett sjukhus för äldre döva i byn i Niederlehne King Wusterhausen.
Trots sin stora familj hade Furstenberg också förmyndarskap för 57 döva barn. Han hjälpte även till att förmedla kontakter med domstolar och myndigheter. Han ägde ett bibliotek med böcker på italienska, latin, ryska och hebreiska.
Fürstenberg betraktades som en människa som med outtröttligt arbete försökte höja den dåliga levnadsstandarden för döva. Vid hans död den 11 januari 1885 fanns redan 13 dövföreningar i Berlin.”
En stor man
Nu kan jag förstå Eduard Fürstenberg mycket bättre och beundrar honom verkligen. Därför blev han SDF:s hedersledamot nr 1. En stor man som vi alla döva är evigt tacksamma för allt dövföreningsliv. Det finns ytterligare fyra döva tyskar som blev SDF:s hedersledamöter, vilka jag ska berätta mer i nästa nummer.
