Texten är skriven av Tomas Hedberg och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 26, årgång 19, år 2013.
ILLUSTRATION HÄMTAD FRÅN WIKIPEDIA
I Paris hade man en jubileumsutställning om abbe de l’Epee under hösten 2012. Franska dövförbundet (FNSF) arrangerade också en 3-dagars internationell konferens i samband med 300-årsjubileet av abbe de l’Epees födelse. Detta jubileum var anledningen till att skriva en artikel om honom.
Charles-Michel de l’Epée föddes den 24 november 1712 i en välbärgad familj i Versailles, som var ett säte för den politiska makten i Europas dåvarande mäktigaste rike. Han utbildade sig till katolsk präst men han hindrades från att bli prästvigd av biskopsämbetet i Paris p.g.a. sin vägran att skriva på en försäkran att han avvisade jansenismen – en oppositionell riktning inom den katolska kyrkan på denna tid.
Han hade även studerat juridik. Men så småningom prästvigdes han dock av en annan biskop som hade sitt stift utanför Paris. Därefter kallades han abbe de l’Epée.
Hade ett religiöst motiv
Abbén vände sin uppmärksamhet mot välgörenhetstjänst för de fattiga. År 1760 gick han ut på ett ärende och fick tillfälle att möta två unga döva tvillingsystrar som kommunicerade till varandra på teckenspråk. Efter att inte ha fått svar på sina frågor fick han en förklaring av deras mor att de var döva och att de hade undervisats av fader Vanin som nyligen dött. Han bestämde sig för att ägna sig åt att undervisa dem för sin frälsnings skull. Hans motiv var alltså religiöst.
Tecken till nytta i undervisningen
Under de första två åren med döva tvillingsystrar upptäckte han att det fanns ett teckenspråk. Han såg att dövas tecken kunde vara till nytta för dövas undervisning, eftersom den hörande omgivningens språk var ett främmande språk för döva. Pekningar, ritningar, rörelser, föremål, gester, skrivna ord, dövas egna tecken och handalfabetade ord m.m. var välkomna in i undervisningen. Syftet med detta var att man skulle förstå varandra och förstå vad som abbé de l’Epée ville lära ut.
Rue des Moulins
I början av 1760-talet grundade han en allmän skola för döva på rue des Moulins – världens första fria skola för döva, öppen för allmänheten. Rue des Moulins var hans egen bostad. Bostadsfastigheterna på rue des Moulins blev nedrivna under 1800-talets andra hälft. Däremot kan en minnestavla ses på rue des Moulins där abbe de l’Epée bodde.
Där tog han emot och undervisade döva elever gratis hemma hos sig. Eleverna, som ville lära sig att läsa och skriva, kom från alla samhällsklasser, både flickor och pojkar på alla olika intelligensnivåer samt i alla åldrar. Nästan hela hans förmögenhet gick till dövskolan. För honom sågs hans verksamhet för döva som ett kall.
Besök av kejsaren
Under 1771-1774 ökade elevantalet till 30-40. År 1777 gjorde österrikiske kejsaren Joseph II, en bror till Marie-Antoinette (drottning av Frankrike), ett besök hos abbe de l’Epée på dövskolan för att studera dövundervisning.
Det ledde till att alltfler dövskolor grundades i Frankrike samt även i länderna Österrike, Schweiz, Nederländerna, Ryssland och Danmark m.fl. År 1778 fick dövskolan ett första officiellt erkännande av franske kungen Ludvig XVI. Enligt kungens råds beslut år 1785 skulle dövskolan öppnas i en del av Celestine-nunneklostret nära Bastiljen med ett ekonomiskt bidrag för 72 elever.
Gav ett löfte
I början av den franska revolutionen år 1789 låg abbé de l ’Epée på döds bädden med några elever hemma hos sig på rue des Moulins. Under abbéns sista livsögonblick gav företrädare för den konstituerande nationalförsamlingen ett löfte om abbéns institution. Abbé del ’Epée avled den 23 december 1789.
Den 29 december samma år togs frågan upp i dagordningen för det första mötet med församlingen med företrädare för Pariskommunen.
”Mänsklighetens välgörare”
Abbé de l’Epée begravdes i kapellet Saint Nicolas i Saint Rochs kyrka i Paris. Två år efter hans död erkände nationalförsamlingen honom som ”Mänsklighetens välgörare” och förklarade att döva hade rättigheter enligt deklarationen om mänskliga rättigheter för medborgarna.
Den förste döve läraren
Den första april 1790 utsågs abbé Sicard som ”förste lärare” i dövskolan och installerades av institutionen i lokalerna i det tidigare Celestine-nunneklostret. Sicard hade tidigare varit lärare på dövskolan i Bordeaux. Året därpå beslutade man att skolan skulle höjas till Nationalinstitutet för dövstumma för att få statliga medel.
Där anställdes Jean Massieu, som var Sicards främste elev och följde med Sicard till Paris. Han blev lärare på skolan. Man kan säga att han var den första döve läraren som anställts på en statlig skola.
Flyttade till rue Saint Jacques
År 1794 beslutade nationalkonventet att Institutionen för dövstumma i Paris skulle flytta till rue Saint Jacques nära Saint Jacques kyrka. Där ligger den än i dag.
Har spridits runt om i världen
Abbé de l’Epées metod för utbildning har spridits runt om i världen, och abbé de l’Epée betraktas i dag som en av grundarna för dövas utbildning.
Lära genom ögat
I de l’Epées undervisning ingick också gester eller handtecken, utifrån hans princip att ”utbildning av dövstumma måste lära dem genom ögat vad andra människor lärde sig genom örat.” Han erkände att det redan fanns ett teckenspråkigt dövsamhälle i Paris.
Han betonade att döva sinsemellan använde ett teckensystem som fungerade bra. Det var döva själva som använde det och levde med det språket. Precis som andra barn som hade lärt sig att kommunicera på sitt språk, så hade också döva utvecklat det i sina kontakter med varandra. Dessa språk och det teckenspråk som döva använde sig av fungerade bra i vardagliga sammanhang.
Metodiska tecken
För abbé de l’Epée räckte dessa ’vardagsspråk’ inte för att utveckla människans djupa tankar. Därför behövdes ’metodiska tecken’ för att klara det genom att konstruera nyskapade tecken för att representera alla verbändelser, artiklar, m.m. i det franska språket.
Klumpigt och onaturligt
De I’Epées system var klumpigt och onaturligt för döva teckenspråksanvändare En döv elev på skolan (och senare lärare) Laurent Clerc skrev att döva inte använde detta system för kommunikation utanför klassrummet, utan föredrog sitt eget franska teckenspråk.
Stor öppenhet
Vad som skiljer sig abbé de l’Epée från andra dövlärare före honom är att han tillät sina metoder och klassrum att vara tillgängliga för allmänheten och andra pedagoger. Nämnvärt är också att den form för undervisning som har dragit intresse till hans skola var att kunna undervisa många döva samtidigt och att ta emot döva med olika sociala bakgrunder.
Som ett resultat av hans öppenhet och undervisningsmetoder har det här påverkat många skolinstitutioner i Europa och USA.
Lärde sig teckna av döva
Myten om abbé de l’Epée förekommer. Även i dag beskrivs han i allmänhet som teckenspråkets skapare eller att han har undervisat döva att teckna. I själva verket lärde han sig att teckna av döva.
Teckenspråkets guldålder
Nämnvärt är att en bok om dövas historia i Frankrike planeras att komma ut till hösten 2013 av Döviana. Boken heter ’Teckenspråkets guldålder’ och handlar om 1700-talet, och är författad av Lennart Andersson. Det finns säkert ännu nya kunskaper kring abbé de l’Epées bakgrund och liv samt hans syn på döva och deras teckenspråk.
