Texten är skriven av Tomas Hedberg och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 22, årgång 15, år 2009.
FOTO: TOMAS HEDBERG
I samband med det dövhistoriska seminariet som hölls i Karlstad, fanns det ett bra tillfälle till att ordna en historisk bussutflykt till Semesterhemmet Riis herrgård i Vålberg, som var ett semesterhem för döva kvinnor, och en f.d. privat dövskola i Kil, Grava församling.
Eftersom det finns en separat artikel om Semesterhemmet Riis herrgård, så berättar jag enbart om denna dövskola.
Förr i tiden fanns det endast en dövskola i hela landet i början av 1800-talet – Allmänna Institutet för dövstumma i Stockholm, nuvarande Manillaskolan.
Efter 1800-talets andra hälft började man undervisa döva barn ute på landet. Både privata anstalter och länsanstalter för döva inrättades på flera orter.
Värmländska institutet för dövstumma grundades år 1874 av Theodor Kaijser. Detta institut var en privat dövskola från början och tog emot döva barn från Värmland.
Öppnade en dövskola
I oktober månad 1873 inkom en ansökan från Theodor Kaijser till domkapitlet i Karlstad om tillstånd att få inrätta en dövskola i Värmland på de grunder som angavs i det kungliga cirkuläret den 8 mars 1867.
Efter det att ansökan bifallits, öppnade Kaijser en dövskola på egendomen Gumpetan i Grava, 1/4 mil från Kils järnvägsstation. Egendomen uppläts till skolans förfogande gratis av hans far, apotekaren Lorentz Kaijser.
Under namnet ”Värmländska institutet för dövstumma” verkade skolan som privatanstalt till den 1 januari 1890, då den övertogs av det nybildade femte dövskoledistriktet.
Skolan var ett internat
På egendomen låg en byggnad uppförd i L-form för detta ändamål. Det stora tvåvåningshuset till höger, om man står mot det nuvarande husets huvudport, inrymde i övre våningen flickornas sovsal och bostad åt lärarinnan, samt i nedre våningen elevernas matsal, samlingssal och köket.
Envåningshuset till vänster var föreståndarens bostad. Allt som allt var det 12 rum. Skolan var alltså ett internat. Däremot var gossarnas sovrum, lärarens bostad, lärosalarna samt verkstäderna förlagda till den närbelägna förra kaptensbostaden – Tolerudstorp. Där fanns 9 rum totalt.
Finns ej på kartan
I dag kan man inte hitta namnet Gumpetan i dagens kartor. Däremot har namnet Gumpetan funnits i Grava församlings kyrkoböcker och har använts ända fram till förra sekelskiftet.
Om man ska besöka egendomen Gumpetan, är det bäst att ta en väg mot Sofiedal i stället. Där ligger denna gård under namnet Sofiedal.
Berättade om gårdens historia
Under besöket tog Hans Norström emot oss. Han berättade om sin egen gårdshistoria. Gården köptes av hans farmor Ingborg och hennes bror Gönik Eriksson år 1926. Senare köpte hans farfar Algot Norström halva gården av svågern Gönik Eriksson.
I dag äger hans bror Göran Norström gården. Det stora boningshuset fick dagens utseende år 1948 i samband med att det högra tvåvåningshuset revs lite tidigare under 1940-talet.
Detta envåningshus finns alltså kvar även om det har byggts om. Kaptensbostället – Tolerudstorp – jämnades med marken troligtvis runt 1910-1915. Under Gumpetans tid fanns det en stor ladugård med ett antal djur, som kunde uppgå till cirka 100 st, på Gumpetan – Tolerudstorp.
Det tyder på att eleverna också sysslade med lantbruk och trädgårdsskötsel under skolgången.
Sju elever från början
Theodor Kaijser blev skolans föreståndare. När skolan öppnades år 1874, kom endast sju döva elever. Redan året därpå steg antalet till 24.
Även om skolan från början var avsedd för högst 30 elever, var elevantalet dock oftast 35 under de följande åren. Under åren 1874 – 1889 inskrevs totalt 120 elever, därav 117 från Värmlands, 2 från Örebro och 1 från Älvsborgs län.
Under samma tid konfirmerades 77 elever efter en i regel 4-årig lärokurs. Eleverna konfirmerades alltid i Grava kyrka under alla åren. Däremot utskrevs 8 elever som aldrig avslutat sin utbildning på grund av sjukdom eller idioti.
De övriga 35, som ännu var kvar vid institutet, överfördes till det nybildade dövskoledistriktet som omfattades av Värmlands och Örebro län och fortsatte med sin utbildning.
Grava kyrka
Under bussutflykten besökte vi även Grava kyrka. Där konfirmerades alla döva under Kaijsers tid. Inne i kyrkan finns en fastskruvad stentavla med inristade namn över alla kyrkoherdar och komministrar.
Några av dessa personer kunde under sin tjänst ha varit konfirmationspräst för döva elever:
- Bror Lila (1869-1879) och Per Weiner (1880-1897) som komministrar
- Fredrik Thorelius (1870-1904) som kyrkoherde.
Finns inga handlingar
Tyvärr finns det inga bevarade handlingar om eleverna vid Gumpetans dövskola, varken i Värmlandsarkiv i Karlstad, Landsarkivet i Göteborg eller Landsarkivet i Uppsala. De mest troliga källorna för att hitta namn på döva konfirmander skulle kunna vara Grava församlings konfirmationsböcker. Skolans finansiering kom från statsanslag, landstingets medel, elevavgifter och bidrag från Malmö Bambusfond, och de årliga kostnaderna uppgick till cirka 11 000 kronor.
Undervisning och hantverk
Den teoretiska undervisningen var på fem timmar per dag, och utöver den teoretiska undervisningen fick eleverna undervisning i hantverk och handarbeten, två timmar om dagen. Gossarna fick undervisning i skomakeri och snickeri, medan flickorna lärde sig vävnad och sömnad. När vädret var bra, gick eleverna ibland ut från verkstäderna för att sysselsätta sig i trädgården eller vid lantbruket, men aldrig i ladugården eller stallet.
Föreståndare och lärare
Förutom föreståndaren fanns det i princip bara en lärare och en lärarinna åt gången. Theodor Kaijser var föreståndare under hela skolan tid. Under den här tiden hade skolan fem dövlärare: Carl Fredrik Elg (1874-1876), Lars Henrik Zotterman (1876-1878), Erik Fagergren (1878-1886), Karl Teofil Wernqvist (1886-1887) och Salomon Salomonsson (1888-1889). Dessutom hade skolan två lärarinnor: Augusta Söderberg (1878-1883) och Augusta Melin (1884-1889). Totalt anställdes sju personer under den privata skolan.
Mamsell Alma Kaijser, född Löhr (hörande), var husmor på dövskolan och hustru till Theodor Kaijser.
Dövskoledistrikt och förändringar
Enligt riksdagens beslut 1889 delades Sverige in i sju dövskoledistrikt, och landstinget hade ansvar för undervisningen av döva barn. År 1890 infördes obligatorisk dövundervisning. Det femte dövskoledistriktet omfattade Örebro och Värmlands län, och Gumpetans dövskola övertogs av det nybildade distriktet. Skolan i Gumpetan ansvarade för skriv- och teckenavdelningen, medan talavdelningen låg i Örebro.
Ägarskap och flytt
Undervisningen i Gumpetan fortsatte fram till 1897, då Theodor Kaijser sålde gården. Från 1898 till 1908 var Gumpetan ägt av Carl-Erik Andersson. Det är osäkert vem som ägde gården mellan 1908 och 1926. Dövskolan flyttade 1898 med de kvarvarande eleverna till Karlstad, där distriktet hyrde ett hus, s.k. ”Hedbäckska villan”.
Lokalerna förhyrdes för både skolans behov och föreståndarens bostad tills denna avdelning drogs in vid 1902 års slut på grund av alltför lågt elevantal. Från denna tid blev undervisningen helt och hållet förlagd till Örebroskolan.
Under sin hela verksamhet (1874- 1902) hade sammanlagt 126 elever gått i skolan. Förutom de kvarvarande 35 eleverna fick distriktsskolan endast 6 elever under 1890-1902. Vid institutets övergång i distrikts tjänst fick dåvarande lärarpersonal tills vidare vara kvar vid sin tjänst. Liksom Theodor Kaijser, föreståndare, anställdes Salomon Salomonsson som lärare och Augusta Melin som lärarinna under de följande åren.
”Hedbäckska villan”
På tal om ”Hedbäckska villan”, har jag haft möda att ta reda på var denna byggnad låg på stan i Karlstad. Från
början visste varken Värmlandsmuseum, Karlstads-Gillet eller Värmlandsarkivet inte något om ”Hedbäckska villan”. Ordet villa har varit förvirrande.
Det skulle egentligen ha kallats för ”Hedbäckska huset” istället. Till sist fick jag ett svar från en man som heter Peter Kleve. Jag fick ett tips om honom från Kommunarkivet i Karlstad. Han är expert i historia om Klara – en
stadsdel i Karlstad. Tyvärr finns ”Hedbäckska huset” inte kvar längre. Det revs våren 1973.
I dag ligger nuvarande Landstingshuset på samma plats, där ”Hedbäckska villan” låg på hörnet av Våxnäsgatan och Sandbäcksgatan.
Värmländska institutet
Enligt Peter Kleve var skolverksamheten belägen på bottenvåningen i huset, till vänster om ingången på hörnet mot Våxnäsgatan. År 1903 byggdes lokalerna om och kom att inrymma Klara Hushållshandel ända fram till i början av 1960-talet och under de sista åren låg ett teaterkafé där.
