Texten är skriven av Rut Madebrink och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 21, årgång 14, år 2008.
När Tomas Hedberg ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att berätta om mina döva morföräldrar vid SDHS:s seminarium den 6 oktober i Malmö, blev jag mycket glad. Han visste att jag en längre tid funderat över deras liv och att jag hade hört berättas om dem. Jag hade redan då skickat den uppsats som fick bli mitt föredrag, till föreningen Svenske och den hade ungefär följande innehåll, men till seminariet kunde jag komplettera med ett bildspel på fotografier, som jag letat fram.
Min morfar hette Ola S. Zommarin och honom kände jag ganska bra, men jag kunde inte teckna med honom, eftersom min mor Svea alltid tolkade när han var hos oss. Mitt föräldrahem låg i Göteborg och dit kom morfar ganska ofta och alltid vid julhelgerna. Han var född år 1864 i Verum i norra Skåne. Han hade gått i dövskolan i Lund och sedan stannat kvar där några år.
Hugo Edenås har skrivit och berättat om mina morföräldrar, och han berättade för mig också när jag träffade honom i Stockholm. Jag minns min morfar mycket väl. Han gav oss alltid presenter till födelsedagarna och alltid julklappar.
När han var i mitt hem i Göteborg följde han alltid med hela familjen på julkalas eller andra fester. Han var mycket gladlynt och skämtsam och hade förmåga att prata med alla.
Allra roligast var det när min morbror också kom. Det var Hilding Zommarin, som senare blev rektor för dövskolan i Örebro. Han var världens snällaste morbror, som också skickade blommor och fina presenter.
Morfar var en liten, småvuxen man och min mor sa att det hade fötts en tvilling också när han föddes och att han därför var så kort till växten.
Många minns ”Zommis”
Morfar kände jag bra, och han var mycket intresserad av sin dotters tre barn, men viktigast av alla var ju sonen Hilding. Han var så stolt över sin son, och han blev ju också mycket omtyckt av alla döva som fick se honom föreläsa på teckenspråk.
Det finns många som fortfarande minns ”Zommis” fina teckenspråk men också många som kan berätta om hur sträng och korrekt han var i ledningen av skolan. Han var också mycket auktoritär gentemot sina syskonbarn, och vi fick anstränga oss extra mycket för att uppföra oss fint när vi blev bjudna till hans fina rektorshem i Örebro.
Allting var elegant omkring Hilding Zommarin, och han visste att föra sig i det finaste sällskap. Han var en välkänd profil i Örebro, och jag hann till och med bli rektorskollega till honom innan han gick bort.
Hilding övertygade min far
När jag ville bli dövlärare var det Hilding som övertygade min far om att jag skulle få försöka pröva in på folkskoleseminariet för att sedan bli dövlärare. Han förblev alltid mitt stöd, liksom hans snälla fru ”moster Greta”.
Var med på begravningen
Min morfar tyckte jag mycket om, och under hans sista tid brukade jag hälsa på honom, eftersom han flyttats till dövhemmet på Lidingö, och jag börjat på dövlärarseminariet på Manilla. Han dog där den 13 december 1948. Då tjänstgjorde jag i dövskolan i Lund som vikarie.
Det var mitt andra år vid utbildningen vid Manilla dövlärarseminarium. Jag var med på begravningen och därefter på mottagningen i föreningslokalerna på Almbacksgatan.
Mormor berättade som sin oro
Även om jag tycker att jag minns min morfar bra och kände till hans liv och leverne, så är det min mormor som mest har sysselsatt mina tankar under nästan hela mitt liv. Mormor berättade hela livet för min mor om all sin oro, alla besvikelser och tårar, och mycket av det hon berättade har jag också hört om och om igen.
Jag trodde länge att min mormor varit den olyckligaste människan i världen, tills jag började söka i Manillaskolans arkiv och fick höra Edenås och andra berätta om mina morföräldrar.
Letade fram brev och handlingar
Jag tror att mormor hade vuxit upp i ett mycket fint borgerligt hem i Malmö och blivit van att få dyrbara kläder och annat. Hennes far älskade alla sina barn, och särskilt försökte han ordna undervisning för dottern Hilda. Han skrev till Manillas rektor, och hon fick bli betalande elev.
Jag har både hört berättelserna från min mor och letat fram olika brev och handlingar i arkiven från Manilla. Hon kom dit när hon var 10 år gammal och stannade i sex år utan att träffa någon från sin familj under tiden. Sedan hon kommit tillbaka till Malmö fick hon arbeta i vagnmakeriet med bokföring, men mest fick hon sitta för sig själv och brodera. Jag har ärvt hennes fina sybord.
Hon fick inte lära sig något om ett hems skötsel, eftersom det fanns tjänstefolk.
Hade en äldre bror
Hon hade en äldre bror, som hon kom ihåg, men han hade flyttat hemifrån. Hon hade ett par mindre syskon som var tvillingar, och hennes yngste bror föddes medan hon var elev på Manilla. Han hette Emil Sommarin och blev sedan professor i Lund.
Jag träffade honom hos mina gamla släktingar på 1940-talet, och han hade inget gott att säga om döva. Han var förargad över att min morfar tagit namnet Zommarin och kallade honom för ”den lille skräddaren”.
Emil var bara 11 år när hans far dog, och han hade kanske haft mycket bekymmer under sin uppväxt. Han var mycket besviken på sin systerson, Hilding Zommarin, eftersom han hade velat ordna med hans studier, men Hilding gick sin egen väg och blev dövlärare.
Släktingar som ville ordna
Det fanns alltid släktingar som ville ordna med Hildas och Olas barn, sa min mor. Kanske var det så, och att Hilda, min mormor, då kände sig osäker eller tyckte att hon inte visste hur allt skulle ordnas. Under de sex åren på Manilla visste hon ju inte mycket om vad som hände hemma i Malmö.
Fick sitt första hem i Lund
När hon kom hem var det kanske bara hennes far som brydde sig om henne, medan mamman och syskonen inte orkade med hennes dövhet och ingen kunde teckna. Kanske sökte hon upp andra döva, och hon måste ha träffat Ola Svensson i Lund.
Där hade hon en faster och tre kusiner som blev hennes vänner och som hjälpte henne när hon skulle gifta sig med Ola. Fadern dog och det fina vagnmakeriet gick slutligen i konkurs. Enligt husförhörsprotokollen från S:t Petri församling flyttades familjen till Caroli församling år 1891. Det var samma år som Ola och Hilda gifte sig och fick sitt första hem i Lund.
Min mor föddes i Lund, men först fick mormor tvillingar som dog tidigt.
Engagemang i dövvärlden
Samma år, 1891, var morfar med och gav ut den första tidningen för döva. Han var vän med F. Schreiber och Titze, som en tid var dövlärare. Titze var en kändis i dövvärlden eftersom han var så begåvad och språkkunnig.
Min mor kände honom och berättade att han lärt sig svenska så bra därför att hans mamma lärde sig handalfabetet och använde det när hon talade med sin son.
Fick tolka mycket
Numera tror jag att mina morföräldrar levde aktivt med i dövas värld i Malmö, men detta visste tydligen inte min mor. Hon var bitter och besviken över att hon fått tolka så mycket när hon var liten. Hon hade fått skämmas många gånger när kunderna klagade eller om hon inte förstod alla fina ord.
Hon talade alltid om att det var ”så synd om mamma”, eftersom hon trodde att min kära mormor aldrig fått lära sig att sköta ett hem eller laga mat. Långt efteråt tyckte hon också att det var dumt av Ola att kasta bort så mycket pengar på en tidning för döva, men hon var ju ännu inte född när morfar bestämde detta.
Betalande elev på Manilla
Min mor, Svea Maria Nilsson, född Zommarin, bodde först hos sina föräldrar i Älmhult, där också Hilding föddes.
När hon var sju år trodde mormor att småskolan i Älmhult inte var bra. Hennes faster, Bengta Petersson, bodde med sin man och tre döttrar på Bytaregatan i Lund. Hon var den enda släktingen som egentligen brydde sig om mormor.
Mormors far, Nils Sommarin, var en skicklig vagnmakare i Malmö och hade troligen gott om pengar. De bodde centralt i gamla fina kvarter, där mormor växte upp tills hennes far skickade henne till Manilla.
Hon var betalande elev och hade kanske vissa förmåner under sina sex skolår. Sorgligt nog trivdes hon inte i sitt föräldrahem i Malmö efter tiden på Manilla, men hon måste ju bo där och fick utföra kontorsarbete i vagnmakeriet tills hon gifte sig med Ola Svensson, som senare bytte namn till Zommarin.
Hennes älskade far dog 1885, och det blev säkert en svår tid för henne före giftermålet 1891. Hon fick först tvillingar, som dog, och sedan min mor 1895 och Hilding 1899.
Imponerad av Brautis föredrag
Det var mycket som hände under denna enda seminariedag i Malmö, och jag blev mycket imponerad av norrmannen Jon Martin Brautis föredrag om dövas utvandring till Amerika på 1800-talet.
Han hade kartlagt hur döva utvandrade till det stora landet i väster. Det handlade om ett stort antal enskilda människors öden, och han hade lyckats skriva om deras olika resor och förflyttningar.
Somliga hade stannat i USA, medan några hade återvänt till Norge. Man fick veta var de bosatt sig i det nya landet. Han hade också sökt upp släktingar och vänner som kunde berätta och skrivit ner och förtecknat allt han fått veta. Detta utgör alltså omfattande material, som i sin tur väcker många frågor.
Jag undrar till exempel hur fortsättningen ska bli. Vilka slutsatser kan man dra? Finns det något som är speciellt för döva i jämförelse med hörande? Använde de teckenspråk, och i så fall vilket?
Brauti nämnde att några hade lärt sig det amerikanska teckenspråket ASL och de måste då ha gått i någon av de dövskolor som fanns i USA redan under 1800-talet. Det är alltså en oerhört stor mängd information, som denne forskare nu förfogar över och jag är nu ytterst nyfiken på hur den ska bearbetas och vad man kan lära om hur döva kunde få det i ett nytt land med inte bara annat språk utan helt andra levnadsvillkor än i det gamla hemlandet.
Med det här lilla bidraget vill jag tacka för de givande dagarna i Malmö, styrelsen för SDHS och värdföreningen som tillsammans gav oss deltagare både nya kunskaper och givande gemenskap.
