Texten är skriven av Tomas Hedberg och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 22, årgång 15, år 2009.
Anledningen till att jag skriver om Manillaskolans historia är att dövundervisningen firar 200 år under 2009. Då grundades det första institutet för döva av Per Aron Borg. Institutets första lokal var belägen på Regeringsgatan 67, där Borg sedan år 1805 hade haft sin bostad.
Därifrån flyttades institutet till Rosenadlerska huset på Drottninggatan 35 den 2 oktober 1809. Huset revs senare i samband med Kungsgatans utvidgning.
Redan i oktober 1808 fick Per Aron Borg sin första döve elev, 12-årig Clas Ekmansson, under sin verksamhet på försök. Så småningom hade han flera döva elever. Med sex döva elever och två blinda elever anordnade han en offentlig examen i februari 1809, till vilket han hade inbjudit ett antal prominenta personer. De blev mycket imponerade av elevernas redogörelser.
Syftet med detta var att Borg försökte att rädda institutets bestånd genom att få skaffa ett större understöd av statsmedel i stället för hans personliga ekonomiska medel. Det berodde också på att landet genomgick i en svår politisk och ekonomisk kris under åren 1808-1809.
Den 6 juni 1809, en bemärkelsedag
Den 5 juli 1809 hölls en allmän examen med Institutets elever inför Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta, Prinsessan Sofia Albertina, rikets ständer, hovet och övriga inbjudna personer. Cirka fyrahundra personer var närvarande i Stora Börssalen. Redan nära en månad innan, hade överste Carlheim-Gyllenschiöld inom adelståndet väckt fråga om anslag till institutet. Efter några förhandlingar, betänkanden och remissvar mellan riksdagens ständer beslöts den 16 mars 1810 att ett statligt anslag på 3 333 riksdaler 16 skillingar antogs årligen.
Det var den 6 juni 1809, som blev en bemärkelsedag för institutet, då Institutets direktion (styrelse) inrättades samt Institutets behov av understöd av allmänna medel framlades som ett förslag i riksdagen. Samma dag blev 1809 års regeringsform antagen. Den nyvalde drottningen Hedvig Elisabeth Charlotta förklarade samma dag att hon åtog sig att vara institutets beskyddarinna.
Enligt beslut kunde tretton fattiga barn, ett barn från varje stift, få gratis skolgång, kläder och mat. De kallades för en frielev. Övriga måste betala, s.k. betalande elev.
rivet år 1873. Byggnaden på övre Manilla var från början ett hovstall från 1770-talet och byggdes om till läro- och sovsalar samt verkstäder. Ombyggnaden blev färdig år 1812. Byggnaden jämnades med marken år 1885.
FOTO: MANILLASKOLANS ARKIV, STADSARKIVET
Önskade vara utanför staden
Per Aron Borg hade emellertid önskat att få institutet flyttat till någon plats utanför staden. Skälet till detta var att personalen och eleverna skulle kunna bo tillsammans på landet med verkstäder samt att eleverna skulle kunna få kunskaper via naturen och få möjligheter till kunskaper i hantverkets yrken.
Institutet flyttades år 1812 till Övre Manilla på Djurgården. Institutets namn ändrades till Manillas Dövskola senare. Sedan år 1812 ligger Manillaskolan fortfarande kvar där, även om byggnaderna har rivits och nybyggts.
Per Aron Borgs viktigaste grundidéer:
- Kommunikationen mellan lärare och elev måste fungera. Teckenspråket ska användas.
- Döva måste kunna läsa och skriva svenska.
- Döva måste få yrkesutbildning för att bli självständiga och kunna försörja sig.
Konstruerade det svenska handalfabetet
Från början var teckenspråket tillåtet i undervisningen. Det svenska handalfabetet konstruerades av Per Aron Borg. Han införde själv sitt handalfabet i Portugal, dit han reste 1823 för att starta en Dövskola. I Finland infördes Per Aron Borgs handalfabet av en f.d. döv elev på Manillaskolan, Carl Oscar Malm 1834-1845, som år 1846 startade en privat Dövskola i Borgå, Finland.
Efter 1970 övergick Finland dock till det internationella handalfabetet. Portugal har däremot med små förändringar fortfarande samma handalfabet som Sverige.
Elever från Finland
Enligt elevmatrikeln förekommer det sju Manillaelever som har anknytning till Finland under 1800-talet. Den allra första eleven är Johan Niclas Brandt, född den 28 juni 1788 i Gamlakarleby, Finland. Han kom till Institutet för döva år 1810 som flykting i högsta fattigdom sedan hans familj och släkt hade plundrats och dödats av ryssarna. Han fick utbildning på Institutets bekostnad. Efter en kort skoltid gick han till sjöss och arbetade som skeppsskomakare.
Undervisning på teckenspråk
När Per Aron Borg dog 1839, efterträddes han av sin son Ossian Edmund Borg. Han gick på samma linje som sin far, dvs. att undervisningen skedde via teckenmetoden. År 1873 avgick han som föreståndare. Han efterträddes 1876 av rektor Ola Kyhlberg, som införde en oralmetod. Därmed var teckenspråket inte längre tillåtet att användas under lektionerna.
Dövundervisning i hela landet 1889
År 1889 beslöts om obligatorisk dövundervisning för alla döva elever. Samtidigt blev dövundervisningen ordnad i hela landet genom lagen.
Erkänt som dövas första språk
Inte förrän i slutet av 1970-talet blev teckenspråket tillåtet igen i skolundervisningen, tack vare en forskning om dövas teckenspråk. Forskarna konstaterade då att det svenska teckenspråket är ett språk liksom andra talspråk. År 1981 beslöts i Riksdagen att teckenspråket skulle bli erkänt officiellt som dövas första språk.
