Texten är skriven av Carl Magnus Lindgren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 21, årgång 14, år 2008. Delar av Jon Martin Brautis föreläsningspapper efter översättning.
En av föreläsarna på Dövhistoriska seminariet i Malmö den 6 oktober var Jon Martin Brauti. Han har under flera år sysslat med olika projekt inom dövas kultur och historia vid Åls folkhögskola och kurscenter i Norge. Ett av projekten var t ex om ”Dövön” Martha ’s Vineyard i USA. Därutöver undervisar han också folkhögskoleelever och föreläser för kursdeltagare i olika ämnen inom dövas kultur och historia.
Under den intressanta föreläsningen som Jon Martin Brauti tog upp berättade han följande: För närvarande forskar han nu med stort intresse om dövas utvandring till Amerika. Detta område har, till skillnad mot de hörandes utvandring, inte varit så mycket forskning om. I början antog Jon Martin att det skulle vara en enkel sak att samla in uppgifter om döva utvandrare sedan han fått fram deras namn. Men icke, det blev faktiskt ett omfattande forskningsarbete som krävde både tid och resurser.
Eftersom det behövs ytterligare dokumentation om och fotografier på utvandrarna. Dessutom måste mycket av detta arbete ske i Amerika. Många gånger var också kartor inte aktuella längre, eftersom hus- och vägnummer kan ha bytts sedan utvandrarna anlände till Amerika.
Margrethe Johannesdatter Haugberg
Margaret Hauberg, som hon hette på amerikanska, var född 1869 på Inderöy i Nord-Tröndelag, som nr 5 av 12 syskon. 8 år gammal fick hon hjärnhinnesjukdom och miste hörseln. Elev vid Bergens Dövstumsinstitutfrån 1878 till 1883. Det var bara 5 års skola på den tiden. Utvandrade till USA 1894. Lärde sig engelska på dövskolan i Minnesota i 3 år. Tog högskoleexamen vid Gallaudet College. Lärare vid en skola för svarta döva och blinda i Maryland 1904. Lärare vid dövstumsinstitutet i Louisiana 1913.
Denna skola var bara för vita. Hon blev där i 8 år. Lärare vid dövstumsinstitutet i Arkansas i 23 år, först vid en skola för vita i 11 år, därefter vid en skola för svarta i 12 år. Lärare vid en dövskola för vita i West Virginia i 2 sista åren (1944-1946) innan hon flyttade tillbaka till Norge. Hemma i Norge dog Margrethe stilla och lugnt
i sitt barndomshem 1957, 88 år gammal. Hon blev begravd på Sakshaugs kyrkogård.
”Amerikabrev”
Man kan också hitta spännande historier från olika norska och utländska tidningar för döva, men det räcker inte. Man hittar flera uppgifter om man läser hembygdsböcker i Norge, och det finns talrika ”amerikabrev” i hembygdsarkiv runt om i Norge. T ex ligger det över 2000 olika brev i hembygdsarkivet i Ål, och betänk då att det rör sig om endast en bygd. Av detta kan man förstå att det rör sig om ett enormt arbete.
Man kan också hitta uppgifter i norska Riksarkivet och de statliga arkiven som det är möjligt att få tag i, och man får ofta referera till dessa källor. Utvandrarlistan från Digitalarkivet (namnlistor från resor med skepp till Amerika) är ett exempel på dokumentation.
Lönar sig med samarbete
Kyrkoböckeroch elevprotokoll i Norge och USA är också bland de viktigaste källorna. Dessutom finns det en massa arkiv i USA, vilka kräver mycket tid och resurser för att gå igenom, t ex folkräkningar (”census”). Hur blir det då med intervjuer med döva utvandrare och folk i Amerika som kan berätta om sina upplevelser?
Man inser i vart fall att det lönar sig med ett större nordiskt samarbete på forskning av dövas utvandring. Eftersom flera av oss endast kan skandinaviska språk och engelska, så blir det naturligt att begränsa forskningen inom utvandringen till att gälla de nordiska och engelskspråkiga länderna. Dessutom skulle det ta alltför mycket arbetskapacitet om vi skulle ta med andra länder i Europa.
Mötte stor gästfrihet
Det bor väldigt många norrmän i USA, bl a i delstaterna Wisconsin, Iowa, Minnesota, North Dakota och South Dakota, ett stort område kallat Mellanvästern. Jon Martin har flera gånger kört runt i Mellanvästern och mött stor gästfrihet bland norskamerikanerna.
Han kände sig väldigt privilegierad över att vara norrman och upplevde mycket fint i dessa områden. Han blev tom behandlad som en kung! Han blev bl a inbjuden till deras hem där han fick mat och fick också all hjälp med sitt forskningsarbete om de norska döva utvandrarna.
”Nya Skandinavien”
I sitt forskningsarbete fann han bl a uppgifter om några norska hörande dövlärare (och möjligen dövpräster) som utvandrade till Amerika. Ett område i Mellanvästern skulle kunna kallas för ”Nya Skandinavien”, eftersom det finns så många skandinaviska områden med gårdar, byar och städer, likaså med kyrkor och skolor.
Efter den stora norska utvandringen, kan man tryggt säga att Norge faktiskt har ”två länder”, det ena i Europa och det andra i Amerika. Det finns ungefär lika många norrmän i Amerika som i Norge, kanske något mer. Jon Martin kan gott tänka sig att skriva en bok med titeln ”Norge i Amerika”; kanske någon gång i framtiden.
Hjälp i ett krävande arbete
Han har gjort många resor till Amerika, och har där fått ovärderlig hjälp av sin sexmänning Douglas Bahl, en döv bosatt i delstaten Minnesota. Han är nog den person som hjälpt mest. Även Michael Olson och Ulf Hedberg på arkivet vid Gallaudet University i Washington DC har också varit till mycket stor hjälp med att skaffa fram uppgifter om norska döva utvandrare.
Det var väldigt nyttigt att ha ett gott kontaktnät, eftersom det var ett krävande arbete att hitta de uppgifter som Jon Martin var ute efter. Detta med tanke på att han var ensam i ett så stort land som USA.
Definition av ordet utvandring
Utvandring eller emigration kan innebära en flytt från ett land till ett annat med tanke på långvarig bosättning. Beteckningen används särskilt om länder som USA, Kanada, Argentina, Brasilien och Australien på 1800- och tidigt 1900-tal. I regel är utvandringen frivillig, men kan också vara tvungen, t ex för flyktingarnas vidkommande och vid folkförflyttningar igångsatta av statsmakten.
Det kan vara problematiskt att definiera ordet ”utvandring” eller använda det på ett tillfredsställande sätt. Man kan inte alltid lita på uppgifter eller historier från tidskrifter eller tidningar. Därför är det nödvändigt att ha ytterligare uppgifter såsom dokumentation från offentliga institutioner som kyrkor, skolor, arkiv, utvandrarcentra/museer och skepps listor i både Norge och Amerika.
Ord som ”reste till”, ”tog tur till” eller ”besökte” som står i dövtidningar kan sluta med att visa att dessa personer likväl hade utvandrat. Och ordet som ”utvandrat” kan vara använt om personer som vände tillbaka till Norge.
Lars Michael Larsen (1856-1930)
Han blev döv efter en scharlakansfeber. Han gick på dövskolan i Wisconsin, sedan på Gallaudet College 1882. Efter att ha jobbat som lärare i några år i Chicago, organiserade han State School for the Deaf vid Santa Fe i New Mexico. Var intendent där i 20 år. Senare återvände han till Faribault i Minnesota 1909. Han var en av grundarna av National Association of the Deaf. Ingick vigsel 1898 med lsabelle Porter (döv vid 14-års åldern).
Anderson, Hanson, Larson, Olson
Det är ofta problem med efternamn som Anderson, Ranson, Larson, Olson osv. Väldigt många har liknande efternamn. I telefonkatalogerna kan man t ex se att det finns fler Anderson i Minneapolis än i Oslo. För att finna en lösning, är det nödvändigt att fokusera på gårdsnamn.
Även om Jon Martin Brauti har hittat många döva utvandrare, är han ändå inte helt säker på om uppgifterna är pålitliga, men många av dem är i alla fall riktiga. Han fortsätter naturligtvis arbetet med att hitta ännu flera döva utvandrare, och fotografier av dem.
Med anledning av detta är det helt nödvändigt att resa till USA för att skaffa fram pålitliga uppgifter som kan dokumenteras. Många utvandrare har bytt namn i Amerika, så det blir mycket extra arbete att finna riktiga uppgifter om dessa personer, antingen det är förnamn, efternamn eller bägge som blivit utbytta. Man måste använda både logik och kreativitet för att hitta fram, t ex namnändringen från Lars till Louis, från Kari till Carrie, från Larsen till Larson.
Någon hade ändrat namnet fullständigt, något som gjorde att arbetet blev vanskligt och hopplöst, t ex från Eriksen till Lee. Man hittar inte alltid uppgifter om alla döva utvandrare i tidningar för döva.
Femtio döva norrmän
Det var inte alls så underligt att nordiska utvandrare kände sig hemma i nordvästliga USA, och i delstaten Washington bor det då över 300 000 människor av norsk härstamning. Bara Minnesota, Wisconsin och Kalifornien har större norsk-amerikansk befolkning.
Som man ser blir Nordamerika ofta kallad invandrarnas land. Ar 1881 fanns det en miljon norrmän i USA varav över femtio döva enligt Lars M. Larson i ”DeafMute Journal, 1881”.
The School for the Deaf i Faribault
Det var väldigt många norska namn på elever vid dövskolan (upprättad 1863) i Minnesota, och många elever var födda i Norge innan de utvandrade. Jon Martin Brauti hittade t ex omkring 50 norskfödda elever från 1870 till 1915. Det blir säkert fler om man ser igenom elevprotokollen före 1870 och efter 1915.
Här avses det om döva norrmän som var födda i Norge, inte i Amerika. Jon Martin Brauti blev överraskad över att de var så många. Och hur skulle det bli om man också läser igenom elevprotokollen i dövskolor i de andra delstaterna i USA? Det skulle bli säkert ännu fler norskfödda döva elever.
Det är vanskligt att säga ett godtagbart tal om hur många döva som verkligen utvandrade från Norge till Amerika. Ofta räknas att 1 promille av befolkningen är döv, något som betyder att av Norges befolkning på 5 miljoner är 5 000 döva. När man vet att 900 000 människor har utvandrat från Norge till Amerika, kan man gärna räkna ut att det var 900 döva utvandrare. Sedan det var vanskligt för döva och funktionshindrade att immigrera genom tullen på Ellis Island vid New York, är det väl rimligt att halvera den döva utvandringen, alltså omkring 450 döva utvandrare.
Detta är en ren gissning från Jon Martin Brautis sida. Kanske ännu mindre, för det är känt att USA och Kanada motsätter sig invandring av döva, eftersom man fruktar att de döva skall bli en börda för samhället. Man har bestämmelser som gör det mycket svårt för människor med ett eller annat fel att kunna få invandra.
Varför arbeta med dövas utvandring?
Vad var det som gjorde att Jon Martin Brauti blev intresserad av att arbeta med dövas utvandring? Jo, det var på Royal National Institute forthe Deaf(RNID) i London. Han var där med anledning av sitt jobb och bläddrade igenom engelska böcker om döva. Då fann han en artikel om en döv norrman vid namn Mr E. L. Schetnan som var mycket duktig i flera språk.
Efter hemkomsten tog Brauti kontakt med Thorbjørn Johan Sander som trodde det måste vara en svensk. Brauti tog också kontakt med Odd-Inge Schrøder som menade att han var från Trøndelag. Det började bli mystiskt, men likväl spännande. Till slut fick Brauti kontakt med Michael Olson på Arkivet i Gallaudet University som kunde ge ett slutligt svar. Det visade sig att det rörde sig om en norsk utvandrare som sedan blev döv, och arbetade som redaktör i ett tidningstryckeri i Dupree, South Dakota.
Brauti hittade också flera artiklar om Schetnan i Tegn og tale. Brauti tror att han hette Enok Larsen Sjetnan när han växte upp i Norge. Sjetnan skall visst vara ett gårdsnamn i Trøndelag. Han utvandrade till Seattle, Washington i USA den 7 maj 1902.
Döva utvandrare från Norge
Precis som puritanerna med sin Mayflower år 1620 och svenskarna i Kalmar Nyckel år 1639, hade norrmännen sitt lilla skepp, kallat Restaurationen år1825. Det tog med sig den första gruppen emigranter till Amerika. ”Restaurationen” blev m a o en norsk ”Mayflower”. Det hör bland de kända skeppen i kväkarhistorien.
Allt som allt har närmare 900 000 norrmän utvandrat till Nordamerika. Räknat i förhållande till folkmängden, var det bara Irland som upplevde större utvandring än Norge. Man kan skönja tre stora vågor – den första från 1866 till 1873, den andra och största från 1879 till 1893 och den tredje i det första decenniet av 1900-talet. En fjärde, men mindre våg kom 1923-1929. Utvandringen från Norge gick i huvudsak till USA. Omkring 1⁄4 av dem som utvandrade, vände emellertid förr eller senare tillbaka till Norge.
