Texten är skriven av Lennart Tjärnström och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 17, årgång 10, år 2004.
Osvald ”Osse” Dahlgren har betytt mycket för dövidrotten och föreningslivet, men någon pamp blev han aldrig. Det låg inte för honom. Han var en känslig och poetisk människa som aldrig förhävade sig själv. Osvald tog sig alltid tid att lyssna, och många är de som saknar honom, skriver hans vän Lennart Tjärnström.
Osvald ”Osse” Dahlgren avled den 11 mars i hemmet på Serafimergränd i Stockholm i en ålder av 92 år. ”Osse” som han kallades bland sina vänner var gift med Alice, som gick bort för många år sedan. Han växte upp i mellankrigstidens Sverige. Han hade döva föräldrar och genomgick Manillaskolan 1919-1927.
När han började i skolan kunde han redan teckenspråk. De som ansågs duktiga fick börja i A-klass. Osvald blev placerad i C-klass, men hade turen att få Fribe Breim som lärare. Hon ansågs då vara en av Sveriges bästa talpedagoger, och hon lärde Osvald ordklasser och satsdelar och var mycket noga med att han uttryckte sig korrekt i svenska. Lärarinnans djupa religiositet satte också spår på Osvalds känsliga sinne.
”Jag fick upp ögonen för livets högre värden längre fram. Det var med bedrövelse jag lämnade skolan och min lärarinna för att börja mitt yrkesliv”, sade Osvald vid de många samtal vi hade med varandra.
Efter skolan hamnade han på Bonniers boktryckeri och lärde sig typografyrket. Han blev kvar i 49 år fram till pensioneringen 1976.
Många medaljer
Redan i unga år kom Osvald i beröring med idrotten, och blev medlem i idrottsklubben Hephata. Han blev aktiv som löpare och hade en tid svenska rekord på 100 m och 400 m med tiden 54,1. Vid dövas världsspel i London var han med i stafettlaget som tog silver. Vid världsspelen i Stockholm 1939 blev Osvald utsedd att svära den olympiska eden.
Osvald var under många år ankare i Sveriges Dövas Idrottsorganisation. Växelvis som ordförande och sekreterare hade han gjort en betydande insats för den idrottande döva ungdomen. Efter andra världskriget åkte Osvald och Oskar Ryden genom ett sönderbombat Tyskland till Paris. Vid internationella dövidrottsförbundets (CISS) nionde kongress 1946 invaldes Osvald för första gången i CISS exekutiva kommitté, där han tillsammans med Oskar Ryden, som vid samma tillfälle valdes till vice president.
Han kom sedan att sitta där i 21 år innan han vid CISS 19:e kongress i Berchtesgaden 1967 valdes till generalsekreterare. Denna post innehade han i sex år till 1973, vilket innebar 27 år i CISS.
Osvald tilldelades 1957 CISS bronsmedalj och vid sin avgång 1973 tilldelades han dess guldmedalj. Bland andra utmärkelser som han fick under årens lopp kan nämnas RF:s högsta utmärkelse samt SDI:s standard. Från 1973 var Osvald även hedersordförande i SDI efter 34 år i förbundsstyrelsen, varav 13 som förbundets sekreterare och 20 som dess ordförande.
Filosofiskt lagd
Osvald kom tidigt i kontakt med dövas förening i Stockholm. Han hade berättat att han frapperades av det vackra teckenspråket som utövades av äldre döva. På mötena gick det ofta livligt till och repliker utväxlades med inslag av humor mellan debattörerna. Osvald kom tidigt med i styrelsen. Han var under många år sekreterare, och hade då redaktör Gunnar Fondelius som ordförande och läromästare. Sina sista föreningsår var Osvald sekreterare i pensionärsföreningen i Stockholm. Han tilldelades Lars Kruth-medaljen för sitt arbete för dövas bästa.
Vid en intervju för många år sedan bad jag Osvald berätta minnen. Men det tyckte han skulle ta alldeles för stor plats. Han nöjde sig med följande tankespråk istället:
”Ödets lotter faller olika. En dövs väg är ofta törnbeströdd, idealiteten skymmes ofta av felsteg och nederlag, men lockar och drar alltjämt till ett meningsfullt liv.”
Så var Osvald poetisk och djup i sitt sätt att tänka och vara. Vid de många träffar jag hade med Osvald på äldre dar fick jag en ny bild av honom. Då tog han sällan upp idrotten eller föreningsliv till diskussion. Det blev istället spännande diskussioner om författare, filosofer, religion och sättet att leva ett bra liv.
En god lyssnare
Efter pensioneringen lade han veckovis ut ett besöksschema där det stod var han skulle hälsa på ensamma döva som sällan fick besök. När dessa berättade hur de uppskattade besöken – då var Osvald en lycklig man. Någon pamp blev han aldrig. De små enkla frågorna var alltid viktiga för honom. Och han hade tid att lyssna på sina medmänniskor. Det gjorde att han fick många vänner, både i Sverige och ute i världen.
Om någon ska förknippas med uttrycket ”en sund kropp i en sund själ” så var det Osvald. Ute vid Hellasgården var han aktiv med kompass eller skidor ända fram tills han fick stroke. Det blev också många fjällvandringar. Han var en inbiten friluftsmänniska som trivdes i skogens ensamhet.
Hans närmaste är bröderna Haffy och Ture, systrarna Märta och Anna-Lisa samt vännen Asta. Till de närmaste räknas också Jerzy Wlostowski och barnen Filip och Paulina.
Tack Osvald för att jag fick lära känna dig. Det var intressant och berikande.
