Texten är skriven av Tomas Hedberg och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 18, årgång 11, år 2005.
Som bekant var dövskolan i Gävle färdigbyggd år 1987. Då räknades dövskolan som ett sjätte dövstumskoldistrikt.
1889 års lag föreskrev att landet delades in i sju distrikt, där ingående landsting hade skyldighet att svara för undervisningen av sina döva barn.
Samtidigt infördes lagen om en obligatorisk dövundervisning år 1889. Inom det sjätte dövskoldistriktet innefattades Uppsala, Dalarna och Gävleborgs län.
Före 1897 fanns det redan tre dövskolor i detta område, nämligen Stora Kopparbergs läns dövstumskola i Falun, Gävleborgs läns förenings anstalt för dövstumma barns vård i Bollnäs, samt Uppsala läns dövstumskola i Uppsala.
Gävleskolans historia
I jämförelse med övriga dövskoldistrikt hade Gävleskolans historia skiftande öden. Från början förlades en dövskola i Valbo, några kilometer från Gävle. Hur det kom sig att dövskolan låg i Valbo var för att hemmansägaren Hans Olsson i Alfta Kyrkby väckt motion att det fanns behov av döva barns undervisning i Gävleborgs län.
Motionen lämnades till landstinget år 1872. En kommitté tillsattes av landstinget med uppdrag att utreda och ge utlåtande till nästa års landsting om det fanns behov av nödiga anstalter för döva, blinda och idioter.
Förutom motionären utsågs till ledamöter i denna kommitté stadsläkaren i Gävle F. von Sydow och hovpredikanten Alfred Steinmetz. Kommittén föreslog 1873 års landsting att anslå 2000 riksdaler åt dövstummas och dövas undervisning, vilket förslag bifölls av landstinget.
Bidrag från privata personer
Utöver bidrag från privata personer grundade förre föreståndaren för Västernorrlands läns dövstumskola i Härnösand, Oscar Krutmeijer, Gävleborgs första dövstumskola, en mindre privatanstalt med understöd av detta anslag. Dövskolan låg på egendomen Persborg i Valbo församling.
Landstingets anslag höjdes till 3 000 riksdaler/kronor år 1875. Undervisningen förlängdes också till högst 3 år. Trots detta visade medlen sig redan snart otillräckliga. För att stärka skolans ekonomiska ställning och kunna få beviljade medel av Riksdagen till mindre dövstumskolor bildades en styrelse därför år 1876. Föreningen bildades under namnet ”Gävleborgs läns förening för dövstumma barns vård” och övertog Oscar Krutmeijers skola.
Dövskolan flyttades till en grannby, Alborga, i samma församling år 1877. Där stannade skolan fram till år 1881, innan skolan flyttades till Bollnäs. Emellertid hade Krutmeijer tvingats lämna sin befattning i juli 1880.
Svar av husförhörslängder
Under min forskning sommaren 2004 tog jag reda på var fastigheterna Persborg respektive Alborga låg. Jag fick svar med hjälp av Valbo församlings husförhörslängder, lantmäteriet i Gävle samt kontakter med privata personer bosatta i Valbo.
Fastigheten Persborg ägdes då av ”tobakskungen” i Gävle, P. C. Rettig. Både undervisningslokaler och bostad för föreståndaren och intagna elever var inrymda i fastigheten. Persborg ser ut idag som det gjorde för över hundra år sedan då skolan fanns där. Den låg i huset som står kvar ännu idag. Idag ägs fastigheten av en privat ägare, Björn Sjunning, och hyrs av fyra familjer.
När det gäller Alborga finns inte skolbyggnaden kvar längre. Enligt forskning låg den gamla fastigheten på Alborgavägen 27. Fastigheten ägs idag av Gun Eriksson. Ägaren till denna fastighet hade säkert tillåtit att skolan användes inne i denna fastighet i några år.
Under vårt traditionella dövhistoriska seminarium i oktober 2004 fick vi besöka en av de fyra familjerna på Persborg och se hur rummen ser ut idag. Efter besöket mötte vi en dam som heter Inger Löfberg, Valboforskare, hos ägaren Gun Eriksson och hennes mor Greta Åkerström.Var född på gården.
De berättade att Greta Åkerströms släkt bodde där i några generationer. Gretas mormor Maria var född på gården där och blev föräldralös vid 2 års ålder. Hon utvandrade till Amerika år 1882. Hon och hennes make Johan återkom gifta med varandra år 1887. Marias syster Kajsa Stina, gift med Erik Östling, hade då bott på gården som var ett sterbhus. Arvet skulle göras upp och när de inte kom överens blev det lottdragnin
Det blev Maria och hennes make Johan som skulle bo på gården. Den gamla gården med 32 rum och 18 kakelugnar revs enligt berättelse och delades i två delar. Den gård som finns nu är uppbyggd av det gamla timret, och den andra halvan byggdes upp på Heden, 1 km därifrån, uppe vid Valboåsen, Valbovägen 68. Även jord och skog delades i två delar.
Först förlades dövskolan i Bollnäs på Hamre nr 1 (Nils Edlunds fastighet), idag på Edelbergsvägen 12-14. Där förhyrdes lokaler inklusive föreståndarens bostad. Huset är rivet för länge sedan. Efter år 1885 flyttades dövskolan till Stationsgatan 23 på Långnäs, mitt i stan. Byggnaden revs också på 1970-talet. Idag ligger moderna lägenheter i området.
Skolan tog inte emot elever över 12 år gamla
Från och med år 1881 tog skolan inte emot elever över 12 års ålder längre. Då fanns en annan dövskola i Bollnäs som tog emot befintliga överåriga elever. Skolan var en av tre statsanstalter för överåriga elever och var underordnad staten. Enligt beslut från Riksdagen år 1877 skulle statens tre läroanstalter förläggas i Sverige under de följande åren för att avhjälpa ett missförhållande.
Då hade Manillaskolan tagit emot alltför många överåriga elever från hela landet. Bollnäs var den tredje läroanstalten (1880–1906) efter den första i Vadstena (1878–1902) och den andra i Skara (1879–1899). Det kan vara intressant för oss att få veta vilka lärare som anställdes där. Det var tre döva dövlärare: Carl Herman Lindstedt, Axelina Feldt (senare Prawitz som gift) och Anna Ryden.
Statens läroanstalt låg i kvarteret Gutenberg, mitt emot nuvarande Shellmacken. Planen som den låg på hette förresten Dövstumsplan. Läroanstalten revs ned och ersattes med en ny fastighet som tillhör Sveriges Radio.
Äldre döva
Från skolans början och fram till år 1881 hade skolan nästan uteslutande äldre döva elever som fick undervisning huvudsakligen i kristendom i 2–3 år och förbereddes för konfirmation. Skolan använde en teckenmetod i undervisningen.
Skolan fungerade som ett internat. I samband med överflyttning av äldre döva elever till statens läroanstalt för överåriga döva elever blev dövskolan en ren skola för döva småbarn, som var i 7–12 års ålder. Undervisningsperioden förlängdes till 6–7 år. Undervisningen meddelades enligt både tal- och skrivmetod och flera olika ämnen.
I samband med lagen om obligatorisk dövundervisning år 1889 förändrades skolan i Bollnäs till en distriktsskola år 1891. Den omfattade Gävleborgs, Uppsala och Dalarnas län, s.k det sjätte dövskoldistriktet i dessa län.
Tre dövskolor i samma distriktsområde
Dövstumskolan i Falun (1873–1890) var den äldsta i detta område och fungerade som externatinternat. Dövstumskolan i Uppsala (1885–1890) fungerade som ett externat, medan dövstumskolan i Valbo/Bollnäs (1874–1890) var ett internat.
Första intagningselever
Under övergångsförhållanden skulle Bollnässkolan ta emot första intagningselever innan de överflyttades till Falun som talelever eller stannade kvar i Bollnäs som skriv- och teckenelever. De redan intagna eleverna i de tre nämnda dövskolorna skulle fortsätta sin utbildning tills de avslutat sin fullständiga lärotid
Detta ledde till att det blev för många intagningselever i den redan trånga Bollnässkolan. Skolan flyttades därför till fastigheten i Torsberg, Nyhedsgatan 8, där den fanns fram till år 1897 för att få större utrymme för undervisning och boende. Byggnaden finns ännu kvar idag som ett tvåfamiljshus. Under en tid användes huset även som prästboställe.
Men snart blev både skollokalerna i Falun och Bollnäs otillräckliga. En utredningskommitté bildades för att uppföra en ny gemensam skolbyggnad för hela distriktet.
Till sist föreslogs att skolan skulle förläggas i Gävle. Det förekom dock tvister inom utredningskommittén om var dövskolan skulle placeras, bland annat diskuterades Örbyhus som en möjlig plats. Utöver detta var det en gammal stridsfråga huruvida dövskolan skulle anordnas som internat eller externat.
