Texten är skriven av Tomas Hedberg och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 18, årgång 11, år 2005.
Den fruktansvärda olyckan på Varpen hände den 22 augusti 1896, då ångbåten Ydale förliste och 15 drunknade. Av de omkomna var 13 elever från dövskolan på Torsberg. De var på väg på en utflykt till Gullhammarön, en liten ö, ungefär en halvmil från Bollnäs.
Dövskolan hade sina traditioner och ordnade en sådan utflykt varje år före höstterminens start, för skolbarnen skulle ha det roligt och få känna varandra. Skolan hade 38 elever i 8-17 års ålder inför höstterminen 1896. Personalen utgjordes av rektor, fyra lärare, husmor och en vaktmästare. Alla skulle vara med på utflykten, men eftersom ångslupen var för liten fick man dela upp sig i två grupper.
Första gruppen
Den första gruppen av lärarinnorna och alla flickor plus rektorn och två pojkar (de starkaste pojkarna som skulle bära matsäcken). I den andra gruppen var det enbart pojkar, bl. a. seminariets gästföreläsare Mats Jonssons morfar förutom rektorsparet Prawitz 14-åriga dotter Betty. Ångbåten var nybesiktigad och tillhörde Lindbergs snickerifabriks ångsåg vid Långnäs. Kaptenen Johan Larsson var en mycket erfaren befälhavare.
Färden med den första gruppen avlöpte till en början också lugnt, men kollisionen med den avkapade dykdalben – 45 centimeter under vattenytan – förändrade allt.
Snabbt olycksförlopp
Olycksförloppet var mycket snabbt. Hela båten kantrade mot styrbord och tog snabbt in vatten. Det påstods att båten började sjunka inom 10 sekunder. Det var bara fyra minuters färd efter starten från bryggan vid Långnäs. Orsaken var en kollision med en dykdalb, ett fäste till en timmerläns. Efteråt visade det sig att flottningsföretaget glömt att informera kaptenen om kapningen av dykdalben när timmerlänsen flyttades. Med rätt information hade han kunnat välja en annan kurs.
Efter olyckan dröjde det inte länge förrän många båtar kom till undsättning, några personer kastade sig också i vattnet från land. Men det var ändå för sent att rädda passagerarna som följt med båten drygt sex meter ned i Varpen.
15 dödsoffer
Av 23 personer på båten räddades åtta personer – skolans rektor Prawitz, båtens kapten, eldare, tre lärarinnor och två elever. Men 15 dödsoffer krävdes således. Förutom de 13 eleverna var det rektorns hustru Axelina Prawitz, en döv lärarinna i handarbete och husmor Elin Aspeqvist.
Offren fördes i land. Därefter placerades de omkomna barnen i en gymnastiksal vid dövskolan. Kaptenen Johan Larsson berättade för reportern vid Söderhamns Tidning att när han kom upp till vattenytan, fick han tag i en flicka och simmade med henne till länsen. Där tog en karl emot henne. Därpå simmade han ut och fick se hur en person som var under vattnet sträckte upp armarna över vattnet.
Det visade sig att det var Axelina Prawitz. Kaptenen tog i hennes armar, men hon grep i fatt med hans armar med sådan styrka så att han inte kunde röra på sig. Han var faktisk god dykare och kunde vara länge under vatten. Men till slut blev han utmattad och måste bryta upp hennes armar och slita sig lös. Sedan kom han upp, simmade till länsen och lade sig över bommen tills en båt kom. Han klättrade upp i den.
Båten ned i djupet
I sina minnesanteckningar berättade rektorn Prawitz att han följde med båten ned i djupet och fann då att han blivit lös. Då snart började han arbeta sig uppåt. Slutligen fick han huvudet över vattenytan. Han fick se en timmerflotte, så han simmade till denna och hängde sig över bommen. Därefter hörde han rop på hjälp. Ropet kom från lärarinnan Alma Toll. Han simmade ut igen och förde henne tillbaka till bommen. Så småningom drog en flottningskarl dem upp på flotten. Efter några sekunder såg rektorn Prawitz en människa flyta under vattenytan, men då var han redan utmattad och kunde inte rädda henne.
Flottningsföretaget ägdes av Valo von Greyertz. Han dömdes så småningom till en månads fängelse för vållande av skeppsbrott och till ytterligare en månad för dödsvållande. Men von Greyertz – som hade varit vän med familjen Prawitz – fick senare straffet mildrat till 300 kronor i böter på grund av olika omständigheter.
Alla barnen begravdes
Alla barnen begravdes i en gemensam grav på Bollnäs kyrkogård den 27 augusti 1896, fem dagar efter olyckan. I närheten av graven ligger hustrun Axelina Prawitz och husmodern Elin Aspeqvist begravda i var sin grav. Till Axelina Prawitz grav övertäcktes av en större platta av vit marmor.
Vid kortegen från dövskolan till kyrkan paraderade järnvägsmän i uniform. Till och med Drottning Sofia lät genom landshövdingen i länet uttrycka sitt beklagande av det skedda.
De som omkom i den tragiska olyckan var följande:
- fru Axelina Prawitz (född Feldt)
- husmor Elin Aspeqvist
- Jonas Söderlund, Mo
- Anna Mattsson, Torsång
- Maria Persson, Söderbärke
- HansErik Strandberg, Kall
- Ester Eriksson, Tegelmora
- Ester Gustafsson, Ekeby
- Maria Jonsson, Uppsala
- Maria Andersson, Venjan
- Maria Pettersson, Tierp
- Ida Pettersson, Tierp
- Elin Eriksson, Torsåker
- Hedvig Eriksson, Litslena
- Ester Andersson, By
Från ett fattigt hem
Axelina Prawitz var född den 6 juli 1854 i Vårfrukyrka församling i Uppland och hette Feldt som flicknamn. Hon kom från ett fattigt hem, som inte hade medel till en kostsam utbildning och var dotter till en statsdräng. Hon var döv från födseln. Hon blev intagen i nio års ålder vid Tysta skolan i Stockholm genom brukspatron Hugo Tamms försorg. Där genomgick hon en sjuårig lärokurs. Sedan konfirmerades hon 1870 vid Manillaskolan. 1874 fick hon anställning som biträdande lärarinna vid Tysta skolan.
Två år senare erhöll hon lärarinnebefattning vid Gävleborgs läns förenings anstalt för döva barns vård. Efter något år blev hon erbjuden plats som lärarinna vid statens läroanstalt i Bollnäs för överåriga döva. Efter tre terminers verksamhet gifte hon sig med föreståndaren Johan Prawitz. Hon fick också ansvaret att sköta husmoders- och slöjdlärarinnebefattningen vid skolan. År 1891 lämnade hon husmodersbefattningen. Slöjdlärarinnebefattningen innehade hon ännu vid sin död.
Prawitz omgift
Johan Prawitz gifte året efter (1897) om sig med en kvinna som han hade lyckats rädda i olyckan, lärarinnan Alma Toll. De flyttade till den nya dövskolan i Gävle som ett rektorspar. Så småningom flyttade de till Manillaskolan som föreståndare år 1907. Han gick i pension år 1923. Efter tiden vid Manillaskolan flyttade han 1923 som pensionär till Äppelviken i Bromma. Han avled år 1937.
Under vårt dövhistoriska seminarium i Bollnäs/Gävle fick SDHS tillfälle att besöka graven över de 13 omkomna eleverna och gjorde en kransnedläggning intill gravstenen. SDHS:s styrelse och deltagare tog en tyst minut över dem.
Till sist vill jag rikta ett tack till Oleg Wennström, Dövas TV/SVT i Leksand för utlåning av allt historiskt material.
Källor:
- Sista året i Bollnäs; video, SDR Video, 1991.
