Texten är skriven och bearbetad av Tomas Hedberg efter Bengt-Åke Malmbergs och Siv Lindgrens föreläsningspapper och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 15, årgång 9, år 2003.
Siv Lindgren föreläste om en välkänd person Signe Larsson, som sänt artiklar till SDR kontakt i många år.
Signe Larsson, f. Jönsson, föddes den 15 februari 1898 i Röinge församling, dotter till riksdagsman Birger Jönsson. Hon var inte döv vid födelsen, utan när hon var 11 eller 13 år gammal, blev hon döv. Orsaken var hjärnhinneinflammation. Det stod dels i en tidning att hon blev 11 år, och dels i en annan tidning att hon blev 13 år. Hon gick alltså i den sjuåriga folkskolan.
Enligt artikel i SDR kontakt, i mars 1973, skriven av henne, när hon kom som 13-åring till Lunds lasarett år 1911 efter att ha förlorat hörseln, delade hon rum med en hörande flicka. Just denna flicka lärde henne ett handalfabet som är helt olika vårt handalfabet. Så kunde de prata med varandra. Alla i hennes hem och några jämnåriga vänner till henne lärde sig det sedan. Det användes under några år. En kallar det för tattarspråk, en annan för sotarspråk. En tredje påstår att det inte är ovanligt bland skolbarn, ett slags hemligt språk.
Hon berättade i sin artikel att hon kände genast igen detta handalfabet när hon såg det avbildat i Kamratposten. När hon lärt avläsning föll det i glömska. Att det fanns döva och ett annat handalfabet, visste hon ingenting om. Först i 16 års ålder kom hon i kontakt med döva. Hon tyckte att det var ledsamt att Kamratposten inte valt vårt handalfabet istället. Iden att sprida vårt handalfabet genom en tidning för barn, som Kamratposten, var ju god tyckte hon.
Svårt att acceptera sin dövhet
Siv Lindgren nämnde att hon letade efter ett nummer av Kamratposten som handlade om handalfabet och önskade att få ett tips hur man hittar detta nummer.
Signe Larsson hade svårt att acceptera att hon var döv i den första tiden. Det var märkvärdigt tyst runt omkring henne. Hon spelade piano, men hon hörde ingenting. Hon såg fåglarna, men hon hörde dem inte. Hon hade hörande kompisar som hon lekte med. Hon försökte leka med dem så gick inte det bra länge.
Hon gick på Tysta skolan i Stockholm. Vilket år kunde Siv Lindgren inte få reda på. Hon tänkte söka in på Konstakademins målarskola. Men när hennes mor dog hastigt, så fick hon ta hand om hemmet på gården. Hon blev medlem i Halmstads Dövas Förening år 1920. Hon stannade där som medlem fram till sin död år 1991 förutom tre år mellan 1922–1924, då hon antagligen jobbade i Helsingborg. Sedan kom hon tillbaka till föräldrarnas gård Röinge år 1925.
År 1933 gifte hon sig med en döv lantarbetare Tage Larsson från Tomelilla, Skåne. Hon tyckte att hon hade det så roligt med sin man för de kunde kommunicera med varandra. De brukade en liten gård som heter Landala. Platsen heter Årnarp. De fick en dotter som heter Eva.
Artiklar i Hallandsposten
När hon var 16 år började hon medarbeta i Dövas tidning. I över 50 år bidrog hon till Dövas tidning med tusentals artiklar. Förutom att hon medverkat i Sveriges Dövas Riksförbunds medlemstidning – SDR – kontakt, så har hon också varit publicerad i bl a Hallands posten, K vällsposten, Idun, Land och Husmodern. Hon sade att när hon skrev för att det är roligt. Hennes signatur står alltid som ”S – e”.
Siv Lindgren berättade att när hon började jobba i Halmstad, och blev medlem i dövföreningen år 1963. Hon träffade henne första gången i Tallvik. Signe Larsson var sekreterare i dövföreningen över 20 år. År 1964 blev Siv Lindgren invald till styrelsen som sekreterare efter Signe. Signe tänkte redan på att det behövs unga in i styrelsen. Signe som varit sekreterare under en lång period, undanbad sig återval med motivering att de äldre bör dra sig tillbaka och lämna plats för de yngre, så dessa personer så tidigt som möjligt kommer in i föreningslivet. När hon drog sig från styrelsearbetet fortsatte hon skriva annat än SDR:s medlemstidning.
Signe Larsson satt i styrelsen i många år sedan år 1920 fram till år 1972 med undantag av åren 1922–1924, bl. a. som ordförande 1928-1930, vice ordf. 1926-1927, 1931-1941 och sekreterare 1945-1946, 1950-1964 och 1971-1972. Hon belönades av SDR med SDR:s hedersutmärkelse för sina insatser båda på lokala och nationella planet. Utmärkelsen fick hon vid SDR:s kongress den 16–22 juli 1972.
Hund istället för lampsignaler
Signe Larsson hade en svart hund – pudel. Pudeln var en klok hund och hörde varje gång när gäster kom och ringde på dörrklockan, då skällde hunden vid dörren. Signe förstod signalen från hunden med att öppna dörren för gäster. De hade ju inga lampsignaler i hemmet då. Det ledde till att hon lämnade förslag till Halmstads dövas förening med motionen år 1964. Hon ville att man skulle få befrielse från hundskatt till alla döva som är hundägare. Motiveringen var att det är behjärtansvärt då hunden är till nytta och glädje för döva. Mötet beslutade och godkände den motionen och föreningen skickade denna motion till SDR. Men där avslogs motionen vid SDR:s kongress.
Siv Lindgren berättade att när hon samlade alla artiklar som Signe Larsson skrivit till SDR – kontakt och Hallands Posten, läste hon artiklar om vad hon tänkte och tyckte, då man hade gudstjänst eller fest i dövföreningen. Signe berättade inte mycket om sig själv eller sitt privatliv. Man vet för lite om hennes andra intressen, endast att man vet att hon gillade att skriva. Vad hon skrivit ofta om är debatter om teckenspråk, åldringsvård, gudstjänster och texter på TV.
Skrev föreningens historia
I samband med Hallands läns dövas förbunds 70-årsjubileum fick Signe i uppdrag att skriva om föreningens historia under 70 år.
Då hade hon inte tillgång till gamla protokoll, som uppgavs vara försvunna. Vid senare efterforskningar hittades en lår med gamla papper, protokoll och kassaböcker. Hon sade då att det var en guldgruva att ösa ur den som är intresserad av föreningens äldre historia. Tack vare Signes efterforskningar fick vi material om föreningens äldre historia, avslutade Siv Lindgren.
På äldre dagar bodde hon och maken på ett servicehem i Snöstorp. De båda levde länge. Signe Larsson dog år 1991 och blev 93 år gammal. Hon var änka i ett år då hennes make Tage dog år 1990 och blev 89 år. De ligger på begravningsplats på Snöstorps kyrkogård.
