Texten är skriven av Per Eriksson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 13, årgång 7, år 2001.
Birgit Burman och Roland Ask.
Nu när ni läser detta exemplar har det blivit ändringar in om Sveriges Dövhistoriska Sällskaps styrelse. Denna långa ledare som kommer från min sida är den sista med signaturen Per. Årsmötet har nyss genomförts i Skövde, den 13 oktober 2001. Där valdes Tomas Hedberg till Sveriges Dövhistoriska Sällskaps nye ordförande. Det var med mycket stor glädje som jag på årsmötet överlät ordförandeklubban till Tomas. Min åsikt är att man ska vara ordförande maximalt fem år. De första två åren lär man sig hur det ska fungera som ordförande. Under det tredje året sker allt som ren rutin. Under det fjärde och femte året ska man lära ut en ny kandidat som ska ta över ordförandeskapet. Sällskapets styrelseår är lite haltande, eftersom vårt verksamhetsår är två år.
Problem i Samlarförbundet
Låt oss blicka tillbaka och se hur Sverige Dövhistoriska Sällskap bildades. Sveriges Döva Samlarförbund bildades den första april 1989. Men verksamheten var inte utan problem. Efter begäran av Robin Holmstedt blev jag och Eva Norberg kallade som representanter för SDR till deras årsmöte våren 1991 i Skara.
Eva ställde upp som mötesordförande och jag som mötessekreterare. Mötet var verkligen kaosartat. Alla deltagarna på mötet var verkligen egoister. De ville inte ställa upp och samarbeta med varandra när det gällde A och O inom föreningskunskap. Vi tvingades slutligen ajournera mötet ett halvår.
Ett nytt möte skedde på hösten i Jönköping. Inget nytt framkom där heller. Två personer valdes att arbeta vidare med en enkät om samlarförbundets tillgångar bland de dåvarande medlemmarna. Majoriteten beslöt att överföra sina tillgångar till ett nytt framtida dövhistoriskt sällskap.
Blir det konferens…?
En vacker sommarkväll år 1992 stod vi flera svenskar klockan 18.15 vid Rodez’s tågstation i Frankrike, belägen ungefär 80 tågmil söder om Paris. Det var jag, Nils Wahlquist, Per-Thomas Örlegård (PTÖ), Anneli Örlegård, Maria Hermanson, Anita Jonsson, Pia Wendel. Där stod vi tillsammans och undrade om den första europeiska dövhistoriekonferensen skulle äga rum eller inte? PTÖ hade flera gånger skickat brev och fax men ingen bekräftelse erhållits om konferensen skulle bli av eller inte. På vinst eller förlust åkte vi ner i alla fall till södra Frankrike. Efter 15 minuter kom en pickup och stannade intill oss. En fransman klev ut och tecknade ”hej” till oss.
Puh, tänkte vi och förstod att konferensen skulle bli av trots allt!
Robin Holmstedt och Ulla-Bell Thorin kom bilande till vårt hotell. Under tredje konferenskvällen tog eldsjälen Robin upp frågan om att bilda Sveriges Dövhistoriska Sällskap. Men för oss närvarande svenskar kändes frågan inte riktigt mogen och bordlades därför. Dåvarande Kultursällskapet Lejonet i Växjö hjälpte till med det praktiska tillsammans med Robin Holmstedt, så att interimstyrelsen av Sveriges Dövhistoriska Sällskap kunde bildas i januari år 1993 i Växjö. En ansökan skickades till SDR:s stipendie- och donationsfond och sällskapet beviljades startbidrag under våren 1993.
Bildades på Manillaskolan
Interimstyrelsen kallade alla intresserade till sällskapets bildande på Manillaskolan den 23 oktober 1993. Dagen innan åkte jag tåg till Stockholm på fredagsmorgon. Syftet var ett forskningsbesök på Kungliga biblioteket. Sedan övernattning på Birger Jarlsgatan och därefter till Manillaskolan där SDHS skulle bildas.
Denna fredagsmorgon bytte jag tåg i Hallsberg. Jag var verkligen koffeinsugen så jag gick till cafévagnen. Där träffade jag Pia Renner och Robin Holmstedt, som var med i interimstyrelsen. Pia berättade för mig om deras resor med Robin upp till Västanvik till interimmötena.
Överallt där chauffören (Robin) stannade blev de mycket varmt välkomnade av personal på loppis och antikvariat. Robin hade verkligen ett stort kontaktnät. En resa kunde bli dubbelt så lång som planerat!
På Manillaskolan valdes jag till sällskapets ordförande. Under de gångna åtta åren har olika personer kommit och gått i styrelsen. Ibland har ändringar gjorts internt med tanke på styrelseansvaret. SDHS:s struktur byggdes upp successivt med stadgar, ekonomisystem, tidning.
Den största förlusten skedde när eldsjälen Robin Holmstedt avled år 1998 efter en mångårig kamp mot sin ovanliga cancer i halsen, som förmodligen hade sin grogrund från den dåvarande ohälsosamma svetsmiljön på Götaverken i Göteborg.
Mitt roligaste uppdrag
Under ungefär samma period var jag med i en bokgrupp. SDR skulle fylla 75 år. Beata Lundström hade fått uppdraget att skriva SDR:s historia. Bland de fem personerna i bokgruppen ingick jag och Tomas. Vi träffades regelbundet och gjorde efterforskningar. Att vara med i bokgruppen var det roligaste uppdrag jag någonsin har haft för vi lärde känna varandra.
Allt resulterade i boken ”Den gemensamma kraften”, som utgavs i samband med SDR:s kongress år 1999. Tomas kom in i SDHS:s styrelse år 1997. Undan för undan har Tomas blivit varm i kläderna, så att han i egenskap av ordförande nu har hand om SDHS:s officiella profil. Detta är en mycket viktig punkt med tanke på vår framtida verksamhet.
Jag sitter kvar i styrelsen, nu som sekreterare och sitter även i redaktionskommitten. I samråd med styrelsen har jag och kassör Roland Ask hand om ekonomin. Det fungerar mycket bra. Roland kom in i styrelsen för två år sedan. Mycket förvånad är jag över Rolands positiva bemötande överallt när han värvar medlemmar här och där.
Vi ska inte heller glömma Birgit Burman och Gunilla Wågström Lundkvist som även är med i styrelsen. Birgit har nu ansvaret för dövhistoriska seminariet i Halland oktober 2002. Gunilla är med och arrangerar Dövas Dag i Stockholm september 2002 med temat ”Historik och arkiv”.
Vi alla fem är ett lag som gör våra uppgifter här och där.
