Texten är skriven av Kalle Nilsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 14, årgång 8, år 2002.
Under senvåren 2001 ringde Kalle Nilsson, Lerum till SDR och ville berätta om sin döve mormor Hilda Sofia Pettersdotter från Blomskog, Värmland.
Jag Per fick email från SDR och tog kontakt med Kalle. En tid bokades i början av hösten för ett besök i Lerum. Innan dess besökte jag tillsammans med Roland Ask landsarkivet i Karlstad för att få fram mera uppgifter. Med hjälp av tolkar gjordes en videointervju med Kalle, 77 år gammal, som berättade.
Hilda föddes 8/4 1865 som barn nummer åtta i Västra Trättlanda, Blomskogs socken och döptes 14/4. Hildas far var Petter Andersson, som dog 8/3 1896 av andtäppa, slag. Modern var AnnaLisaNilsdotter, som dog 7/1 1896 av slag. Hon hade legat i slag allt sedan 1889. I husförhörsboken Al:l3, 1871-1875 är det noterat:
”Döfstum, attest till Gumpetan”. Prästen hade då skickat intyg till dövskolan i Gumpetan, som hade sin verksamhet i Kil, Värmland 1874-1902.
Tio år gammal åkte Hilda till Gumpetan för att börja dövskolan.
Häst och vagn i tolv mil till skolan
Hon fick då åka minst tolv mil med häst och vagn. Då fanns det gästgiveri så de kanske övernattade på vägen till och från dövskolan. Där lärde Hilda sig att väva mattor, handdukar och dukar. Hon var duktig och begåvad. Men var rädd för dövskolans rektor Karl Theodor Kaijser.
Kaijser drog i flickornas flätor och misshandlade dem med sitt livrem. I och med att Hilda var duktig på att läsa med snabb uppfattning så slapp hon stryk i dövskolan.
Hilda var duktig att börja med något och alltid avslutade till slutet med sin sak. I Hildas övningsbok kan man läsa om att hon fick sopa golvet, ta upp potatis, grävt i trädgården, krattat.
Fem år i dövskolan
Andra kamrater fanns där Anna Mathilda f. 8/6 1860, Sana Lisa f. 19/6 1857, Nils Alfrid f. 25/6 1854, Elida Albertina f. 9/7 1852, Karin Lovisa f. 12/11 1849 och Anders Edvin f. 3/2 1847. De har fått vakta elden, lagat byxor, burit hyvelspån till svinen, hugga ved, plockat lingon, rafsat ihop havre, gymnastik, bära vatten i ett ämbar, rektorn Kaijser tecknade guds ord i kyrkan, lära sig hitta vägen till Kil för att hämta posten, en ko har slaktats, undervisningen slutade kl 13.00, åt grällvand kl 7 på kvällen, var ute på tjärnet och åkte skridskor, fick dricka vin.
Fem år gick.
I sitt hem i Blomskog slog Hilda aldrig sin kommande familj som man hade gjort i dövskolan. I nästa husförhörsbok Al:l4, 1876-1880 finns noteringen:
”Admitterad i Grafva 28/9 1879. Döfstum, attest till Gumpetan”. Hilda fick nattvarden vilket innebar att hon hade då blivit konfirmerad. På hennes examen var två biskopar med. Som belöning fick hon två kr. För belöningen köpte hon en silkessjal som Kalle Nilsson har kvar än idag i storlek 40×50 cm.
Gifte sig
Efter skolslutet 1880 hjälpte hon till med storfamiljen i byn. När en äldre syster blev gift 1891 så blev Hilda Sofia sist kvar på gården. Prästen förhörde Hilda Sofia och i husförhörsboken är det noterat: ”Innanläsning”-” och kristendomskunskap ”b”. I gifteboken för år 1896 står det följande:
”Karl Emil Andersson hem. Eg. son i Trettlanda V f! med Hilda Sofia Petterdotter hem. eg. i samma hemman ’Inskrivningen avser endast 1 ysningen’.
Paret gifte sig 4/2 1897 av kyrkoherde P. Eldin där det är noterat:
Karl Emil Andersson egare son i Trettlanda med Hilda Sofia Petterdotter egare derstädes.
Paret följde ordentligt reglerna och fick fyra barn: Anna Sofia i slutet av 1897 (Kalles mor), I var Pontus 1900, Erik Hugo 1903 och Karl Nord 1906.
Hilda var mycket stark och brukade brottas med sina söner. För det mesta vann hon brottningen. Hemmet var en bondgård med sex till sju kor. De hade ankor och gäss. Gässen hade respekt för Hilda ty hon höll efter dem med en sopkvast.
Kalle Nilsson minns sin mormor från då han var ett år gammal.
Hilda pratade så kallad rikssvenska. Inte som svenska med värmländsk eller norsk dialekt. Hildas far kunde inte kommunicera med henne men tecknade högerhand på vänster bröst vilket betydde att ”det fanns pengar” så att hon kunde få vad hon ville ha av sin far.
Föräldrarna kunde inte teckenspråk
Föräldrarna hade sorg i och med att de inte kunde kommunicera med henne. Men hon kunde sitta vid matbordet där det fanns sex till sju personer och avläsa var och en. Men om hon tappade tråden så sa hon ”stopp” så att personen fick upprepa. Hilda ville vara själv i fråga om klädmode. Hon ville klä sig med färgglada kläder. Men omgivningen protesterade och sa att gifta kvinnor skulle vara klädda i grått. Hilda var glad och trevlig. Hela byn beundrade henne. Inte en enda person hade något att säga ”jag hör inte”. Hon kunde avläsa personen men kunde inte uttrycka sig tillbaka.
En annan ”dövstum”
Det fanns en person som bodde ett till två hundra meter från gården som var ”dövstum”.
Personen kunde inte prata. Han växte upp som bonde i granngården med sina syskon. Han var stark och vänlig. Men många barn var rädda för honom och hade en negativ tanke om honom. Speciellt i kyrkan visade de sin respekt där alla satt eller stod i takt med Hilda.
När hon skapade sina tygalster så använde hon ett speciellt mönster från Gumpetan med skuggor i sitt täcke, som var levande på väggen. Flickorna tog efter hennes mönster, men pojkarna tyckte det var fånigt. I fråga om att möta obekanta personer var hon rädd men hade ändå modet att säga ”jag hör inte”. Hon kunde avläsa personen men kunde inte uttrycka sig tillbaka.
Hemmagjorda tecken
En gång följde Kalle med sin mamma och träffade denne person. Då kramade han Kalles mamma och ”skakade” Kalle som att vilja busa lite. Hilda kunde teckna. Grannmannen kunde också teckna och det kunde de andra också lite grann. Från det jag var två år gammal fram till hennes död brukade jag teckna med Hilda. Hilda kunde teckna ”rik” och ”fattig”, men tyvärr har jag glömt det.
Använde aldrig handalfabetet
Kalle har aldrig lärt sig det. Minns från ett möte som Hilda, grannmannen, Kalles mor och de andra tecknade. Om mormodern inte förstod så tog hon sitt barn i håret och frågade: ”Vad sa du?” Hilda visste hur hon skulle få information. Allt blev som ett hemmagjort tecken. Kalle tecknade ”ko” och ”tjur”, som var samma tecken. Kalle kunde förstå Hilda allt vad hon sa. Men när hon tappade en tand så frågade hon Kalle om hon pratade sämre med en tandlucka?
Bodde hemma hela sitt liv
Hennes man dog nio år innan hon dog. Sonen Erik tog sedan över föräldrahemmet. En brist var att Hilda inte kunde höra något skvaller i byn. Detta innebar att hon aldrig fick veta något negativt om sin omvärld. På sin 80-årsdag dansade Hilda hela natten. Då var hon mycket mån om sitt utseende och hade då sitt hår knutet ovanför örat baktill. Då sa de att hon såg ut som en kvinna. Svar fick de att om hon struntade i sitt utseende, då var hon som en död person. Hilda Sofia dog våren 1952. Då var Kalle Nilsson 28 år.
