Texten är skriven av Per Eriksson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 13, årgång 7, år 2001.
I samband med internationella dövhistoriska konferensen i Hamburg 1994 fanns där en utställning över olika personer.
Jag lade märke till en notis ”Svensken Anders Gustaf Ekeberg 1767-1813, 11 år gammal döv, kemist, upptäckte Tantalium.” I mitt bakhuvud hade jag i flera år notisen om Anders Gustaf. Här kommer historien om honom.
I Nationalencyklopedin (tryckt 1991) kan man läsa följande: ”Anders Gustaf Ekeberg, kemist och mineralog, laborator i kemi i Uppsala från 1799. Upptäckte i ett mineral från Ytterby och ett från Kimito i Finland en ny metalloxid, så svårlöslig i syror att han gav metallen namnet tantalum (numera på svenska tantal).”
Biografi från 1813
Från Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar finns en enda biografi över Ekeberg med tryckår 1813. Biografin ger lite information i en ålderdomlig översättning:
Vid 10 års ålder anlände han till Calmar och sattes i pension på Söderåkra Prästegård. Härvardet som hans hågförst väcktes för den Grekiska litteraturen, hvilken under hela hans lefnad och ända till sista slutet utgjorde hans uppmuntrande läsning.
Genom en på samma ställe ådragen svår förkylning, förlorade han till någon del hörsel-förmågan, en olägenhet som han under sin öfriga lifstid, och till slut ännu mera, måste vidkännas. 1798 bevistade han skoleöfningarne i Westervik det följande året gjorde sin fader sällskap på dess embetsresor till Carlscrona och slutligen åter till hufvudstaden. Ekeberg fördjupade sig i vetenskapliga yrken och poesi. Gjorde flera disputationer och undersökningar av stenarter och jorden.
Ledamot av Vetenskapsakademien
Ekeberg valdes år 1799 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och 11 år senare av Vetenskapliga Societeten i Uppsala.
Adjutanten Ekeberg var av klen kroppsbyggnad, hade hemorrhoidal krämpor, vilken omsider tilltagande, åtföljdes av en fullkomlig aftyning, som slutade hans lefnad den 11 Febr. 1813.
Med en af naturen liflig och verksam karaktär förenade han en ljuv godhet, som spridd öfver hans ansikte, jemte hans i senare tider lidande utseende, väckte ett ömt deltagande. Hans sätt att vara ingav förtroende. Som lärare ägde han förträffliga gåvor, och som vän hyste han den redligaste tillgifvenhet.
Källor:
Nationalencyklopedin (1991), K. V.A. Handl 1813, St. Il. Sid. 276-279.
