Texten är skriven av Tore Pettersson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 8, årgång 4, år 1998.
Jag blev döv 3,5 år gammal. I början gick jag i skola för hörande. Men när läraren upptäckte min dövhet, så fick jag börja på Stureskolan. Jag undrade varför alla viftade med händerna. Jag trodde att han hade kommit till fel skola . Under lektionerna fanns det inget teckenspråk. Läraren Nordenmark var mycket sträng under lektionerna. En annan lärare, Folke Söderling, var mycket mjukare speciellt under musiken då det fanns tex folkdans.
Björkris
Rektor Zommarin var en mycket sträng person. Det hängde ett en meterlångt björkris som de bestraffade eleverna med på Stureskolan. Ibland kom externatets föräldrar till skolan och undrade undrade varför eleverna fick så mycket stryk och hade blåmärken. Till svar fick de att här på skolan bestämmer vi med vår uppfostran. Det angick inte externatet.
1934 blev jag snickare och såg på dövas förenings anslagstavla att rektor Zommarin skulle föreläsa på dövföreningen. Nyfiken gick jag dit med inställningen att det skulle bli dödstråkigt att behöva avläsa. Zommarins mun. Till min verkliga förvåning fick jag se ett underbart teckenspråk från Zommarins
händer. Helt levande och uttrycksfullt var det!
Grundlig inspektion
Jag gick då fram till Zomrnarin och frågade varför han inte använde teckenspråket på Stureskolan. Nej barnen
ska kunna prata. Jag förstod Zommarins åsikt i och med att döva skulle ut i arbetslivet och umgås med hörande. Men ändå tyckte jag att Zommarin var för sträng på sin skola. Zommarin kom alltid en minut försenad till morgonsamlingen. En grundlig inspektion gjordes. Om någon elev hade lortiga skor, så var personen tvungen att på en gång gå till sitt fosterhem och putsa skorna.
Belöning
Dock fanns det en annan sida hos Zommarin. Varje eftermiddag cyklade en tidningspojke förbi Stureskolan och kastade en tidning. På samma gång gjorde tidningspojken groteska grimaser åt de döva eleverna. En stureskoleelev med namnet Anton var mycket sur på tidningskillen. Just vid detta tillfälle på eftermiddagen fick Anton tag i tidningskillen. Anton gav grabben ett rejält stryk på grund av grimaserna.
Samtidigt såg Zommarin däruppe i skolbyggnaden genom fönstret vad Anton gjorde. Anton blev uppkallad till Zommarins expedition med bultande hjärta. Självklart var Anton beredd på att få stryk av sin rektor. Men vad hände? Jo, Zommarin sa att han såg allt genom fönstret vad Anton hade gjort med tidningskillen. Beröm kom från Zommarins hand på Antons hjässa. Samt en kronas belöning fick Anton från rektorns ficka! Tidningskillen gjorde aldrig mera sina grimaser mot dövskolan.
