Texten är skriven av Anneli Örlegård och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 8, årgång 4, år 1998.
Först vill jag beskriva lite om min bakgrund. Jag föddes en augustidag 1962 i Kristianstad. Mina föräldrar är döva och troligen är jag född lätt hörselskadad. Jag kunde i alla fall höra.
Vid fem års ålder blev jag döv efter sviterna av en hjärnhinneinflammation (meningit). Det uppstod problem om var jag skulle gå i skolan. Mina föräldrar försökte att inskriva mig på dövskolan i Lund men fick avslag av skolledningen där. Därför började jag på Birgittaskolan en augustidag 1969.
Efter en termin flyttade jag och några elever till Lillåstrandskolan. Den hade då några externa klasser som tillhörde Birgittaskolan. Fotot här bredvid visar oss i ettan med läraren Marianne Fernhagen. Jag var klädd i en blommig byxa och står som andra elev från vänster.
På Lillåstrandskolan fanns det bara två döva klasser. Vi hade inte något gemensamt med de andra hörande eleverna. Det kändes tråkigt att vara på Lillåstrandskolan, att vara avskilda från Birgittaskolans övriga döva elever.
Roliga lektioner
Jag kom tillbaka till Birgittaskolan 1971 i fjärde klass. Sigvard Fredriksson blev vår lärare. Vi var då fyra tjejer och tre killar i klassen.
Jag upplevde Sigges, som vi kallade honom, lektioner som roliga. Vi fick uttala orden rätt och lära oss namngeografi på ländernas huvudstäder. Det kom att fastna i huvudet på mig, vilket jag senare har haft stor nytta av. Jag kan till exempel ordningen på planeterna från solen till Pluto. Det är Sigges förtjänst. Han använde tecken under lektionerna.
Vi fick ofta ta emot studiebesök. Det tyckte jag var jobbigt, att arbetsron stördes.
Jag var den ende i min klass som inte hade föräldrarna boende i Örebro. Jag var mycket avundsjuk på de andra, eftersom jag var tvungen att sitta på tåget varje fredags- och söndagseftermiddag.
Från fjärde klass kom jag till ett fosterhem som betydde mycket för mig. Fosterföräldrarna var döva. Det kändes att komma hem igen i och med att jag var van vid teckenspråket hemifrån.
Hörapparater var bortkastat
Fosterföräldrarna arbetade båda som lärare på Birgittaskolan. Kanske det gav mig inspiration att satsa på lärarbanan?
Efter hjärnhinneinflammationen hörde jag ingenting. Jag var alltså döv. Trots min dövhet var det ett måste att använda hörapparat. Nu efteråt måste jag erkänna att trots hörapparaterna, så hörde jag ingenting alls!
I början fick jag kroppsburna hörapparater. Men de var i vägen när man skulle vara ute och leka. En dag såg jag en kille i min klass som fick nya huvudburna hörapparater. Då blev jag avundsjuk. Jag ska ha en sån jag!
Sagt och gjort gick jag till hörselingenjören under rasten. Jag sa rakt ut att jag minsann också vill ha en likadan huvudburen hörapparat som min klasskompis hade. Hörselingenjören svarade att jag egentligen hörde för dåligt för att få en sådan. Men jag gav mig inte.
En sådan ska jag ha, därmed basta!
Det tog tid men jag fick mina huvudburna hörapparater. Stolt gick jag tillbaka till klassrummet. Visserligen kom jag för sent till lektionen men jag visade läraren mina nya hörapparater. Trots det hörde jag ingenting. Det var liksom bortkastade år för mig att tvingas använda hörapparater.
En del av mitt liv
I stället för rytmik fick vi lära oss att spela blockflöjt. Vi brukade uppträda vid avslutningar och sånt. Jag som är döv och hörde ingenting! Jag vet fortfarande inte hur vi lät men det var roligt.
I och med att mina föräldrar var långt borta i Skåne, så kom döv personal på Birgittaskolan att betyda mycket för mig. Till exempel döva på Birgittaskolan var slöjdläraren Sven Bäckman, Rose Jansson i köket och sömmerskan Britta Wistrand, ”tant sy”. Britta var ett stöd för mig eftersom hon kände min familj och var skolkamrat med min faster Astrid.
När det var dags för högstadiet flyttades vi till Almbyskolan. Jag slutade mina nio år (jag hoppade över tredje klass) på Birgittaskolan 1978.
I dag är det lika roligt att varje gång få komma till min egen kära skola. Dövskolan är en del av mitt liv. En plattform för enskilda dövas fortsatta liv.
Skoltiden på Birgittaskolan minns jag med glädje, likaså gymnasiala tiden efterföljt i Örebro.
