Texten är skriven av Lennart Tjärnström och publicerades ursprungligen i tidskriften Dövas Tidning nummer 14, årgång 8, år 2002.
Växte upp i krigets Tyskland – blev skåning av kärlek
– Att få kommunicera spontant på teckenspråk – det är en faktor som i hög grad påverkat mitt intresse för föreningslivet.
Hauke Hagedorn är en av de många döva som ser till att föreningsverksamheten hålls vid liv. Hauke Hagedorn bor i Hässleholm men åker tio mil till Malmö en, ibland två, gånger i veckan för att ut föra föreningsarbete och ta del av Malmö Dövas Förening ”Svenskes” verksamhet. Han bodde tidigare i Malmö, men fick för några år sedan nytt arbete på Silviaskolan i Hässleholm.
– Jag var så involverad i Svenskes verksamhet att jag inte kunde lämna dem, säger han till Dövas Tidning. Hauke är föreningens sekreterare och program ansvarig för verksamheten. Han är också ordförande för Skånes Dövas Länsförbund. De tio milen till Malmö verkar inte bekymra. –Det är stimulerande att få verka inom förenings livet, säger han. Förr kunde det komma medlemmar till förenings lokalen bara för att få prata och umgås, men så är det inte längre, har Hauke märkt.
–Nu krävs ett bra program för att locka medlem mar till aktiviteter och träffar. För att en förening ska fungera krävs folk som ställer upp i styrelser och kommittéer. Under senare år har Hauke upplevt att det finns en generationsklyfta inom dövas föreningsliv. -Många äldre har börjar trappa ner, och de yngre är inte lika tända på att arbeta ideellt. Han hoppas de yngre ska visa större intresse för föreningens framtid. För Hauke är föreningsliv i teckenspråkig miljö något vi måste vara rädda om:
-Föreningens viktigaste uppgift är att få medlemmarna att trivas och känna gemenskap.
Uppväxt under kriget
Hauke växte upp utanför Hannover i Tyskland och gick i dövskola i Hamburg. Det blev sedan utbild ning till instrumentmakare hos Lufthansa. Hauke var en duktig simmare, och det var vid tävlingar han träffade en tjej från Skåne. Det ledde till att han 19ł9 flyttade till Sverige. Då det inte fanns arbete i Skåne bodde han den första tiden i Stockholm.
-Där spelade jag handboll för IK Hephata och var aktiv i dövas ungdomsförening på Götgatan, innan jag hamnade i Skåne, säger han. Hauke minns hur han som treåring blev döv. Han satt vid fönsterbänken och glodde på lekande barn ute på gatan, han var sjuk och hade röda prickar över hela kroppen. Andra världskriget pågick ännu.
-Jag visste inte varför jag inte fick leka med dem, men jag minns fortfarande hur jag tittade upp mot himlen varje gång silverfärgade Douglasflygplan flög in över min födelseort Uelzen.
När Hauke tillfrisknat blev hans mor orolig. När hon ropade på honom fick hon inget svar. Scharlakansfebern hade tagit Haukes hörsel, och därmed förändrades hans liv. Botemedlet penicillin var ännu inte färdigutvecklat. Min mor var förtvivlad, men hoppades att jag skulle kunna höra igen.
Hon tog med sig Hauke till olika läkare. När de inte kunde hjälpa vände hon sig till en så kallad kvacksalvare.
-Han kunde inte heller bota min hörsel, men sade att jag skulle bli en intelligent pojke, vilket tröstade min mor, berättar Hauke.
Strängt oralistisk
Skolan i Hamburg var strängt oralistisk (tecken språk förbjudet i undervisningen) och Hauke fick uppleva ”de sju vita åren”*. När han började i dåvarande realskolan började han och hans kamrater ifrågasätta undervisningen – de ville ha mer tecken språk.
-Lärarna hänvisade då alltid till Milanokongressen* när de skulle försvara sin undervisningsmetod, säger Hauke.
När han växte upp efter andra världskriget låg landet i ruiner och hade delas upp i två stater, Öst och Västtyskland.
-Jag anade inte vad det betydde, men så småningom började jag förstå vad ruinerna och de två tyska staterna egentligen var. Ruinerna var spännande lekplatser, och vi döva barn blev ofta varnade för blindgångare.
Tänker du ofta på det förflutna?
–Ja, jag begriper fortfarande inte hur Hitler lycka des bli diktator, till evig skam för tyskarna. Även döva utsattes för förföljelser, och många blev tvångssteriliserade. –Mitt hjärta är nog tyskt, men min hjärna är svensk, säger Hauke och ler milt.
Teckenspråk en befrielse
Eftersom Tyskland såg ner på teckenspråket var det en befrielse för Hauke att komma till Sverige.
Han hade hörande föräldrar och en fem år äldre syster som han inte riktigt fick kontakt med, då de inte kunde teckenspråk. Under uppväxtåren hälsade han ofta på kamrater som hade döva föräldrar. Där fick han den information som han inte fick hemma. – Att få kommunicera spontant på teckenspråk – det har nog i hög grad påverkat mitt intresse för föreningslivet, säger Hauke och påpekar att han är allmänt samhällsintresserad och följer med i det mesta som händer
I Hässleholm har Hauke en halvtidstjänst som teckenspråksassistent på Silviaskolan. På skolgården kommer elever i de lägre klasserna fram och tecknar med honom.
-Det är roligt att arbeta här när barnen är så positiva till teckenspråk, säger han.
Resten av tiden använder Hauke för föreningsliv – och golfbanan. Det blir ibland många golfrundor varje vecka.
Ingen riktig chans
Intresset för golfen kom som en blixt, efter att läkaren uppmanat honom att motionera.
-Det var en äldre man som lockade mig att försöka, och jag blev omgående tänd på golfen, säger Hauke, som i sin ungdom var aktiv i simning, fotboll, vattenpolo, handboll och bowling. -Golf är så avslappnade och roligt, samtidigt får man frisk luft och motion, säger Hauke medan vi intar lunch i golfbanans restaurang. Han ger ett varmt och positivt intryck, men när arbetslivet kom mer på tal blir han lite bitter. Jag har önskat att jag skulle lyckas bättre i arbetslivet, men det är svårt – många arbetsgivare är rädda för att anställa funktionshindrade.
Hauke blir tyst en stund. Sedan säger han:
-Jag vet att jag har kunskap och kapacitet, men det känns som att jag inte fått visa det på rätt sätt. Fortfarande efter mycket kämpande har jag inte fått chansen på riktigt, säger han lite sorgset.
*De sju vita åren; vedertaget begrepp bland äldre döva; syftar på de tidiga barnaåren utan teckenspråkig kommunikation.
*Milanokongressen 1880 – internationell dövlärarkongress där det beslöts (de döva lärarna hade ingen röst rätt) att hela Europa skulle övergå till den orala metoden. Teckenspråket ansågs primitivt och skulle utrotas.
