Texten är en insändare skriven av Björn, publicerad i Dövas Tidning, nr 8, år 2007.
Göteborgs Dövas Förening (GDF) bildades år 1912 av Carl Daniel Andersson. 1957 flyttade jag till Göteborg och påbörjade min utbildning till grafisk designformgivare på Konstindustriella högskolan. Då gjorde jag mitt första besök på GDF på Andra Långgatan 11. Där hängde en bild på Dan Andersson, med guldmedaljen från Kungliga Patriotiska Sällskapet om halsen.
Dan kom ofta till GDF, det var som hans andra hem, och jag uppfattade honom genast som en intressant figur med personlighet och utstrålning. Så småningom flyttade min gamla skolkamrat Erik (Wikman) till Göteborg för typografutbildning. Jag lockade Erik att följa med till GDF och presenterade honom för Dan.
Efter några träffar började vi hälsa honom med kunglig bugning, och det roade Dan. Han blev vår favorit och vi blev gripna av hans berättelser om sitt liv. Han var en stor och respektabel personlighet med fascinerade historier, fulla av tragedi, humor och ironi. Dan var ingen vekling, och han satte in hela sin kraft för GDF.
Dan berättade om sina föräldrar, som uppfostrade tio barn, varav sex insjuknade och dog tidigt, mycket sorgligt. Under depressionstiden på 30-talet drabbades många av arbetslöshet. De som bodde i stadsdelen Olskroken i Göteborg fick en chockhöjning av hyran, och de som inte kunde betala kastades ut på gatan. Det blev upplopp med slagsmål och demonstrationer mot fastighetsägaren.
Dans bror Martin, en driftig man, bildade då hyresgästföreningen i Göteborg och sedermera också i Stockholm. Han lyckades till slut få fastighetsägaren att sänka hyran och folket kunde flytta tillbaka in i sina lägenheter. Martin blev en högt aktad man och fick en gata uppkallad efter sig, Martin Anderssons gata i Olskroken.
Även Dans insatser fick sitt erkännande. År 1942 fyllde GDF 30 år och det hölls en ceremoni. Dan blev tilldelad medalj från Kunglig patriotiska sällskapet, en av Sveriges finaste utmärkelser. Den fick han för sin kamp för GDF under en lång svår tid, med 1:a världskriget och 1930-talets depression, en tid då arbetslöshet och spanska sjukan plågade de fattiga. Och sedan 2:a världskriget, som bröt ut 1939 och satte hela Europa i brand. Dan sågs som en stor man, men samtidigt anspråkslös, och han drev en glödande kamp för GDF.
Under början av 19ł0-talet låg Dan på Carlanderska sjukhuset. Erik och jag åkte på sjukhusbesök till Dan. En dag kom en dam runt 45 år dit. Dan presenterade henne som sin brorsdotter, men inget namn. Några år efter Dans begravning började det frågas efter hans medalj. Erik och jag försökte spåra den, vi trodde att damen vi träffat fått arvet efter Dan, men hon gick inte att hitta.
Men nyligen, den 13 november i år, hade GDF möte om Solhem. Då kom GDF:s ordförande Margit Steiner kom med en stor nyhet. Dagen innan hade GDF gästats av ”en ängel”: Solveig Andersson, Dans brorsdotter, nu 81 år. Hon överlämnade några minnessaker – och Dans medalj!
Nu är Dan återfunnen och har ”kommit hem” till GDF, där han hade sitt hjärta. Vi vill framföra ett varmt tack till Solveig som varsamt värnat minnet av Dan. Det var en oförglömlig dag!
