Falköpings Dövas Förening

Texten är skriven av Barbro Lilja Brattgård och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 14, årgång 8, år 2002.

---

Gamla protokoll

Mitt intresse väcktes av framförallt hur döva hade det under 1930 – 1950 – talen. Då fanns det många döva i Falköpingsområdet. Allt sedan 1907 har Skara stift givit ut en årsbok, s k Julhälsningar. I årsboken fanns det olika artiklar om kyrkans liv med enskilda människors engagemang och livsöden. Vid ett tillfälle fanns en artikel av en dövpräst. Han beskrev sitt arbete. Som illustration till artikeln fanns ett foto av en stor grupp utanför S:t Olofskyrka i Falköping. De var fint klädda till gudstjänsten och den följande kaffestunden. Jag visade boken för Gustaf och då berättade han om den dåvarande stora aktiva dövföreningen.

Gustaf gick bort 1997 och Anna-Lisa 2000. För att kunna följa Falköpings dövas förening från början har jag gått igenom gamla protokoll och intervjuat flera personer. Det har varit en fantastisk resa att gå tillbaka i tiden. Mest spännande har det varit att läsa de tidigaste protokollen där man med en mycket vacker handstil har inpräntat i en fin protokollsbok. Tyvärr saknas protokollsanteckningar från 1950- och 1960-talen. Nästa steg blir att leta fram dem och gamla foton.

Sov i likkistan

Under 1920-talet bodde 20 döva i Falköping och 25 i stadens omgivningar. Det fanns industrier där många döva hade sin försörjning. Falköpings textilindustri som startades 1927, Swarens trikåfabrik från 1929. Många döva hade sin anställning där. Flera döva män försörjde sig även på Wahls likkistefabrik.

Likkistefabriken började sin verksamhet redan i liten skala under 1800-talet och utökades efter sekelskiftet fram till nedläggningen 1971. Välkänd är historierna bland döva om en som hade tagit en tupplur i fabrikens likkista. När han vaknade upp hände det att nyfikna spekulanter i likkistelokalen svimmade vid åsynen av att en person reste sig ur likkistan!

Den 26 februari 1926 bildades ”Dövstumföreningen i Falköping” i gamla Folkskolan. Tretton personer var då närvarande och insamlade nio kronor och tio öre till sin verksamhet. I ett upprop stod följande:
”Föreningens huvudsakliga ändamål är hållande av samlingslokaler för döva och dövstumma, anordnande av föredrag, kurser, m. m. samt ändamålsenligt understödjande medlemmar.”

Einar Anderson förste ordföranden

Einar Andersson blev föreningens förste ordförande. Einar var under många år den mest pådrivande medlemmen. Den första styrelsen bestod av följande: Ordföranden Einar Andersson, vice ordföranden Carl Johan Carlsson, sekreteraren Carl Johan Bogren, kassör fröken Aina Kjellen, ledamot Arthur Andersson, suppleanten Frans Johansson och suppleanten Ragnar Johansson.

Nästa möte var den fjärde april. Lokalfrågan var mycket svår. Man hittade ingen lämplig lokal att samlas i. Givetvis kände döva varandra och träffades mera privat. I de första protokollen kan man läsa att man brukade samlas i fröken Gullan Claessons hem. Gullan gifte sig senare och fick efternamnet Rylander. Gullan lever fortfarande idag och bor vid 91 års ålder i egen lägenhet i Åsarp.

Gullans namn dyker upp här och där i gamla protokoll. Efter föreningens entusiastiska bildande blev det uppehåll i nästan två år. Nästa föreningsmöte skedde 29 december 1927 i en liten lokal i Betelkapellet. Då valde man in några nya personer i styrelsen. Kanske tyckte man att den gamla styrelsen inte kunde lösa lokalfrågan. Nästa möte ägde rum i januari 1928 då medlemsavgiften fastställdes till en krona.

Därtill måste medlemmarna varje månad betala 25 öre direkt till kassören Aina Kjellen.

Livlig verksamhet

I slutet av 1920-talet var föreningsverksamheten livlig. Man planerade att ha en auktion. Några fick uppgift att baka och ordna med kaffe. En grupp flickor köpte material för att sy dukar till föreningens auktion.
Men lokalfrågan var fortfarande inte löst. Uppenbart var den ett stort problem för föreningens medlemmar. Men man ville ändå träffas och gjorde det hemma hos medlemmarna.

Oftast ordnade värden eller värdinnan kaffe. Ibland fanns det en snäll mamma som bakade och kokade kaffe. Med lite fantasi kan vi föreställa oss stämningen då man träffades bland döva och viktiga frågor togs då upp.

Under denna intensiva period träffades man tre till fyra gånger i månaden. I oktober 1928 konstaterade medlemmarna att de inte hade råd att betala en lokalhyra. Den första auktionen ägde rum första december 1928.

Det var efter pastor Bergfelts gudstjänst i Falköpings kyrka på en eftermiddag. 20 döva och 20 hörande deltog. Alla var stolta över slutresultatet på 220 kronor som tillföll dövstummas förening i Falköping.

1929 beslutade man att ansluta sig till Svenska dövstumförbundet. 1931 är årsavgiften 7 kr 25 öre men man fortsatte att vara ansluten till sin riksorganisation och sände representanter till mötena på riksnivå.

Tog ansvar för ”fattiga”

Föreningen tog ansvar för ”fattiga” döva. Den 12 december 1928 beslöt man att skänka ”till August Svensson i Orreholmen en diverse julslaktvaror, två par strumpor, två stycken näsdukar och tre stycken stearinljus. Beslut till Artur Andersson i Falekrarna två par strumpor, tre stycken näsdukar och tre stearinljus. Och beslöt till Per Gustaf Sandberg i Kälvene fem kronor”.

När jag läste genom protokollen kan man se mellan raderna att det var diskussion om man skulle bistå sina döva med pengar eller varor. Man beslutade sig för att ge kläder i stället för pengar till fattiga döva. I ett protokoll från 1931 kan man läsa följande: ”De valda fattiga provar kläder. Det var fyra gamla gubbar och en flicka som fingo dem. De blevo glada och förtjusta i kläder. Vi tyckte att det var så roligt att se huru de sågo glada ut. Pastor Bergfelt sade att kläderna, som passade dem bra, voro bra och nyttiga”.

Tack och lov behöver dagens dövas förening inte skänka kläder som julgåvor till döva.

Under åren 1929 – 1938 hyrde man lokal hos Falköpings tidning. Sedan hos Vita Bandet på Olofsgatan. I början av 1940 fick man egen lokal på Storgatan 8. Lokalen var då öppen varje lördag och vissa söndagar. Det fanns alltid en ansvarig som öppnade och låste.

Antalet döva minskade

1940-1950-talet innebar en blomstringstid för föreningen. Man träffades då ofta och många kom till mötena. Från första november 1955 hyrde föreningen en lokal på Varenbergsgatan 22. Medlemmarna tapetserade, målade och en del möbler tillverkades själva vilket var viktigt för en trivsel i lokalen.

Under 1960-1970-talet minskades antalet döva i Falköpingområdet. Wahls likkistefabrik lades ner 1971. Textilindustrin hade då moderniserats så att behovet av arbetskraft hade minskats mycket. Därav sjönk medlemsantalet inom Falköpings dövas förening. Första december 1976 var man tvungen att upphöra med sin lokal och i stället träffas i privata bostäder.

Inte långt ifrån Falköping fanns sedan 1951 en dövförening i Skövde. Detta borde ha påverkat verksamheten i Falköping.

Fester och traditioner

Under ett verksamhetsår hade man olika fester. Det var vår-, höst-, lucia- och nyårsfester. Även vid jubileer, påsk- och pingsthögtiderna var välbesökta. Många brukade resa från Jönköping, Tidaholm, Skövde, Borås och Vara. Som exempel kan vi nämna påskfesten 1929. Den startades på påskdagen med 55 personer. Först på annandag påsk avslutades festligheten vid 19.00-tiden då alla åkte hem från Falköpings station.

För min del är luciafesten ett starkt tillfälle. Det finns knappast en dövförening i vårt land idag som skulle hoppa över sin luciafest. Jag blev fascinerad av min första luciafest med döva i Uppsala på 1970-talet.

Klädde ut sig

I Falköping firades lucia exempelvis 13 december 1931 då man samlades i Falköpings tidnings lokaler. 20 döva var närvarande. Sju av medlemmarna hade luciakläder på sig. Två var bagare, en balkvinna, en kvinna från 1800-talet m.m. Det kan då vara en brokig skara som kom och roade sina vänner.
I protokollet finns noterat: ”kaffe bjöds med luciabullar och luciakatter”.

Tre år senare, 1934, efter kaffe med lussekatter och goda kakor gick några in i ett annat rum för att klä ut sig. Efter en stund kom sex förklädda luciagubbar. Man fotograferade med blixt. Sedan gick lussetåget ut ur rummet ”ty det blev för varmt att ha luciamaskar påsatta i ansiktet”.

Jag är född utanför Mariestad. I min barndom under 1950-1960-talet gick jag med kompisar utklädda till lussegubbe med ett förskräckligt plastansikte runt i byn. Tydligen fanns denna tradition tidigare i föreningslivet. Vi har bevis på att medlemmar i Dövas Förening i Falköping klädde ut sig till något mer än en vacker lucia. Döva kvinnorna var mycket flitiga att samlas till symötena under 1930-1940-talet. År 1931 träffades man 17 gånger och år 1937 vid 20 tillfällen.

Kvinnorna handarbetade på symötena och självklart slank det ner en och annan kopp kaffe. Vid dessa symöten valdes man att träffas hemma hos varandra. Handarbetena såldes vid auktioner och basarer. Man var ju tvungen att hela tiden öka på kassan.

Ordningsregler för kaffekokning

Under 1940 träffades symötesdamerna en gång i veckan. En notering finns att man för framtiden beslutades att varannan onsdag fick räcka att mötas. 1949 är det noterat att symötena börjar ”svikta”. Ett uppehåll gjordes för att man skulle kunna värva fler medlemmar. En mycket viktig del av verksamheten var ”bordets gemenskap” dvs då man satt och drack kaffe, åt en smörgås med mjölk eller mat vid festligare tillfällen. Det finns mycket antecknat om sådana tillfällen.

Den 8/2 1931 tog man beslut om att Aina Kjellen fick i uppdrag att inköpa tre dussin assietter a 3:40 kr. Aina inhandlade ytterligare tre dussin kaffeskedar för 18 kr och två sockerskålar a 1:50 kr. En rolig notering finns från 8 april 1933:

”Val och ordningsregler för kaffekokning och servering”. Det beslöts att en kvinna står kvar för alltid i köket och kokar kaffe och vatten samt 2 kvinnor duka och servera fort så möjligen, så att kaffe ej blir kallt. Ordföranden har rätt att ge uppdrag åt några kvinnor eller män, som har ledighet att koka kaffe, duka och servera. Var och en ska ha tur och ordning att göra det. Någon eller några manliga ha även rätt att vara med på hjälparbete, om de vilja.”

En viktig funktion med serveringen var att man tog betalt och fick in lite extra pengar till föreningens verksamhet. Vid festycken och auktionen den 1 december 1931 kostade kaffet 50 öre. Förmodligen fick man en kaka eller bulle på samma gång.

Utflykter

Under de första åren gjorde man kortare utflykter. I början av juni gick man till Ålleberg klockan sju på morgonen för att ”kunna se och höra fåglar sjunga”. Kinnekulle och Läckö slott blev också sedan populära utflyktsmål. När man fick bättre ekonomi i föreningen blev det lättare att göra längre utflyktsmål. Dövföreningen hade föreläsningar och kursverksamhet.

Några exempel kommer här. År 1933 hade föreningen fem ämnen att välja på: Barnavårdsnämnden, Henry Ford, Hur silke kom till, Röda korset och Gotland. Man beslutade att lära sig mera om barnavårdsnämnden. Då kom fröken Alma Abrahamsson från Göteborg och föreläste.

Under hösten 1933 kom dövstumlärare Hilding Zommarin vid dövstumskolan i Örebro och föreläste om Pelle Molin. Det finns noterat: ”Herr Sommarin föreläste ämnet med teckenspråk med riktig bravur”. Denna kvällens kaffe serverades av fru Gullan Rylander och ytterligare några namngivna damer. Den 10 december 1933 föreläste herr Österlund från Växjö med ämnet ”Stora män från fattiga hem”.

Pastor Carl-Åke Areskog från Örebrodistriktet föreläste den 7 mars 1936 med ämnet Åland. Under 1960- och 1970-talet hade man kursverksamhet. Man skickade även styrelseledamöter på olika kurser så att man skulle lära sig hur en förening skulle drivas och hur man tar vara på vilka möjligheter för att utveckla arbetet samt förbättra livet för föreningens medlemmar.

Filmprojektor inköptes

År 1948 inköpte föreningen en egen filmprojektor. Projektorn kostade 929 kr och 36 öre. Svenska Dövstumförbundet bidrog med 300 kr och Falköpings kyrkoråd med 50 kr. Vid vårfesten i april var det premiärvisning. Sedan visade man film 1-2 gånger i månaden. Vid genomgång av de gamla pappren får man fram följande uppgifter: Vid det första mötet fick man in 9 kr och 10 öre.

Kaffeservering, auktion och lotterier gav inkomster. År 1933 fick man 100 kr från Drätselkammaren. Summan ökade till 300 kr år 1942 och till slut 500 kr efter fem år gav Falköpings kommun ett föreningsbidrag på 1500 kr år 1975.

Mellan åren 1926 och 1979 har föreningen haft tio manliga ordföranden och en kvinnlig ordförande. Det var Aina Kjellin som valdes för ett år, 1963. Under 1970-talet minskades föreningens aktivitet. Det fanns många orsaker till nedgången. En del av industrin lades ner, där många döva hade sin anställning, vilket bidrog till att man flyttade från Falköping.

Föreningens sista år

Vid ett möte i september 1976 beslutade man beslutade att sälja bord, stolar och porslin. Man beslutade att ha kvar föreningen men att hålla sina möten i medlemmarnas bostäder, precis som man gjorde under föreningens allra första år. Det märks på protokollen från 1970-talet att föreningen gick mot sin nedläggning. De få medlemmar som fanns kvar var mycket aktiva. På årsmötet 1979 var bara nio personer närvarande.

Föreningen såg till att vara representerad vid exempelvis SDR:s årsstämma och Dövas Dag. Det är alltid sorgligt och vemodigt när en dövförening läggs ner. Men man måste komma ihåg all den gemenskap som föreningen har gett under alla år. Ett starkt intryck är de sista raderna i många av protokollen: ”Vi hade roligt” och att vi sedan ”troppade av”.

Som slutord nämner jag från protokollet mars 1928 följande slutrad: ”Sedan språka vi med varandra och skildes åt”. Detta var väl detta som betecknade goda och bra möten mellan människor, att vi kunde ”språka” som man sa förr och sedan skiljdes åt i hopp om att få träffas igen.