Texten är skriven av Ulla-Bell Thorin och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 9, årgång 4, år 1998.
Göteborgs och hela Sveriges vän, Robin Holmstedt avled 57 år gammal på midsommardagen den 20 juni. Trots att många visste om hans månadslånga kamp mot sin sjukdom blev det ändå en chock för omgivningen att han nu är borta för alltid. Speciellt under det sista halvåret gick det fort för Robin.
Robin föddes i Stockholm 14 januari 1941. När Robins dövhet upptäcktes flyttade familjen till Göteborg. Där gick han på förskolan för döva. Sedan till dövskolan i Vänersborg under åren 1947-1955. Efter det fortsatte Robin fyra år på fortsättningsskolan för döva pojkar i Vänersborg och blev metallarbetare. Han gick också ett år (1959-1960) på Blockhusudden, Stockholm.
Brett intresseområde
I många år arbetade Robin på verkstadsgolvet. Först en kort tid på SKF och sedan på Götaverken 1960-1984. Efter det sadlade han om, gick på vuxenutbildning och blev sedan verksam inom hemtjänsten.
Robin hade ett brett intresseområde, bl a dövas föreningsliv av olika slag, dövhistoria, vykortssamlande med inriktning på båtar, schack, orienterare, bildande av en antik- och samlarsektion.
På senare år utvecklades intresset för Dövas kyrkoråd i Göteborg med bl a kampen för diakonitjänsten. Inom Göteborgs Dövas Förenings (GDF) styrelse utvecklade Robin engagemang för enskilda döva, t ex torsdagskvällarna med ärtsoppa och pannkaka.
Hans intresse för dövas äldreomsorg fördjupades och hans engagemang för udda döva utvecklades, t ex homosexuella, transvestiter, utslagna och personer med tilläggshandikapp. I samarbete med GDF och Göteborgs kommun bildades gruppboende för äldre döva och döva med tilläggshandikapp.
Inom dövhistoria var Robin påläst. Robin har varit medarbetare till GDF:s jubileumshistoria till 75, 80 och 85 årshäften. Robin var även med i arbetsgruppen, som skulle utarbeta 90 års historia. Robin var också initiativtagare till Sveriges Dövas Samlarförbunds bildande år 1989, som lades ner 1991.
Oralismens offer
Allt sedan Sveriges Dövhistoriska Sällskaps bildande har Robin hela tiden varit med i styrelsen och kommit med artiklar till SDHS / medlemsblad. Välkänd är Robins internationella kontakter, som har utvecklats mycket berikande.
Genom sin kamp för teckenspråket ville Robin att vi skulle vara rädda om varandra. Dövföreningen skulle vara en plats att träffas och umgås. Robin brukade kalla den olyckliga tiden då teckenspråket var förbjudet i dövskolorna för Oralismens offer. Robins motto var att dövhistoria ska tillvaratagas för efterkommande.
Begravningsgudstjänsten skedde i Pater Noster kyrkan 9 juli med griftetal av prästen Lennart Gustafsson:
”Han älskar havet och båtar, hans sociala
kamp för döva, Lettlands döva barn och
att Robin nu varsamt överlämnas i
Guds händer…”
