Texten är skriven av Hugo Edenås och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 5, årgång 3, år 1997.
1927 är ett år som jag och John Ek har gemensamt. Under augusti det året inskrevs jag som elev vid Östervångsskolan i Lund. Samma år blev John Ek provårselev vid dövlärarseminariet på Manilla i Stockholm. Han kom med tiden att bli en uppskattad lärare och reformator på Östervångsskolan. Han blev också den som på ett radikalt sätt bidrog till att förbättra dövas sociala situation. Jag hade förmånen att få samarbeta med honom och på nära håll kunna följa hans arbete för döva under hela hans livstid.
Något jag också hade gemensamt med Ek 1927 är det här jag visar upp. Vad är det?
Rätt svarat! En griffeltavla som användes på dövskolorna under denna epok. Tavlan är av skiffer, en bergart som är lätt att klyva till plana skivor. En griffel är ett stift man skrev på tavlan med. Den var också av skiffer.
Min första bekantskap med sådana tavlor var när jag började undervisas på Östervångsskolan. En stentavla, tänkte jag. Av allt jag förundrade mig över på dövskolan tog detta priset. Var vi förflyttade till stenåldern? Raspandet och gnisslandet när jag förde griffeln över tavlan kändes mycket obehagligt. Papper och penna var jag van vid när jag hemma skrev och ritade. (Föreläsaren Edenås gjorde ett raspandeexempel på griffeltavlan. De två taltolkarna blev chockade och höll händerna för öronen.)
Overklig värld
När jag som redaktör för Dövas tidskrift långt senare gjorde en intervju med Ek kom skiffertavlorna på tal. Han sa så här:
”Griffeltavlan utgjorde nästan en central punkt i undervisningen. Det var ett fasligt raspande och gnisslande under timmarna. Ofta fick jag – för hygienens skull – förbjuda eleverna att spotta på tavlorna när de torkade bort gammal skrift.”
”När jag första gången kom till Manilla tyckte jag att jag hamnat i en främmande overklig värld. Jag hade svårt att finna mig tillrätta efter att ha verkat i folkskolan några år. Inom folkskolan var det ett tjudande liv. På Manilla tycktes det pedagogiska reformarbetet stå stilla. Det ansåg jag och många av de yngre lärarna som följde John Ek. Undervisningen. Inom folkskolan hade vi slösat med papper, skriv- och ritböcker m.m.
Undervisningsmaterialen – inom alla områden – var rikliga, läroböckerna ofta vackert illustrerade i glada färger. På Manilla fanns knappast några bilder i läroböckerna.” Räkneböckerna saknade illustrationer och var för övrigt mycket tråkiga. Men lärokursen i modersmål slog alla tiders rekord.”
Han fortsatte:
”Än idag minns jag en provlektion om en kakelugn. Det var faktiskt svårt att få med något intressant i denna lektion. Så här kunde det låta: ”På vintern eldar man i kakelugnen för att det ska bli varmt i rummet. Nedtill på kakelugnen är tvenne fyrkantiga luckor. Upptill på densamma är en rund lucka och ett spjäll. Bredvid kakelugnen har eldgaffeln och spottkoppen sin plats. Eldgaffeln används till att röra om i kakelugnen.”
Konstiga frågor
Frågorna var ofta riktigt konstiga, t.ex. ”I vad avsikt eldar man i kakelugnen om vintern?
Vad går inte ut genom skorstenen när man eldar? ”I vad avsikt” – frågorna tröskade man för övrigt till leda.
- I vad avsikt piskar man rocken?
- I vad avsikt skuras golvet?
- I vad avsikt formeras grifflar?
- I vad avsikt drar jag upp min klocka?
- I vad avsikt tvättade du dig i morse?
- I vad avsikt borstade du dina skor?
Jag frågade mig ofta varför man inte fick använda ordet ”varför” istället för ”i vad avsikt”.
Som svar fick jag:
”Jo, man måste följa den metodiska gången, även om den är synnerligen antikverad! Så blev elevernas språk grammatikaliskt, inaktuellt, men tydligt, påstods det. Och lärarna arbetade verkligen metodiskt och energiskt…”
Ek var en person som grundligt satte sig in i en dövs alla problem. Skolan och undervisningen var viktig för att den döve skulle klara sig senare i livet. Teckenspråk var en förutsättning för att kunna tränga till botten av och få grepp om dövas olika situationer. Att anlita tolk var ingenting för honom. Att via kurser förkovra sig i språket motsatte han sig också. Nej, ett språk lär man bäst genom att leva med det, genom att ständigt umgås med döva.
Det sade han till mig en gång och han visade det också i handling. Han var aktiv medlem i flera föreningar och organisationer för döva, han levde tillsammans med dem, besökte dem i deras hem, på arbetsplatser, ja var som helst. Från 1938, då han tillträdde konsulenttjänsten, genomkorsade han Skåne, Blekinge och Småland för att upprätthålla kontakten med döva. Ingen var obekant för honom. Hans sätt att uppträda som om han själv var en av dem gjorde honom välkommen överallt.
Uppskattad lärare
Redan på Östervångsskolan var han uppskattad som lärare av döva eleverna därför att hans teckenspråk var så perfekt och för att han berättade om hur äldre döva hade det. Genom honom fick jag klart för mig att livet inte skulle bli en dans på rosor. Nöden var stor, fick jag klart för mig genom hans berättelser.
Vid mitt första besök hos ett par döva killar i Malmö 1937 besannades det Ek sagt, att många döva hade det svårt. En av dem jag hälsade på var en kompis från Östervångsskolan. När jag kom satt de och åt lunch. En torftigare maträtt har jag senare aldrig sett serverad. Vad åt de? Jo, kokt potatis som de doppade i salt och så drack de kranvatten till. Varför? De var arbetslösa båda två. Pengar till mat saknades. Potatisen kom från en kolonilott där de hade odlat och en del grönsaker. Det lilla gathuset i centrala Malmö där de bodde hade min kompis ärvt av sina föräldrar. Varmt var det i rummet.
”Var kom veden ifrån”, frågade jag.
”Ved? Nää, ingen ved, vi eldar med gamla bildäck, som vi skär sönder. Däcken får vi från en bilverkstad i närheten.”
Dagens döva ungdom, men även medelålders har svårt att förstå en sådan situation. Men på denna tid hade nöden ingen lag. Döva som inte hade arbete eller familj att stödja sig på fick försöka klara sig själva efter egen förmåga. En sak som kanske förvånar är att de flesta döva gjorde allt för att undvika kontakt med samhället. Hellre fri än beroende av fattigvården var deras princip.
Ek var medveten om den svåra belägenheten många döva levde i. De behövde hjälp av egna teckenspråkskunniga dövstumkonsulenter, var hans uppfattning. En framställning om sådana tjänster behövdes göras, men framställningen måste ha förankring bland döva. Den fanns inom Riksorganisationen Social Dövstumtjänst med säte i Malmö.
Ek kom med i en statlig utredningsgrupp och kunde som medlem föra riksorganisationens talan om behovet av hjälpverksamhet. Vi ville ha socialkonsulenter som skulle syssla med arbetsanskaffning, information om våra problem, vara kontaktmän mellan döva och hörande, samt tjänstgöra som tolkar.
Hans hem stod öppet
Med de argument vi genom Ek framförde var riksdagens beslut naturligt. Dövstumkonsulenter tillsattes. Ek sökte och fick en av dessa tjänster, den som var placerad i Lund.
Efter att ha innehaft tjänsten i 28 år drog han sig tillbaka som pensionär 1966, i vetskap om att ha uträttat mycket gott för döva. Han berättade då att 75 % av arbetet berört socialvård. Han sa vidare att när han tillträdde tjänsten 1940 hade få människor någon större uppfattning om vad döva kunde prestera i arbetslivet.
Vid sidan om konsulenttjänsten ägnade sig Ek åt arbete inom många av dövas föreningar och hjälporganisationer. Han var tolk vid flera större sammankomster. Under sina verksamma år blev han som en institution. I helg och söcken var han beredd att komma till hjälp. Hans hem stod öppet för besök när som helst.
Att vår sociala och kulturella ställning utvecklats positivt har vi mycket att tacka Ek för.
Fotnot: Förslaget av John Ek innebar att ta bort dövprästerna och i stället tillsätta dövkonsulenter. Men många ville ha kvar dövprästerna och startade en stor debatt. Ecklesiastikminister Arthur Engberg tog medelvägen. Kungl. Maj:ts proposition Nr 2 12 genomfördes 1938 med 5 präster och 5 konsulenter för döva, som skulle vara verksamma i Sverige. Per Eriksson
