Texten är skriven av Margareta Lundell och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 10, årgång 5, år 1999.
Jag är inte släkt med konsulent Lundell. Orsaken till varför jag har skrivit en uppsats om en lantbruksskola för döva som startade här utanför Uppsala för 60 års sedan beror på min egen bakgrund.
Min far var vuxendöv, var duktig på att tala perfekt och avläsa. Därför lärde han sig aldrig teckenspråket. Det var synd för att om han hade kunnat teckenspråket, så hade vi lättare kunnat kommunicera med varandra.
Min fars hörselskada är ärftligt, så jag har en syster som är gravt hörselskadad och hennes son är döv. Själv har jag också på senare år fått dålig hörsel. Genom min döva systerson har jag kommit i kontakt med många döva ungdomar. På så vis kände det naturligt för mig att skriva en dövhistorisk uppsats.
Men det var inte lätt att veta vad jag skulle skriva. Jag frågade olika personer/organisationer här och där. Till slut fick jag veta att det har funnits en lantbruksskola för döva utanför Uppsala
Genom kontakt med Arkivcentrum i Uppsala fick jag till min glädje veta att där fanns det handlingar bevarade om lantbruksskolan. Lantbruksskolan för dövstumma å Broby hette fram till 1953, då namnet ändrades till Lantbruksskolan för döva å Broby.
Försörja sig själva
Här säger jag Brobyskolan och menar då lantbruksskolan för döva. För att få tillgång till Brobyskolans samtliga arkiverade handlingar krävde Arkivcentrum ett intyg från min handledare. I samband med intyget förband jag mig att inte lämna ut uppgifter om enskild persons namn eller motsvarande.
Syftet med uppsatsen var att ge en beskrivning hur Brobyskolan utvecklades, dels ventilera de problem skolöverstyrelsen hade med att välja ut lämplig yrkesutbildning för döva med diskussionen under 1930-1950-talen. Statens krav på fortsättningsskolorna var att skolorna skulle ge en sådan undervisning så, eleverna efter avslutad utbildning, i största möjliga utsträckning skulle kunna försörja sig själva.
Klarade Brobyskolan av att nå det mål som skolöverstyrelsen hade satt upp för fortsättningsskolorna?
Svårigheter
Efter tre statliga utredningar (1915, 1921 och 1932) förstatligades alla dövskolor i Sverige 1938. Den sista utredningen 1937 kom fram till att Broby Gård skulle inköpas. Där skulle det bedrivas lantbruksundervisning för döva grabbar.
Det geografiska läget med närhet till Uppsala stad och nära järnvägsstationen i Bärby gynnade också Broby mot Råbylund, Lund. Riksdagen ansåg och önskade att intresset för lantbruksutbildningen skulle bli större längre fram. Lantbruksskolan för döva pojkar flyttades från Lund upp till Broby Gård.
I skolöverstyrelsens utlåtande över Brobyskolans verksamhet de första åren, framkom det att skolan hade svårigheter. Personalstyrkan var för liten. De dåliga personalbostäderna räckte inte till. Problem uppstod vid kontakten mellan personalen och eleverna, då flertalet av personalen inte hade någon erfarenhet av döva.
Första läsåret hade skolan 13 elever, andra läsåret 24 elever. Då var det tydligt att elevutrymmena var för små. Det var omöjligt att kunna sköta hygienen med badvatten och diskvatten. Det fanns bara ett badkar med en liten 50 liters varmvattencistern som skulle serva 24 personer.
Så småningom byggdes ett nytt elevhem och tvättstuga. Då blev det mycket bättre möjligheter för alla parter.
Förstatligande av alla dövskolor 1938
Efter tre statliga utredningar (1915, 1921 och 1932) förstatligades alla dövskolor i Sverige 1938. Den sista utredningen 1937 kom fram till att Broby Gård skulle inköpas. Där skulle det bedrivas lantbruksundervisning för döva grabba
Det geografiska läget med närhet till Uppsala stad och nära järnvägsstationen i Bärby gynnade också Broby mot Råbylund, Lund. Riksdagen ansåg och önskade att intresset för lantbruksutbildningen skulle bli större längre fram. Lantbruksskolan för döva pojkar flyttades från Lund upp till Broby Gård.
I skolöverstyrelsens utlåtande över Brobyskolans verksamhet de första åren, framkom det att skolan hade svårigheter. Personalstyrkan var för liten. De dåliga personalbostäderna räckte inte till. Problem uppstod vid kontakten mellan personalen och eleverna, då flertalet av personalen inte hade någon erfarenhet av döva.
Första läsåret hade skolan 13 elever, andra läsåret 24 elever. Då var det tydligt att elevutrymmena var för små. Det var omöjligt att kunna sköta hygienen med badvatten och diskvatten. Det fanns bara ett badkar med en liten 50 liters varmvattencistern som skulle serva 24 personer.
Så småningom byggdes ett nytt elevhem och tvättstuga. Då blev det mycket bättre möjligheter för alla parter.
Tjänade pengar
Eleverna fick också undervisning i modersmål, räkning med kalkylering, bokföring, samhällslära, yrkeshygien, hälsolära, naturkunnighet, jordbrukslära, husdjurslära, jordbruksekonomi, skogshushållning, gymnastik med lek och idrott. Utbildningstiden för lantbrukslinjen var till en början tre arbetsår och för trädgårdslinjen fyra år.
Från 1944/45 utökades lantbrukslinjen till fyra arbetsår. Genom fjärde året skulle eleverna ges möjlighet till specialisering som t.ex. traktorförare och djurskötare.
Eleverna på fortsättningsskolorna hade möjlighet att tjäna pengar under sin skoltid. Under läsåret 1944/45 delade Brobyskolan ut 1.184:96 kr i flitpengar till sina elever. Som mest kunde en elev få disponera fritt fem kronor under en månad. Utöver detta kunde eleven få 70 öre/timme vid arbete utanför ordinarie arbetstid. För samma arbete på söndagarna och helgdagar var ersättningen 1:05 kr/timme.
Upphörde 1959
Läsåret 1946/47 var endast 18 elever intagna på Brobyskolan. En förklaring var att antalet döva hade minskats i dövskolorna, lantbruksyrket var inte populärt. Bland döva. Ungdomarna ville bosätta sig i tätorterna där det fanns andra jämnåriga kamrater. Det var också lättare att i stället få anställning inom industrin.
De grabbar som blev befriade från fortsättningsskolan och fick sin praktiska yrkesutbildning hos någon privat företagare var tvungna att från och med 1946 gå på Brobyskolan på sommaren för att erhålla teoretisk utbildning. På så vis fyllde skolan sina tomma platser. Det var också ett extraknäck för lärarna att undervisa en månad på sommaren.
Rationaliseringen inom jordbruket fortskred så att behovet av Brobyskolans utbildning minskade. I juli 1959 upphörde Brobyskolan som lantbruksskola för döva. I fortsättningen fick den krympande skara döva gå integrerade bland hörandes lantbruksutbildning.
Nådde sitt mål
Nå, lyckades Brobyskolan nå sitt mål? Statens krav på fortsättningsskolorna var att eleverna skulle efter avslutad utbildning kunna försörja sig själva. Brobyskolan lyckades nå sitt mål så att flertalet döva blev självförsörjande.
När staten tog över ansvaret för yrkesutbildningen, då blev alla döva tvungna att vidareutbilda sig fyra år efter avslutad dövskolegång. Detta skedde genom fortsättningsskolornas få traditionella dövyrken.
Det var ett fåtal döva som valde att få annan utbildning hos privata företagare. En annan frågeställning var om det bara var svaga döva elever som hade gått på Brobyskolan?
I skolöverstyrelsens utredning (1947) som behandlade dövstummas yrkesutbildning, framkom det att sedan Brobyskolans startande har den fått ta emot ett förhållandevis stort antal svaga elever. Jag hade svårt att tro på detta påstående. Faktum är att många kunde försörja sig själva efter Brobyskolan, vilket motsade detta om svaga elever. Det var därför jag skrev denna uppsats.
Efter föreläsningen gick tre f.d. Brobyskolelever fram och berättade om sig själva. De hade gått där under olika perioder. Brobyskolans undervisning var rent oral utan teckenspråk. De tre visade att de själva inte var svagt begåvade.
