Tor Hjalmar och Tora Ågot Persson – kända för sitt arbete med Dövas tidskrift och Dövas Vän

Texten är skriven av Jon Martin Brauti och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 27, årgång 20, år 2014.

---

Först vill jag berätta att Tor Hjalmar Persson och hans norska fru, Tora Ågot (1898-1982), född Braathen, hade olika bakgrunder när det gäller familj och uppväxt.

De två hade ändå ett gemensamt intresse, nämligen artikelskrivningar i dövas tidskrift. Tor Hjalmar blev döv när han var 13 år gammal som komplikation efter att han drabbades av hjärnfeber. Han var den ende som var döv i hans familj i Sverige. Däremot föddes Tora döv och hade en stor döv familj i Norge.

Tor startade tidningen Dövas Vän och hans fru Tora hade en viktig position i arbetet med att skriva, trycka och dela ut tidningen som utgavs under åren 1924-1965.

Redaktör och ansvarig utgivare från starten 1924 till och med nr 4 1963 var Tor Hjalmar Persson och från nr 5 1963 till och med nr 2 1965 var det Tora Ågot Persson. Dövas Vän nr 2 1965 nr 2 blev det sista numret som utgavs.

Denna tidskrift är synnerligen interessant med sina skildringar från dövas värld, sina allmännyttiga artiklar, bygdehistorier, sina vackra illustrationer och sitt väl valda innehåll. Kort sagt, det är ra områden inom tidningsvärlden, där en döv kan konkurrera med en hörande.

Stor syskonskara

Tor Hjalmar Persson var född den 25 april 1886 på Ryssagården i Hörlinge, Verums församling, som fjärde barnet i en syskonskara av 12 barn (sex söner och sex döttrar) varav två dog minderåriga. Hans föräldrar var Per Jönsson och hans hustru Elsa Trulsdotter.

Efter att hans äldste bror, Anton P. Hörlen, i augusti 1907 hade ingått äktenskap med Clara Löfström flyttade föräldrarna och de hemmavarande barnen till en gård i Bolberöd. Då var sonen Tor Hjalmar 21 år gammal och hade varit döv i åtta år.

Fick hjärnfeber

I Hörlinge gick han i vanlig folkskola till hösten 1899 då han fick hjärnfeber den 31 augusti. Han drabbades av en akut sjukdom som yttrade sig i en mycket stark huvudvärk. Han blev liggande närmast okontaktbar och när han efter någon tid tillfrisknade visade det sig att han helt förlorat sin hörsel. Ett år senare skrevs han in vid Lunds dövstumskola. Det var den 1 september 1900, men han blev utskriven redan den 6 november 1900 såsom i saknad av sinnesjämvikt enligt läkarintyg. Det betyder att han gick på dövskolan endast i 2 månader.

Han trivdes inte eftersom att han var van vid livet på landet och fann det outhärdligt ”att vara bunden i ett hus som en ilsken hund” som han själv uttryckte det i en självbiografisk dikt några år senare.

Det fanns då ingen annan utväg för honom än att rymma. Det var den 5 oktober samma år. Kontanter saknade han så Tor Hjalmar gick till fots 12 mil i tre dagar innan han nådde hemmet i Verum. Efter denna bedrift behövde han inte återvända till dövskolan.

Hemmason

Tor Hjalmar stannade kvar i föräldrahemmet och hjälpte fadern med arbetet där för han flyttade med föräldrarna till Bolberöd. Han blev det som då kallades ”hemmason” och arbetade som dräng i föräldrarnas jordbruk i många år, men hans håg stod till en annan gärning.

Gav ut Dövas Vän

Hans dröm var dock att skriva och han började att ge ut tidskriften Dövas Vän vid sidan om lantarbetet. Året efter att han rymt från Lund har det antecknats att Tor Hjalmar på grund av dövhet fick sin konfirmationsundervisning enskilt i Verums socken. Konfirmationen ägde sannolikt rum i Verums kyrka.

Det visade sig tidigt att ”hemmasonen” var begåvad och hade stort bildningsintresse. Han sägs redan som 15-åring ha börjat med att sända in bidrag till den 1899 grundade tidningen Norra Skåne. Han var mycket intresserad av att läsa och skriva och rapporterade bl.a. till denne tidning om olika händelser från sin hembygd.

Dövas Vän utkommer 1924

Under 1924 utgav Tor Hjalmar Persson sitt första nummer av Dövas Vän för alla döva samt deras hörande vänner. Denna tidskrift ville sålunda verka för att samarbetet i föreningar mellan de döva, dövstumma, lomhörda och de med normal hörsel skulle bli bättre. Men framför allt var tidskriftens syfte att bli en ”vän” för de ensamma som besökte dem i deras hem och mildrade deras känsla av ensamhet.

Att skriva, utforma och ge ut tidningen hör inte till något sådant bland det lättaste, men med stark vilja och energi arbetade han upp den och gjorde den känd i vida kretsar och kunde därigenom också hjälpa andra, t. ex. frågeavdelningen, brevklubben och familjenyheter.

Gul armbindel

Gjorde det mesta själv

I början skrev Tor Hjalmar det mesta i sina tidskrifter själv och cyklade därefter omkring till många platser i Skåne och sålde den blygsamma upplagan på egen hand. Det var svårt i början men läskretsen växte stadigt på grund av det gedigna innehållet. Senare fick han som tur var hjälp med försäljningen av Dövas Vän av döva personer som reste i landet och sålde tidningen. Det startade en pristävling för att stimulera lösnummerförsäljning med goda resultat.

Vigdes i Örkelljunga kyrka

Den 31 oktober 1926 vigdes Tor Hjalmar Persson och Tora Ågot Bråthen i Örkelljunga kyrka. De bodde på en liten gård i Bälinge utanför Örkelljunga. Gården låg lite avsides men det passade inte Tora som varit en storstadsflicka före flytten från Oslo till Skåne. Året efter vigseln föddes sonen Kjell. 1929 flyttade de till Hässleholm som därefter blev utgivningsort för tidskriften. Ett år senare föddes dottern Elsa.

Fick medarbetare

Så småningom fick paret Tor Hjalmar och Tora flera duktiga medarbetare till tidskriften samt döva försäljare som hjälpte till att sprida den. Många värdefulla kontakter knöts genom Dövas Vän, vilket ersatte det sällskapsliv som Tor Hjalmar nästan helt avstod ifrån på grund av kommunikationsproblem orsakade av att inte kunna uppfatta ljud.

Han var ändå en vänlig, god och kunskapsrik man som fick vänner i stora kretsar. Han var glad om han kunde hjälpa någon som hade det svårt. Han var också en uppoffrande make och far som alltid lät andras intressen gå före sina egna.

Gav ut bok som komplement

Från 1940-talet kunde Tor Hjalmar även sälja ”2000 värdefulla råd i olika ämnen” som komplement till tidskriften. Det var en bok som trycktes i tre upplagor. Enligt baksidestexten hade utgivaren med biträde av sin fru Tora publicerat de värdefulla råden under en tioårsperiod: ”i en av honom utgiven tidskrift”. Bland rubrikerna i skriften kan nämnas: Blommor och krukväxter, kläder, hälso- och sjukvård, bostad, matvaror, rengöring och tvätt samt skönhetsvård. Han och hustrun Tora var mycket trägna i att sköta utgivningen av Dövas Vän ända fram till 1965.

Tor Hjalmar avled

Medan ett nummer av Dövas Vän var under tryckning avled dess grundare och utgivare, Tor Hjalmar Persson, i en ålder av 77 år. Därmed var en ovanligt lång och rik arbetsdag till ända. Fyra år tidigare började han brytas ner av en livshotande sjukdom, men dessförinnan arbetade han in i det sista med sin tidskrift, som för honom inte enbart blev en förvärvskälla, utan kanske främst ett sätt att häva isoleringen. Den 15 juni 1963 dog Tor Hjalmar, och Tora Ågot 19 år senare, alltså i 1982. De begravdes på Verums kyrkogård i Skåne.

Tora Ågot föddes utanför Oslo

Tora Ågot Braathen föddes som döv den 31 oktober 1898 i Strømmen utanför Oslo. Hon tillhörde en stor döv familj, och hennes döva föräldrar var Henrik Johannessen Braathen (1868-1913) och Julie Hansdotter Haakonstad (1869-1904). De gifte sig den 21 oktober 1897, ett år före Tora föddes, men båda två hade gått på Hamars dövskola från 1883 tills de blev konfirmerade 1890. Föräldrarna Henrik och Julie bodde i Strømmen, Skedsmo utanför Oslo där fadern jobbade som snickare på trävarufabriken.

De bodde på gården Tertberg och fick tre döva barn: Tora Ågot (1898-1982), Gustav Peder (1900-1971) och Anna Marie (1902-1920). Modern Julie var hemmafru, men hon dog av hjärtfel redan den 30 juli 1904. Efter Julies död gifte Henrik sig om med en döv kvinna, Mathilde Eberhardtsen (född 1883) i de dövas kyrka i Oslo året därpå. Så vitt jag vet fick de två barn, Martha Henriette (född 1906) och Alfred Andreas (född 1909), tillsammans.

Alla de tre förstnämnda döva barnen hade gått på Kristiania offentliga skola för döva på Ullevålsveien 72. Tora började den 1 september 1906 och slutade 30 juni 1914 på denna dövskola. Hon konfirmerades tillsammans med 8 döva elever i de dövas kyrka i Oslo den 20 juni 1914. Sedan arbetade hon först på en tobaksfabrik och därefter på en chokladfabrik i Oslo.

Medarbetare i Tegn och Tale

Förresten var hon en av medarbetarna i redaktionen för den norska dövtidskriften, Tegn og Tale, och bidrog med många artiklar under perioden 1922-1929, och inte minst 1931 med bland annat olika dikter. Hon skrev sin första dikt ”Så taus!” till omslagssidan till Tegn og Tale nr 11 1922. Dikten är förmodligen ett minnesord om hennes döva lillasyster, Anna Marie, som hade dött två år tidigare – endast 18 år gammal. Hennes intresse för dikter i både Tegn og Tale och Dövas Vän kan kanske vara ett arv från hennes farmor, Barbro, i Valdres.

Led av tuberkulos

Tora skrev också en mycket intressant artikel ”Overdreven smittefrygt” om sin sjukdom i Tegn og Tale nr 4, 5 och 6 1923. Hon led själv av tuberkulos och låg på sjukhuset från senhösten 1917 och efter fyra års sjukdom blev hon helt frisk igen 1921.

Tora skrev dikter

Vidare finns en artikel ”Lilli – Anna Mari” från Dövas Vän nr 1 1924. Det är troligen också ett slags minnesord om lillasystern till Tora, Anna Marie, som dog tidigt. Vi kan också se ”Underlige tonemakt” i Dövas Vän nr 4-5 1925. På det sättet lärde Tora och Tor Hjalmar sig känna varandra genom hennes dikter som också blev införda i tidskriften Dövas Vän.

Medlem i Göingen

I Sverige var Tora Ågot många gånger medlem i Hässleholm Dövas förening ”Göingen” som var en viktig samlingspunkt för döva i norra Skåne. Hon blev vald som ledamot i styrelsen i många år mellan 1934-1965 med undantag av några år.

Den 19 december 1982 dog Tora och efterlämnade sina barn, sonen Kjell med hans hustru Lissi, och dottern Elsa med hennes make Assar Rosdahl. Hon begravdes på Verums kyrkogård nio dagar efter sin död.

Slutord

Tor Hjalmar och Tora Ågot Persson var förresten mycket angelägna om rättvisa och tog speciellt hänsyn till försummade eller åsidosatta människor efter att de själva hade upplevt detsamma på ett sätt. De lade också stor vikt på principen om att vara medmänniska till grupper, såsom döva, lomhörda och inte minst blinda och hörande vänner, före sina egna intressen.

Alla skulle vara med i gemenskapen. Jag känner en stor tacksamhet över att ha fått lära känna Tor Hjalmar och hans norska fru, Tora Ågot och deras verksamhet med tidskriften Dövas Vän.