Texten är skriven av Gunnel Rooth och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 24, årgång 17, år 2017.
Mitt val att skriva en bok om döva kvinnors historia är egentligen ett ganska självklart val. Jag växte upp med döva föräldrar och kom därför tidigt i kontakt med dövföreningarnas olika aktiviteter. En av dessa föreningar var kvinnoföreningen där min mamma var medlem och där jag senare engagerade mig som kassör under 12 år.
När kvinnoföreningen skulle fira sitt hundraårsjubileum 1996, upptäckte jag att ingen hade dokumenterat de döva kvinnornas situation tidigare. Det väckte mitt intresse för att skriva den här boken och en fantastisk möjlighet att få förmedla döva kvinnors historia. Under mina år som engagerad i de dövas kvinnoförening har jag stött på många missvisande fördomar mot just döva kvinnor.
Men jag har också sett hur den gemenskap och sammanhållning som rått inom kvinnoföreningen gjort att föreningen utvecklats till en fantastisk förening som bidragit till att många döva kvinnor fått en bättre levnadssituation.
Starka kvinnor
I mitt arbete med boken har det varit viktigt att dokumentera historiken kring bildandet av kvinnoföreningen men också att berätta vad starka kvinnor som Maria Forsell och Emma Anstrin betytt för De dövas kvinnoförening. Maria Forsell, som själv var döv, grundade De dövas kvinnoförening i Stockholm den 23 februari 1896 och under sitt planeringsarbete blev hon mycket god vän med Emma Anstrin, en hörande och teckenspråkskunnig dövlärare.
De båda hade ett mycket gott samarbete och båda insåg vikten av att komma igång med en egen kvinnoförening så fort som möjligt. Emma blev kvinnoföreningens första valda ordförande och Maria blev ansvarig för den ekonomiska delen och förblev så i 40 år.
Medlemsavgiften var enda intäkten
Ett viktigt uppdrag var att få in kapital till föreningen för att kunna stötta döva kvinnor som hade det svårt ekonomiskt. Kvinnoföreningen hade inga andra intäkter eller stöd förutom medlemsavgifterna så för att få in så många medlemsavgifter som möjligt värvades både döva och hörande, kvinnliga som manliga medlemmar.
Endast döva kvinnor fick bli ordinarie medlemmar och övriga fick vara stödjande medlemmar men detta gällde inte Emma som var den enda hörande ordinarie medlemmen. Idag kan endast kvinnor bli medlemmar och i Kvinnoföreningens styrelse skall majoriteten vara döva.
Gemensam och styrka
För Maria var det viktigt att få in medel för att kunna bedriva verksamhet som ökade gemenskapen mellan döva kvinnor och så småningom kunde föreningen erbjuda utflykter, föredrag, kurser, besök hos andra kvinnoföreningar och klubbar. Flera döva kvinnor började resa världen runt och höll spännande reseskildringar på sitt eget språk – teckenspråket. Även de hörande som var teckenspråkiga höll olika föredrag som ofta handlade om kvinnofrågor.
Den styrka, envishet och entusiasm i kombination med kunnande och självständighet som de döva kvinnorna visat genom åren har gjort föreningen både populär och framgångsrik.
En resa fylld med glädje
Att i min bok redogöra för den utveckling som skett under åren 1885 – 1996 i föreningen har varit en spännande resa och fylld med glädje. De protokoll och handlingar jag plöjt igenom visade sig vara en källa till lärorik kunskap om döva kvinnors historia.
Och de möten som jag tillsammans med mamma besökte som liten och då upplevde som ganska tråkiga tantmöten framstår idag i en helt annan dager. Idag är jag mycket stolt över att både jag och min mamma är en del av denna framgångsrika förenings historia.
Fick ta emot den svenska flaggan
Och när De dövas kvinnoförening i samband med hundraårsjubileet fick motta den svenska flaggan på Svenska flaggans dag kändes det som en fin avslutning på de första hundra åren för kvinnoföreningens verksamhet och början på ett nytt spännande sekel för föreningen.
