Oskar Österberg – en språk- och läsbegåvning

Texten är skriven av Per Eriksson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 10, årgång 5, år 1998.

---

Birgit Burman föreläste om Oskar Österberg

Oskar är välkänd genom sin insats för teckenspråksforskningen och sin ordbok i teckenspråk, som utgavs 1916.

Men vem var egentligen personen bakom namnet Oskar? Trots efterforskningar vet vi inte Oskars persontecken. Genom en kontakt med en anhörig, besök på Carolina Rediviva och genomgång av husförhörsböcker har vi fått fram mera fakta.

Karl Oskar föddes 11 februari 1885 på Kasby herrgård. Först lite information om Kasby: En stor herrgård, Kasby, med 5 mantal frälse säteri i Lagga pastorat. Den ligger i närheten av Knivsta, eller ungefär en mil sydost om Uppsala. Ägare var friherre Karl Oskar Pfeiff med hustru grevinnan Wilhelmina Augusta Leuhvenhaupt. Pfeiff dog 1888, och gården togs sedan över av grevinnans svåger, majoren Lars Fredrik Stjernstedt.

Oskars föräldrar var kusken Johannes Österberg och Emma Charlotta Grönlund. När Oskar var omkring 5 år gammal blev han döv av scharlakansfeber och difteri, enligt en släktings berättelse.

Mycket begåvad

Det blev en fem månader lång pina med benröta. Oskar blev opererad i huvudet. (Förmodligen blev Oskar drabbad enbart av scharlakansfeber. En vanlig komplikation i samband med scharlakansfeber är att mellanörat med hammaren, städet och stigbygeln blir förtvinat. Förmodligen har Oskar blivit opererad där.)

Syskonen var:

• Erik Gustaff, född 1874
• Konrad, född 1879
• Johan Melcher, född 1882

Ytterligare två syskon fanns: Joel Manfred, född 1887, och Elsa Charlotta, född 1889, men de dog med tre dagars mellanrum år 1891 av scharlakansfeber.

(Scharlakansfeber hade en stor dödlighet – 30 % av befolkningen dog.) Alltså spreds scharlakansfebern bland Österbergs barn, så att en blev döv och två andra dog.

I husförhörsboken för Lagga pastorat 1885–1890 har prästen skrivit om Oskar:
”Döf av scharlakansfeber.” Att prästen har använt ordet ”döf” innebär att Oskar hade talförmåga vid denna tidpunkt när hörseln försvann.

Oskar gick först i hemsocknens skola, därefter på Manillaskolan vid sju års ålder. Prästen har skrivit ”Intagen, vistas vid Manilla” om Oskar i sin bok för åren 1891–1895. Under sin skolgång på Manillaskolan, tallinjen, var Oskar mycket begåvad, men det var inte hans förnämsta egenskap. Oskar kände glädje i att studera och få kunskaper. På grund av sin begåvning fick Oskar egen undervisning i matematik.

Hans förnämsta egenskap var att han i sin tur lärde sina kamrater räkning och ritning. Han var född till en ren gentleman, som gärna delade med sig av sin rikedom i form av tankar. Oskar eftersträvade kunskap för att finna livssanning. Studier och tänkande var ett behov, en sann njutning.

Hade ingen bostad

Pastor Malmer har skrivit om Oskar: ”Non haberi – sed esse” (icke synas – men vara).

Få människor såg Oskar teckna annat än i samtal. Han talade mest.
”Han var för skygg, för blyg, för mycket tillbakadragen, för grundlig, för sann för att med glädje använda sig av åtbördsspråket.”

Efter Manillaskolan blev Oskar skräddare. Han hade inget eget företag utan gick till olika hem och sydde. För det mesta bodde Oskar hos sin släkt. Han hade ingen egen bostad och bodde därför mest hos sin bror, ”postbetjänten” Konrad, på Swedenborgsvägen 9 i Uppsala. Han har även varit bosatt i Stockholm.

Ogift och tillbakadragen levde han ett liv som inte var särskilt aktivt inom dövrörelsen. Han gick alltid sin egen väg men arbetade mycket för döva – på sitt eget sätt. Oskar kunde arbeta ensam om han fick ett uppdrag.

Oskar var med när Uppsala Dövas Förening bildades år 1908, då som sekreterare, men han avgick efter ett år. Under några år ordnade och planerade Oskar föreläsningsverksamhet för Uppsala, Gävle och Dala dövföreningar.

År 1908 var Oskar medredaktör i Tidning för Dövstumma. Han skrev sina artiklar under signaturen ”O.Ö.”. Oskars artiklar var objektiva och hade en strävan att utreda och klarlägga, snarare än att nedriva och häckla.

Första teckenboken

Oskar var mycket språk- och läsbegåvad och kunde franska språket. Vid Nordiska dövkongressen i Köpenhamn år 1907 beslutade man att åstadkomma ett gemensamt nordiskt teckenspråk med val av kommitté. Kommittén skulle göra ett urval av de tecken som ansågs vara lämpligast inom Norden. Oskar gick sedan med i den svenska gruppen.

Finland och Danmark gjorde snabbt klart sina teckenordböcker. Nu var det Sveriges och Norges tur att göra sin del innan en gemensam nordisk teckenordbok kunde utges. Oskar tyckte att det svenska teckenspråket hade sin egenart, var vackrast och bäst. Han fick sin vilja igenom genom att först utge i Sverige en bok.

Teckenspråkskommittén hade sammanträden för att välja ut olika ord ur en svensk ordlista, vars tecken skulle beskrivas. Men det blev ändlösa diskussioner, nästan för varje ord, så att man vid ett sammanträde endast hann med 2–3 sidor.

Då ändrades taktiken: ordlistan skars i fem delar, så att varje medlem i kommittén fick sin del att välja ut de ord som skulle vara med. Sedan arbetade Oskar med att beskriva tecknen för alla ord. Med glädje kunde han arbeta ostört i sin kammare.

Fem manuskript blev skrivna innan boken trycktes. Oskar fick själv ansvara för bokens innehåll med språk, foton och framkallning. Boken utgavs år 1916 med titeln ”Teckenspråket”.

Dog i TBC

Oskar poängterade att det var viktigt med dokumentation av tecknens etymologi. Annars riskerade kulturintresset och traditionen att försvinna.

Oskars manuskript finns i original på Carolina Rediviva. Manuskriptet består mest av korrektur, foton och korrespondens med Gunnar Fondelius och Ernst Renner. Korrespondensen handlade främst om provisionen på 10 % av bokens försäljning och ersättning för utlägg. För att utge sin teckenordbok fick Oskar hjälp av sin bror Konrad och Alfred Person.

När Oskar gjorde sin teckenordbok visste han att han inte hade långt kvar att leva. Han hade en bröstsjukdom, TBC, som han fått tidigt. Han klagade aldrig över sitt lidande utan fortsatte att arbeta för döva på sitt sätt.

Oskar har även skrivit ”Tystnadens Folk”, som utgavs postumt år 1925 genom P. Alfr. Persons förlag, Uppsala. Oskar var också en duktig målare. Han målade väggarna i Konrads bostad, som dock numera är övertapetserade. Oskar har också målat en tavla föreställande ett fartyg, som finns hos en släkting i Jämtland.

En gång gav Oskar sin brorson en bankbok med 3 kronor. Brorsonen behåll bankboken med dess summa i många år fastän han också var fattig.

Oskar sa alltid: ”Om springer fort och ser glad ut då syns inte fattig” samt ”Ska vara alltid glad och har alltid bråttom då syns inte ha dålig klädd det är”.

Som sagt var Oskar enkel, positiv och glad generös med glatt syn på livet.

Sjukdom och bortgång

Alltsedan midsommar 1921 hade Oskar varit och han dog fattig i TBC den 3 november kl 10.30. I dödsboken har prästen för Uppsala domkyrka skrivit:

”Österberg, Karl Oskar, skräddare, Sysslomansgatan 20. Dödsorsak: Tub.pulm.”

”Livets krona funnit”

Söndagen 13 november samlades alla vid byggnaden Regnellium, där den avlidne var bisatt. Sedan under klockringning från domkyrkotornet förrättades jordfästningen av pastor Friman, som tolkades av missionär Bror G. Wilander.

Oskar begravdes i fattigdomsgraven, Kungsgärdets kyrkogård, (dåvarande Uppsala kyrkogård). Dåvarande dövföreningens ordförande Carl Flodin tecknade följande:

”Och nu, när vi skiljas med saknad i minne,
Ett tack vi dig säga för allt vad du gjort,
Din ärliga vilja, ditt trofasta sinne,
Ty trogen du var ’båd’ i smått som i stort.”

Oskar Österbergs mor Emma och syskonen har annonserat om hans frånfälle med följande ord:
”Han har kämpat, Han har vunnit, Livets krona funnit.”

I min barndom har jag lekt ett otal gånger just på Kasby gård. Det beror på att min mormors fars syster Lucia gifte sig med Åslund. Någon gång på 1930-talet tog paret Åslund över Kasby. Sedan föddes Olga, Sten och Svea. De tre syskonen skötte sedan Kasby fram till omkring 1970, då gården såldes. Inte kunde jag ana att Oskar Österberg var född där!

Källor:

1. Birgit Burmans föreläsning
2. Tidning för Dövstumma, s. 28, 35, 81, 1921
3. Ny tidning för Sveriges Dövstumma, 1922, s. 130, 142
4. Husförhörsböcker 1880–1890, Lagga pastorat