Texten är skriven av Signe Lundholm och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 22, årgång 15, år 1998.
Min mor blev döv vid 3 års ålder. Hon har berättat om sin barndom och sin skoltid. Jag vill skriva om hennes minnen och om hur hennes liv kom att gestalta sig.
Kristina föddes 1886 i ett litet torp i Värmland. Det hette Flykäm och låg i norra Gunnarskog. Hennes far hette August och modern Kajsa, som var ensam med sina barn långa tider när August arbetade i Jämtland. Då barnen Maria och Kristina var 6 år respektive 3 år, väntade Kajsa ytterligare ett barn.
Allt var tyst
Vårvintern 1889 var mycket kall och det snöade oavbrutet. Kristina blev mycket sjuk. Hon fick hög feber och låg i dvala flera dagar. Man befarade det värsta.
När hon så småningom vaknade, såg hon frostrosorna på fönstret. Det kröp en fluga omkring väckt av värmen. Mor rörde på munnen. Far kom med en koskälla, som han skakade. Men allt var tyst. Farmor och farfar kom och klappade henne. Varför var allt så konstigt? Föräldrarna förstod att hon förlorat hörseln. Det gällde att komma till en läkare.
August for med häst och släde med Kristina väl omstoppad de fyra milen till Torsby. Doktorn förklarade att Kristina haft scharlakansfeber. Febern hade dödat hörselnerven. Han tillade: ”Hörseln får hon aldrig tillbaka.” Han hade rätt.
Hittade på ett eget språk
Hittills hade Kristina talat rent och till och med sjungit små visor. Så småningom glömde hon allt. Hon hittade på ett eget språk med gester och åtbörder. I under sex år var hon ordlös. Först vid nio års ålder kom Kristina till skola.
Till skolan i Örebro
August och Kristina for till skolan i Örebro. De skulle bo hos Augusts faster Sofia, som var diakonissa och lärarinna. Hon bodde tillsammans med en annan lärarinna. Båda var pensionerade. De ville att Kristina skulle bo hos dem under skoltiden.
August, Sofia och Kristina gick till dövskolan på Sturegatan. Där träffade de rektor Jehubba Blomkvist. Kristina tyckte om honom genast. Han hade så vänliga ögon. Han förklarade att de båda lärarinnorna var för gamla att ha hand om Kristina. Kristina blev glad. Hon var litet rädd för dem.
Rektorn tog dem med till ett klassrum med några elever. Kristina förstod att de var lika som hon.
Lärde sig tala
Det var en vänlig fröken Kvist på Skolgatan, som tog hand om Kristina. Där bodde flera döva flickor, som hon fick sällskap med till skolan. Hennes första lärarinna hette Sofia Vingqvist. Hon skulle lära Kristina tala.
Kristina satt i hennes knä med en spegel framför sig. Det första och lättaste ljudet var H. Det var bara att andas så det kom imma på spegeln. Det svåraste ljudet var A. Det gick riktigt bra. När hon kom hem på sommaren hälsade hon på alla syskonen och sa deras namn högt och tydligt. Det var första gången de hörde henne tala.
Sparade julgotter
De långväga barnen fick inte komma hem till jul. Det var Kristina inte ledsen över. Då var det festligt i staden Örebro med julfester och julgransplundringar. Alla julgotter hon fick sparade hon till sommaren. Då delade hon ut dem till syskonen.
Bodde hos fångvaktare
Andra året måste hon flytta från fröken Kvist. Hon kom att bo på Fredsgatan 19 mitt emot fängelset. Hennes fosterföräldrar blev Erik och Hanna Bergkvist. Erik var fångvaktare och gevaldiger (red: s anm.: En slags polis, fångförare).
Där bodde också skolkamraten Hanna från Fagerås. Kristina kom snart att kalla Bergkvists för far och mor. Hon bodde hos dem skoltiden ut till 1903.
Fick inte teckna
Nu kallades Kristina för Stina. Det gick bra för henne. Hon hade lärare som hette Alma Sandell, Thyselius och Aurell. Skolans mål var att alla skulle kunna avläsa på munnen.
Barnen fick inte teckna med varandra. Om de gjorde det på rasterna fick de stryk. Gottfrid Hjelm råkade ofta illa ut. Han blev sedermera en mycket duktig ordförande i Örebro dövstumförening i många år.
Kusken var full
När sommarlovet kom, slussades alla barn till olika tåg. Värmlandsbarnen skulle till Kil. Där väntade anhöriga. Om det var Kristinas far, som kom med farfars vita häst, blev hon glad. Var det någon granne som kom, kunde det bli problem.
En gång kom ingen alls. Klockan blev 10 på kvällen. Då kom stinsen. Han gick efter lärarna. De ordnade logi åt barnen. På morgonen kom grannen slokörad och bakfull.
Vägen hem var cirka sju mil. De måste övernatta på en gästgivaregård. Där kunde kusken ibland festa om. En gång måste Stina ta tömmarna medan Petrus, som var från samma trakt, satt bredvid och grät. Kusken var så full att han inte kunde sitta på kuskbocken. Han låg och sov hela vägen hem.
Lärare på besök
Stina konfirmerades 1903 av prosten Edlund i Nikolaikyrkan i Örebro. Nu väntade Värmland och en oviss framtid.
1899 hade Stinas far August köpt farfars gård. Det var där Stina såg två män komma gåendes långt borta. Hon kände igen dem som sina lärare. Far och mor tog vänligt emot dem och de fick förplägnad. De hade mycket att tala om.
Under tiden undrade Stina hur de hade hittat hem till henne. Jösseforsbråten låg liksom Flykärn vid väglöst land. Skolan skickade ut lärarna för att se hur de hade det hemma.
Lärde sig sy
1903 var Stina 17 år. Lillebror Magnus 2 år, Karl 7, Olof 9 och Karin 12 år. Maria 20 år tjänte som piga. Stina hjälpte till med bestyren i hemmet. Efter en tid började hon lära sig sy hos en sömmerska, som bodde i granngården.
Emellertid längtade hon till sina döva vänner. De brukade stämma träff i Kil. Då gick Stina de fyra milen till Arvika. Hon gick barfota eftersom skorna skavde. I Arvika tog hon tåget till Kil.
Sömmerska i kappaffär
Det kom ett brev från Örebro. Det var Sofia Holmblad, fastern till Stinas far, som ville att Stina skulle komma för att hjälpa henne på gamla dar. Hon var nu ensam.
Stina blev glad och for till Örebro. Där bodde hon hos Sofia på Drottninggatan 53. Rektor Booberg såg till att hon fick lära sig sy kappor hos fröken Björk, som hade en syatelje. Efter lärotiden tog hon plats som sömmerska hos Medins kappaffär på Vasagatan. Där fick hon känna gemenskapen med kamraterna, som var trevliga och sympatiska.
Gifte sig med Hans Sohlberg
Hon gick ofta till Örebro dövstumförening. Där träffades många döva och hade trevligt tillsammans. En del spelade olika spel. Ibland spelade de teater. Tore Pettersson var en av de duktiga skådespelarna. Ibland kom någon och höll en föreläsning i olika ämnen.
En gång kom rektor Zommarin och berättade om fiske i fjällen. Stina träffade nu Hans Hansson Sohlberg. Han hade kommit till Örebro 1907 från Dalarna och var född i Boda. De började vara tillsammans och blev fästefolk.
1920 gifte de sig. 1921 föddes Karin. Hon blev sedermera förskollärare på dövskolan. 1926 föddes jag. När jag skrek knuffade Karin på mamma och tecknade ”Sköt om henne, sköt om henne”. Karin kände tidigt sitt ansvar.
Tillverkade barnskor
Min far, Hans Sohlberg, arbetade på skofabriken Victoria. Där arbetade många döva. På 1920-talet växte många vändskoverkstäder upp i Örebro. Hans slutade på Victoria och började på en liten verkstad på Karlslundsgatan.
Han hade även egen tillverkning i liten skala av barnskor. 1930 började han få klaff-fel på hjärtat. Då lunginflammation tillstötte orkade inte hjärtat med. Han avled i april 1931.
Fick arbeta hemma
Elin Söderberg var en gammal sykamrat till Stina. Hon var tillskärare på Per Erikssons kappaffär och förstod att Stina behövde arbete. Nu kom hon till Stina och erbjöd henne att få sy hemma eftersom hon hade små barn.
Det blev mycket att bestyra och tänka på mitt i sorgen. Min syster Karin var 10 år och gick i skolan. Jag var 5 år och sprang omkring som jag ville.
Döva vänner kom på besök
Varje dag kom det döva vänner och hälsade på. Hur Stina hann med att både sy och teckna är en gåta. Min favorit var Oskar Mollberg. Jag satt i hans knä och han skojade med mej och lärde mej att teckna ”koka välling”.
Han och hans Julia var pensionärer. Oskar hade haft skomakeri på Hagagatan. Hans fru Julia hade varit linnesömmerska.
Gottfrid Hjelm
Ibland kom Gottfrid Hjelm. Han hade alltid nyheter. En gång när han metade vid slottet i Örebro kom landshövding Hasselrot och körde bort honom. Det hade han mycket roligt åt.
I sin ungdom hade han varit tandatlet. Därför tecknade man honom med pekfingret mellan tänderna. Hans fru Anna var sömmerska och sydde alltid våra examensklänningar.
Professorn
Severin Anund arbetade på snickerifabriken på Slottsgatan. Han kom hem ibland. Då talade han politik med mamma. Hitler och Stalin var djävlar, tyckte han.
I hans lägenhet fanns mest bokhyllor. De var fyllda med uppslagsböcker och lärda skrifter. Han var mycket beläst. De döva kallade honom för professorn.
Läste allt hon kom över
Fördomarna mot de döva var mycket stora på den tiden. En kvinna frågade mej om min mamma kunde läsa. Hon skulle ha vetat att Stinas andra värld var böckernas. Hon läste allt hon kom över. Bland andra författare fanns Strindberg och Tolstoy och arbetarförfattarna. Hon ville gärna diskutera det hon läst.
Obekymrade och lyckliga
På 1930-talet fanns ingen änkepension eller något barnbidrag. Då Stina hade ändringsarbete var inkomsten 15 kronor i veckan, och när hon hade lagerarbete var den 45 kronor i veckan.
Trots de små inkomsterna hade vi det gott och bra. Jag förstod inte alls att vi var fattiga. Stina delgav oss aldrig sina bekymmer. De måste ha funnits av olika slag. Hon lät oss vara obekymrade och lyckliga.
Söndagen var en vilodag
Även om hon hade bråttom i sitt arbete var alltid söndagen en vilodag. Då gick hon till kyrkan där Carl-Åke Areskog var <lövpräst. Oftast var det gudstjänst hos Frälsningsarméns dövofficerare på Drottninggatan.
Där satt alla i stora rummet och såg när den ena officeren läste ur bibeln och den andra tecknade. I sångerna sjöng alla med teckenspråk. Ensain Björklund, Olga Modén, Thorslund och Greberg är några jag minns med tacksamhet och glädje. De var de enda tolkar som fanns att tillgå.
Slutade sy
På mitten av 1940-talet började Stinas ögon bli sämre. De var slitna av alla mörka tyger. Hon slutade sy. Då var min syster och jag färdiga lärare. Hon levde sedan ett lugnt och rofyllt liv. Hon avled 1970, 84 år gammal.
